Då gospelartisten Jukka Leppilampi var 20 år bodde han i Tammerfors. Det var en period av hans liv då drömmar besannades.
– Jag har alltid sjungit och musiken har varit det språk och utrymme där jag blivit den jag är. Under just den här perioden på 70-talet var det också vad jag ville göra. Jag träffade ett band i Tammerfors, Tabula Rasa. De höll på med progressiv rock och det blev mitt liv.
De gjorde all sin musik, de komponerade, arrangerade och musicerade. Samtidigt blev en av bandmedlemmarna troende.
Jukka Leppilampi, som var uppvuxen inom väckelsesammanhang, hade positiva erfarenheter av tro. Men han hade inte en personlig tro. Bandkompisens nya riktning i livet påverkade honom.
– Jag hade inte hört att man kunde ha ett personligt förhållande till Gud tidigare. Det var ganska häftigt att tänka på det, att det är möjligt. Till och med nödvändigt.
Från det att hans vän i bandet berättade om sin nyfunna tro började Jukka själv söka svar på sina frågor. Han läste Bibeln tillsammans med vänner. De utforskade olika inriktningar inom kristendomen.
– Ju mer vi studerade, pratade och bad började vi fatta att det här är sant. Det jag försöker säga med det här är att det var mitt val, jag valde med mitt hjärta och förstånd. Det var ingen annan som sa vad jag skulle göra.
Det var en omvälvande tid, och mycket av det som hände då är hörnstenar i hans liv än i dag, flera decennier senare.
– Jag blev medveten om vad det är att vara en människa.
Vad skulle du i dag vilja ge för råd till den du var då du var 20 år?
– Det är inte alls lätt för mig att säga, för vid den tiden hade jag möjlighet att leva som jag ville. Det första jag tänker på är att jag vill gratulera den jag var då. Jag vill säga: ”Du har gjort det, av ditt hjärta och av ditt allt. Utan att kompromissa.” Det är en mycket viktig del av vem jag är.
Under tiden med bandet Tabula Rasa studerade han musik vid ett musikinstitut i Tammerfors. Men Jukka är främst självlärd. Han tog aldrig någon mer omfattande musikexamen.
– Det kunde vara en sak, att jag skulle vilja säga till mig att du kan satsa på studier, det är inte bort från kreativiteten. Det skulle ha varit bra för min identitet som artist.
Samtidigt konstaterar han att han blivit den han är för att han valt den väg han valt.
– Därför behöver jag inte vara bitter eller anklaga någon annan för de negativa saker som hänt i mitt liv.
Kreativitet kräver utrymme
Något han i någon mån kämpade med redan då han var 20, och som hängt med honom genom livet, är ett drag av perfektionism.
– Jag tänker lite för mycket på om jag kan göra det jag gör ännu bättre. Det har säkert hindrat en del material från att skapas.
– Det kreativa utrymmet kräver rätten att misslyckas. Det är kanske en sak jag velat säga till mig själv. Låt det bara komma.
Finns det något som du i dag saknar, som du hade då du var 20?
– Senast i går sa en artistvän: ”Jukka, trots att du har upplevt mycket så är du fortfarande barnslig. Du har inte tappat det.” Jag tänkte wow, det är vackert. På så vis har jag kvar det jag hade då, och jag vill framåt.