Sina egna, men också andras upplevelser, har Jennifer Granqvist bearbetat genom att skriva. Hennes debutdiktbok Gud var min pappa men han kunde inte krama mig som utkommit nyligen handlar om ett religiöst trauma.
– Även om jag har egna erfarenheter av religiöst trauma är boken ingen självbiografi. Den är autofiktiv och baserar sig på verkliga händelser, men den är inte min livsberättelse, säger hon.
Hon känner sig inte okej med att var frontfigur för religiöst trauma.
– Hade jag varit det hade jag skrivit en självbiografi. Det skulle ha blivit en helt annan bok.
I boken låter hon diktjaget gå igenom olika tankar om skuld och skam. Diktjaget upplever att hon varken passar in i kulturen hon vuxit upp i eller i det sekulariserade samhället. Hon har en rädsla för demoner och det onda och vill vara nära Gud, men hon känner inte tryggheten.
– Samtidigt har hon en längtan till miljön hon vuxit upp i, där man kan ha roligt utan alkohol, där barn och vuxna kan umgås tillsammans och där människor inte gör narr av en för att man tror på Gud.
Jennifer är uppvuxen i en i en frikyrklig väckelserörelse i Ekenäs. Hon deltagit i flera karismatiska konferenser i olika länder. Hennes släktingar är medlemmar i många församlingar i både Finland och Sverige.
– Jag har aldrig varit bunden till en församling. Jag har vuxit upp i en slags kyrklig subkultur som troligen härstammar från Amerika. Det är sällan jag kunnat relatera till andra som kommer från troende familjer.
Att skriva har alltid varit en naturlig del av hennes liv, sedan barndomen.
– I den här processen har det varit renande att få skriva. Jag har fått gå in i diktjaget och distansera mig från mig själv. Jag kan bli så trött på mina egna funderingar.
Redan som barn upplevde hon att hon inte passade in i rollerna och i olika församlingssammanhang. Än i dag känner hon obehag för karismatiska möten.
– Där är mycket musik och känslor. Det blir triggande och för mycket intryck. Jag tycker det är jätteobehagligt då någon talar i tungor. Jag har själv ADHD och jag upplever ofta intryck och ord på ett annat vis än andra.
I praktiken slutade hon gå i kyrkan som tonåring.
– Men det har inte med kyrkan som en fysisk plats att göra, utan det handlar mer om kultur och sättet att tänka. Vilka mina värderingar är och hur jag ser på mig själv.
Själv har hon upplevt att man i olika sammanhang använder sin egen tro och livsuppfattning till att styra andra människor.
– Det handlar bland annat om kvinnorollen. Könsrollerna lever ju i samhället också i övrigt, man jag tycker de lever extra tydligt i den miljö jag vuxit upp i.
Könsrollerna lever ju i samhället också i övrigt, man jag tycker de lever extra tydligt i den miljö jag vuxit upp i.
Då avser hon inte den traditionella synen att kvinnans plats är i hemmet.
– Nej, faktiskt inte. Jag har heller inte vuxit upp med inställningen att man måste gifta sig ung. Jag blev lite chockad när jag flyttade till Österbotten och stötte på den här. Den kunde jag inte relatera till.
Hon avser mer könsroller som hur man ska klä sig.
– Det handlar också om hur man ska förhålla sig till sexualitet som kvinna och som man. Till exempel renhetskulturen som kommer från USA. I den sätter man stort fokus på att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig. Det gäller också mannen, men kvinnan har en annan roll. Man jämför henne med ett äpple. Har hon sex före äktenskapet så tas något ifrån henne och slutligen vill ingen gifta sig med henne.
Hon har hört män säga att de absolut inte kan tänka sig att gifta sig med någon som inte är oskuld.
– Nedlåtande undrar de hur någon täcks göra det. Det anses vara den största gåvan man kan ge någon och väldigt viktigt inom vissa kretsar. Jag tror de flesta har goda intentioner och menar väl, men det blir lätt så fel.
Ser du någon församling där man far mest illa?
– Där man direkt svarar ”det händer inte här”. Där man avfärdar frågorna med ”Gud har sagt” eller ”läs Bibeln”.
I stället råder hon församlingen att lyssna på vad människorna har att säga och inte snabbt avfärda dem med att de har en svag tro eller att de är på villovägar.
– Man behöver inte hålla med dem. Men att bara lyssna på någon som säger att det här inte känns bra är en början.
Jennifer tycker man ska uppmuntra till att ifrågasätta.
– Jag har aldrig förstått att det skulle vara farligt. Klart det kan vara skrämmande ifall man bara har ett sätt att tänka, som man håller fast vid. Men för mig är ifrågasättandet ett bevis på att man vågar tro.
Femtonårig frigörelseprocess
Hennes frigörelseprocess har pågått i femton år.
– Jag har jobbat jättemycket med den. Det har tagit år av psykoterapi och annan bearbetning. Därför vågar jag idag säga att jag har en tro. Men fortfarande kan jag ha dagar när jag upplever att det här inte blir till något.
Hon har kommit till en punkt där hon kan sörja det faktum att hon haft en förvrängd gudsbild.
– Det var jobbigt att inte kunna leva upp till de förväntningar Gud har på mig. Men nu har jag släppt dem och jag kan acceptera att det är helt okej att jag är den jag är.
Tidigare var hon ofta arg. Det är hon inte längre.
– Jag var mest arg på Gud, mycket mer arg på honom än på människorna. Jag har förstått att människorna är bara människor.
Jag var mest arg på Gud, mycket mer arg på honom än på människorna. Jag har förstått att människorna är bara människor.
Jennifer har fokuserat på erfarenheter som inte är exklusiva för en viss tro eller ett visst samfund.
– Det spelar ingen roll vilken församling eller religion de kommer från, eller vilket namn på gud de använder, det är samma sorts mekanismer. Det behöver inte ens vara en religion, utan bara ett sammanhang. Jag kan känna igen mig jättemycket i deras berättelser.
Idag är hon inte aktiv i någon församling.
– Men jag är troende. Jag har försökt lämna tron helt och hållet, men det gick inte. Tron har blivit starkare. Jag har fortfarande svårt att identifiera mig som kristen, jag upplever att ordet är så laddat.
På vilket sätt har din tro blivit starkare?
– Ärligt talat försöker jag förstå mig på det själv också. Jag kan inte förklara, men det är väl det som är tron. Jag behöver inte bevisa något och det ska räcka. Jag har rätt att göra det.
Tron har ändå inte underlättat hennes process.
– Men eftersom tron är viktig för mig har jag tagit vissa saker hårdare. Utan tro hade det varit lättare att lämna dem bakom mig eller att inte dem ta åt mig. Det jobbigaste har kanske varit att min tro på något sätt blivit skadad.
Genom sin diktbok hoppas hon öppna en dialog om religiöst trauma och väcka intresse för ämnet.
– Det finns fortfarande många som far illa. Jag vill ge en liten inblick i hur en person som blir traumatiserad eller rädd för gud kan tänka. Det finns jättelite kunskap om detta. Maria Björkmarks doktorsavhandling nyligen visar att inte heller vården har kunskap om hur man bemöter dem som blivit utsatta för religiöst trauma eller lämnat sitt sammanhang av andra orsaker.
Jennifer rekommenderar sådana persomer att ta kontakt med stödgrupper som finns på olika håll i Finland.
– Jag har själv också deltagit i flera. Det var där jag fick lära mig om vad det egentligen handlar om.
Jennifer är en av initiativtagarna till en nybildad stödgrupp i Jakobstad. Om den gruppen kan du läsa mer på föregående uppslag i denna tidning.
Jennifer Granqvist
– Debuterar med diktboken Gud var min pappa men han kunde inte krama mig som utkommit på förlaget Kita.
– Fotograf, delar sin tid mellan frilansuppdrag och med att undervisa invandrare i svenska.
– Från Ekenäs, bosatt i Jakobstad.