I kyrkan hänger ett krucifix. Jag sätter mig på en bänk. Min blick dras till Jesus på korset. Den stannar där och ett samtal uppstår. Det gör fortfarande ont.
Ett tag senare läser jag en betraktelse av franciskanteologen Richard Rohr, och nya tankar vaknar. Han skriver om hur den yttre fattigdomen, orättvisan och orimligheten vi kan se är spegelbilder av vår egen inre fattigdom, orättfärdighet och orimlighet. När vi ger näring åt vår medkänsla för allt som är sönder, kan vi finna medkänsla och sympati för det som är sönder inom oss.
I tankarna ser jag en tiggare jag ofta möter. Hans fattigdom, utsatthet och maktlöshet speglar min brustenhet, mitt tillkortakommande, min skam. Vi behöver båda helande och upprättelse. Ovanför oss ser jag ett krucifix. Som mänsklighet har vi fått förtroendet att ta hand om vår planet, naturen och alla medmänskor, men vi har inte levt upp till förtroendet.
En god förälder, fostrare eller lyssnare ser barnet, ser medmänniskan. Hen speglar barnets eller den vuxnas tankar och känslor. Jesus på korset speglar världens lidande. Det är Gud, som en god lyssnare och fostrare, som speglar lidandet, smärtan.
Passionsberättelsen handlar inte enbart om mig som individ. Världen är full av lidande, korsfästelsen är Gud som speglar mänsklighetens och hela skapelsens lidande och smärta – därmed även min. Uppståndelsen påminner om en verklighet utan lidande. Den finns redan nu och blir fullt synlig i framtiden. Gud bjuder in oss var och en att vara med om att skapa den.
Det gör fortfarande ont, men jag är inte ensam. Ensam är jag maktlös, tillsammans finns det hopp.