Stiftets 100-årsjubileum inleddes på fredag eftermiddag med allsång tillsammans med Gaudeamuskören. Avantisalen på Konstfabriken i Borgå fylldes mer och mer under sångstunden, och när psalm 311, Sången om Kristus, stod i turen var det redan en mäktig kör som stämde in.
– Det svänger från stil till stil kommer ni att märka, sa konferencier Ann-Britt Hedman innan jubileumspubliken tog sats för att sjunga Tove Janssons Höstvisa.
– Vi kan inte hoppas ensamma, vi behöver varandra. Det är vår uppgift att brinna tillsammans, och på det viset sprida ljus och värme, sa Hedman.
Sångstunden avslutades med jubileumssången Vi är här för att bygga en framtidsbro, med text och musik av Camilla Cederholm.
Synnöve Jern från Sibbo såg fram emot fredagskvällens diskussion om jubileumsboken om stiftet, seklet och svenskan.
– Det svänger från stil till stil kommer ni att märka, sa konferencier Ann-Britt Hedman innan jubileumspubliken tog sats för att sjunga Tove Janssons Höstvisa.
– Vi kan inte hoppas ensamma, vi behöver varandra. Det är vår uppgift att brinna tillsammans, och på det viset sprida ljus och värme, sa Hedman.
Sångstunden avslutades med jubileumssången Vi är här för att bygga en framtidsbro, med text och musik av Camilla Cederholm.
Synnöve Jern från Sibbo såg fram emot fredagskvällens diskussion om jubileumsboken om stiftet, seklet och svenskan.
– Det ska bli intressant.
Hon ville också höra Sibbo svenska församlings anställda sjunga på lördag morgon.
Biskop Bo-Göran Åstrand var glad över att en lång planering inför stiftsjubileet nu äntligen bär frukt.
– Det är så roligt att se människors glada miner när de kommer in här.
Biskopen såg med spänning fram emot lördagens diskussion mellan två ärkebiskopar: Finlands evangelisk-lutherska kyrkas ärkebiskop Tapio Luoma och Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus.
– De kommer bland annat att beröra Israel-Palestina-frågan, så det blir väldigt intressant, sa Bo-Göran Åstrand.
Conny Englund från Jakobstad berättade att han kände ett lugn genast närt han trädde in i Konstfabriken.
– Jag har så många måsten i Österbotten, så det blir som en andlig minisemester att få komma hit. Inte en semester från andligheten, utan tvärtom!
Stiftets jubileumsbok diskuterades
Efter middagen diskuterades stiftets jubileumsbok Tillsammanskraft, I panelen satt bokens redaktör Robert Lemberg, samt Ida-Maria Sola, Susanna Landor och Alaric Mård, som alla bidragit till boken.
– Arbetet sammanföll med coronapandemin, vilket gjorde att alla möten utom ett gick via Teams. Det kändes förfärligt, så med tanke på det gick arbetet ändå förvånansvärt bra, sa bokens redaktör Robert Lemberg.
Moderatorn Maja-Stina Andersson-Tapola, som varit medlem i bokens redaktionsgrupp, konstaterade att boken är lite som att lysa med ficklampa och visa på olika händelser och stunder i stiftets historia.
– Jag tänker på att vi möter kyrkan i så många känsliga och viktiga situationer, och då är det väldigt viktigt att få göra det på sitt modersmål, sa Alaric Mård.
Staffan Bruun har gått igenom gamla tidningar för att de hur diskussionen gick till då stiftet grundades. Den artikeln finns också i boken Tillsammanskraft.
– Man tycker idag att vi bara blir mer och mer hätska, men den debatten var verkligen häftig. Det var inte kyrkomötet eller riksdagen som drev på, utan det var faktiskt regeringen som fyra gånger föreslog att man skulle grunda ett svenskspråkigt stift. Fjärde gången gick det igenom med fyra rösters favör. Det är mycket man tycker är självklart, men Borgå stift är ingen självklarhet, sa Lemberg.
I boken har olika personer skrivit brev till Borgå stift. En av dem var psykologen Ida-Maria Sola.
– Jag satt vid mitt skrivbord i Åbo och funderade att vad vill jag egentligen skriva om. Borgå stift är ett abstrakt koncept, men jag tänkte: Var bränner det till mest, för mig? Och det var att vara på skriba och framför allt på Pellinge, en lägergård jag varit med och kämpat för.
– Jag tror att det är något som många upplevt, stunden då man inser att man är med i en gemenskap som man får stiga in i, och vad gör det med en människa att känna sig fullkomligt accepterad, sa Sola.
Diakoniarbetaren Susanna Landor har skrivit ett nästan uppfordrande brev.
– Som relativt ny i kyrkans tjänst är det ganska givet att jag som tidigare journalist kommer med ett samhälleligt perspektiv. Jag ville ta tillfället i akt och komma med en sorts analys över det jag uppfattat under den korta tid jag jobbat i kyrkan, sa Landor.
– Jag känner att kyrkan har världen vackraste budskap, tro, hopp och kärlek, men det behöver omsättas i handling. Jag tycker diakonin är ett utmärkt exempel på att kyrkan lever som den lär. Men jag tycker att kyrkan också kan ägna sig åt lite självrannsakan.
Hon insåg till exempel att enbart präster har tillgång till vissa högre tjänster i kyrkan. Kyrkomötet är exempelvis väldigt prästtungt och teologiskt tungt. Ingen pall i Kyrkostyrelsens plenum är heller vikt för någon med diakonal expertis.
– En församling och ett stift kan inte heller ledas av någon annan än en präst. Där tycker jag kyrkan kunde öppna upp lite och leva mer med sin tid, sa Landor.
Men hon ville också lyfta fram att kyrkan inte alltid är en tung koloss, som vänder långsamt eller inte alls.
– Exempelvis i samband med flyktingkrisen reagerade församlingarna verkligen snabbt.
Alaric Mård har skrivit om Ungdomens kyrkodagar. Vad är hemligheten bakom UK-solidariteten?
– UK innehåller många viktiga byggstenar när man tänker på att bygga upp stiftet. Det är en verklig gemenskap, där man kommer samman på riktigt. Där finns också en diskussion att föra på riktigt, och det är viktigt att unga verkligen får säga sin åsikt. Men man firar också mässa tillsammans och ber tillsammans. Man lever kyrka tillsammans. Och det tror jag vi behöver göra. Vi behöver platser där vi övar oss på att se varandra som gåvor, även om vi utmanar varandra, sa Mård.
– Jag tror att vi behöver sammanhang som ger mer träning i att möta varandra när vi kommer från olika håll.
Ida-Maria Sola konstaterade också att det inte är en självklarhet att svenskan har en plats i samhället, kyrkan och vår vardag.
– I dagens värld, där det känns att utrymmet för svenskan bara krymper, är det verkligen inget vi kan ta för givet.