När vi låser in allt och definierar det, då dödar vi det, säger Mikael Kurkiala.
När vi låser in allt och definierar det, då dödar vi det, säger Mikael Kurkiala.

Mikael Kurkiala skriver om platser där själen får rum

heliga platser.

I en avförtrollad värld, en värld där människan är allestädes närvarande, spanar vi efter glimtar av helighet. Mikael Kurkiala vill klä glimtarna i ett språk där vi verkligen kan mötas. – Så fort vi har definierat något har vi låst in det. När vi gör det så dödar vi det.

23.10.2023 kl. 10:05

När Mikael Kurkiala skrev sin uppmärksammade bok När själen går i exil blev han nästan beroende av skrivandet. Hans nya bok, Där pendeln har sitt fäste, tar vid där den förra slutade. Om den första handlade om hur själen förjagas ur fler och fler sammanhang, handlar den nya om att försöka lista ut om det finns platser dit själen kan återvända.

År 1851 demonstrerade Jean-Bernard-Léon Foucault att jorden roterar runt sin egen axel med hjälp av en 28 kilo tung järnkula som hängde i en 67 meter lång järntråd. I romanen Foucaults pendel av Umberto Eco finns ett citat som Mikael Kurkiala fastnade för: ”Jorden roterade, men den plats där tråden var fäst var den enda fasta punkten i universum.”

– För mig är det så oerhört viktigt att tänka att det finns något prediskursivt, prekulturellt och prespråkligt – punkten utanför, där pendeln har sitt fäste, den punkt som garanterar livet som det är. Liksom Big Bang ägde rum utanför tid och rum men samtidigt är en förutsättning för tid och rum.

Han tänker mycket på spädbarn.

– Det är för mig den starkaste bilden av Guds närvaro.

Han tror inte att det är någon slump att Gud i den kristna traditionen visar sig som ett spädbarn.

– Inte som en kung, utan som ett spädbarn. Det är för mig det stora hoppet och vittnet om Guds godhet.


De besjälade produkterna

Han är bekymrad över att vi lever i en avförtrollad värld.

– Jag är mån om att på något sätt föra in religion i samhällsdebatten, in i människors tolkningsmönster, för om vi stänger av religion som tolkningsmönster stänger vi ute väldigt viktiga andliga och existentiella resurser.

I stället har vi besjälat våra egna produkter, som maskiner och pengar.

– Och det är inte bara en neutral förflyttning, som i att vi förr besjälade naturen och nu besjälar våra egna skapelser. Det som händer är att när man avbesjälar något så behandlar man det på ett annat sätt. Vi har respekt för marknaden, otrolig respekt för marknaden. Hur ska marknaden reagera på måndag? Vi sitter nervösa: Är den nöjd med oss, har vi gjort bra ifrån oss?

– Och de som förstår sig på marknaden blir som ett prästerskap. Prästerskapet är ju de som står närmast Gud, och de här experterna står närmast marknaden och kan uttolka den för oss.


Vi producerar mysterier

Mikael Kurkiala är antropolog och har i perioder bott bland lakotafolket i Pine Ridge-reservatet i South Dakota i USA.

– Om jag tänker på lakotafolket så ser jag att det i deras traditionella värld fanns väldigt lite som var obegripligt för dem.

De förstod hur deras teknologi fungerade, varför djuren betedde sig som de gjorde och varifrån maten de åt kom. Det de inte förstod var laddat med kraft.

– Men vi lever i en tid där själva vardagen är obegriplig för oss. Till exempel är min telefon miljoner gånger mer effektiv än den dator som förde de första människorna till månen. Och jag fattar ingenting av det. Jag begriper inte ens hur jag kom hit med ett flyg … Jag har en vag uppfattning av hur det går till. Men det är inte en obegriplighet som kommer från skapelsen, utan från oss själva. Vi har producerat det här mysteriet.


Hur ska vi då återknyta till det vi förlorat? Till mysteriet? Till pendelns fäste?

– Jag har inga konkreta tips, typ: ”Så här gör du.” Sinead O’Connor sa ”There’s nothing between me and God” (det finns ingenting mellan mig och Gud). Det är en viktig tanke för mig: Gud är nära. Själva ordet Gud förekommer ganska sällan i min bok. Jag föreslår till och med att vi kunde lägga ordet i karantän för en tid för att det ställer sig i vägen. Jag vill tala om Gud på ett sådant sätt att det inbjuder till möjlighet att mötas kring det. Det är oerhört angeläget för mig.


Varför?

– Därför att jag känner att det finns artificiella murar som reser sig mellan människor. Jag var med på den existentiella litteraturfestivalen i Uppsala domkyrka i höst. Jag satt i ett panelsamtal med Joel Halldorf och Björn Wiman. Hela festivalen var för mig sinnebilden av ett djupt existentiellt samtal, där man klär erfarenheter i en språkdräkt som gör det möjligt för alla att ta del av. Det blir ett ”vi”, inte ett ”dom”, som pratar. Det blir inte sekteristiskt. Jag stod under hela min uppväxt utanför alla kristna sammanhang. Jag kände mig helt främmande för dem. Och hade jag pratat med dem trodde jag de skulle ”omvända mig”. De talade till mig men vi talade intemed varandra. Det fanns ingen gemensam plattform.

Mikael Kurkiala tror att det religiösa språket bättre än det sekulära kan fånga in känslor vi inte riktigt kan sätta ord på. Till exempel ”det sitter i väggarna”.

– Man förstår ju att det inte bokstavligt sitter något i väggarna. Men känslan är så påtaglig att vi inte kan undkomma den, och vi har inget bra sätt att tala om den. Det religiösa språket kan ta det här på allvar på något sätt. Det har ord för det, och det är kraftfulla ord, sådana som man ryggar undan för. Till exempel häxkraft. Jag tror att vi alla någon gång mött en människa som har en sådan utstrålning att vi inte riktigt kan fånga in den med vår vanliga begreppsapparat.

Han tänker att den religiösa begreppsapparaten tillför något. Den är rik, den är fullödig.

– Den kan inte ersätta andra sätt att tala, men den tillför djup och fler dimensioner.

Mikael Kurkiala tänker att det finns platser där det är lite lättare att få syn på stunderna då Gud ger sig tillkänna i våra liv: glipor i vardagen. I en kyrka. I naturen. Inför ett spädbarn.


Människan är avmystifierad

Sekulariseringen har avmystifierat människan. Hon är reducerad till transmittorämnen i hjärnan, i stället för att vara något som inte låter sig avkodas. Som i Tomas Tranströmers Romanska bågar: Skäms inte för att du är människa, var stolt! / Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. / Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

– För mig är det en djupt religiös text. Den vittnar ju om att människan aldrig kan komma fram. Därför tänker jag att det här med öppenhet är så viktigt för mig. Definitioner låser in: vad är ett bord, vad är en människa, vad är demokrati, vad är kyrkan. Så fort vi har definierat det har vi låst in det. Vi har en så stark tendens i vår kultur att låsa in allting och definiera det. Och när vi gör det så dödar vi det.

Han tror att människan alltid måste sträva mot någonting.

– ”Det här skulle jag kunna bli.” Kristus är en sådan tanke inom den kristna traditionen.


Du skriver om att världen – hur mycket den än öppnat sig för oss – aldrig varit så klaustrofobisk som nu. Hur då?

– Världen har gått in i antropocen, en ny geologisk tidsålder där homo sapiens fullständigt präglar hela planeten.

– Det innebär att vi är allestädes närvarande. När jag växte upp hade jag en känsla av att man kunde fly någonstans. Man kunde fly ut till naturen. Så känner jag fortfarande. Men mer och mer, i och med att jag läser om den globala uppvärmningen och spridningen av mikroplaster, så inser jag att naturen är ett uttryck för vår plats i världen, inte ett alternativ till den. Det innebär att människan är överallt. Det är för mig en oerhört klaustrofobisk upplevelse. Ju äldre jag blir desto mer älskar jag naturen, men mer och mer känner jag att naturen är en sargad natur. Och där kommer bilden av den korsfästa guden som en stark bild för skapelsen. Den Gud som visar sig för oss i Nya testamentet är inte en Herkulesfigur, vältränad med ”magrutor”. Sargad kommer Gud till oss. Det är ett sätt att tänka på naturen: att den möter oss sargad.


Men vad ska vi göra? Hur ska vi lösa klaustrofobin på ett personligt plan?

– Jag läste nyligen en bok av en kvinna från det nordamerikanska potawatomifolket, hon är biolog och dessutom skolad i sin traditionella kultur. Det hon lärt sig av sina äldre är: ta aldrig den första plantan, och ta aldrig den sista. Man ska alltid försäkra sig om att det finns fler. Det kan gälla till exempel när vi plockar kantareller. Och en annan tanke: Att du kommer som Karl Oskar och Kristina till Ki-Chi-Saga-sjön (i Mobergs romansvit, Utvandrarserien). Så går Karl Oskar där och ska välja var han ska bygga sitt hus. Och när man kommer till den vackraste platsen i hela området: då ska man inte bygga där. Man ska aldrig bygga där. Så tänker jag. När man nångång stöter på något makalöst vackert, då ska man låta det vara.

Han tänker också på minnen vi har, relationer vi haft, förälskelser.

– Låt det vara precis så där. Gå inte dit igen. Låt det vara good enough. De där situationerna är ju hållpunkter i livet.

Text och foto: Sofia Torvalds


May Wikström och Fontana Medias styrelseordförande Hans Boije på KP-rådslag i Borgå.

Kyrkpressen. En chockhöjning av postens distributionsavgifter tvingar Kyrkpressen till inbesparingar. Under sommarmånaderna utkommer tidningen varannan vecka. 26.4.2018 kl. 20:52
Jordan Peterson är en karismatisk talare, som gärna föreläser om bibliska myter.

PROFET. Jordan Peterson är Youtube-ålderns vishetslärare, och unga män följer honom i stora skaror. Kan en äldre herre som uppmanar killar att rycka upp sig och stå raka i ryggen vara farlig? Kanske. 26.4.2018 kl. 16:48

Understöd. Sund-Vårdö församling för det största enskilda byggnadsunderstödet från Kyrkostyrelsen bland församlingarna i Borgå stift. Understödet på 74 700 euro är för det första skedet av renoveringen av Sunds gamla prästgård. 25.4.2018 kl. 14:05
Ronny Thylin är kaplan i Petrus församling.

Livshållning. "Under den senaste veckan har jag ändå ställt mig frågan om jag ibland ger för stort rum åt ett negativt tänkande." 26.4.2018 kl. 00:00
Kvinnobruncherna ordnas några gånger per år i Petrus församling.

Välbesökt. God mat, ett femtiotal deltagare, och en intressant livshistoria. Så kan en kvinnobrunch se ut. 26.4.2018 kl. 00:00
Niels Burgmann trivs med att jobba i team.

musik. Niels Burgmann är nyanställd i Matteus församling. 26.4.2018 kl. 00:00
Morgonmässor, andakter, middagsböner och meditationer. Är det realistiskt att tänka sig att man ska hinna med ett sådant inslag under arbetstid? Kanske … under rätt omständigheter.

Jäkt. Morgonandakter och middagsböner – hinner man med sådant mitt i vardagen? Och gör det någon skillnad? 26.4.2018 kl. 00:00
Esse kyrka

Strukturer. Det behövs administrativa förändringar för att klara ekonomin och rekryteringen av arbetskraft. 23.4.2018 kl. 11:02
Janne Heikkilä, Ann-Mari Audas-Willman och Björn Vikström.

åsikter. Kyrkoherde Janne Heikkiläs uttalande om kvinnor i prästämbetet och om att viga frånskilda väckte diskussion. Domkapitlet kan inte väga prästers åsikter, endast pröva beredskapen att samarbeta, säger biskopen. 16.4.2018 kl. 18:12
Barnen i familjen sänder ett vädjande budskap till våra myndigheter.

flyktingar. Efter ett nytt avslag på sin asylansökan håller familjen Gill på att ge upp. 16.4.2018 kl. 09:15
Peter Blumenthal har sökt kyrkoherdetjänsten i Saltvik.

Tjänster. Kyrkoherdetjänsten i Saltviks församling har inom utsatt ansökningstid sökts av Peter Blumenthal. Det meddelar domkapitlet. 13.4.2018 kl. 16:06

ämbetssyn. Biskoparna ger en skrapa mot seg diskriminering av kvinnor i prästtjänst. 13.4.2018 kl. 13:18

metoo. – Vi sviker vårt uppdrag som kyrka om vi inte är beredda att lyssna till de här obehagliga berättelserna som handlar om maktmissbruk och sexualitet. 13.4.2018 kl. 13:04

upprop. Borgå stifts påskupprop samlade över 800 namn och förs nu vidare på både kyrkligt och politiskt håll. 4.4.2018 kl. 09:45
Över 300 personer har undertecknat uppropet.

upprop. Uppropet för en humanare flyktingpolitik har nu samlat långt över 300 namn. Bland undertecknarna finns bland andra Kristina Stenman som är stadsdirektör i Jakobstad och Astrid Thors. Vill man underteckna uppropet går det ännu att göra det via Borgå domkapitels Facebooksida 23.3.2018 kl. 09:12

Sophie Törnqvist från Kerko by i norra Borgå tycker om att vara social och få nya vänner. Domkyrkoförsamlingens läger Pellinge 1 har varit en upplevelse, säger hon.

konfirmation. I Borgå går 85 procent av årsklassen i Domkyrkoförsamlingens konfirmandundervisning, och Borgå "exporterar" hjälpledare. Men för allt flera konfirmander är kyrkans termer nya och främmande. Som Guds Lamm eller Kristus Frälsaren, säger lägerprästen Elefteria Apostolidou. 29.7.2022 kl. 16:00
Rebecka Stråhlman arbetar med den åldersgrupp som allra mest skriver ut sig ur kyrkan – något årtionde efter konfirmationen.

unga vuxna. Rebecka Stråhlman jobbar med den åldersgrupp som allra mest skriver ut sig ur kyrkan, något årtionde efter skriban. 1.8.2022 kl. 16:34
Ingrid Mutai och Olivia Franck (i telefonskärmen) vill lyfta 
sekundär traumatisering på bordet.

SEKUNDÄR TRAUMATISERING. Att känna empati är viktigt för dem som jobbar med att möta människor med trauma. Då de känner empatitrötthet eller har svårt att släppa tanken på klientens berättelse har dedrabbats av sekundär traumatisering. 24.7.2022 kl. 19:03
Mao Lindholm fascineras av rövaren på korset bredvid Jesus. – Och Jesus omedelbara löfte åt honom om evigt liv. Det är så hisnande stort att det inte går att fatta.

ANDETAG. Språket har en helt central betydelse i Mao Lindholms tillvaro. – Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv, säger Mao som bloggar på Kyrkpressens sajt. 24.7.2022 kl. 19:13
Katolska Sara Torvalds tycker att ekumenik är lärorikt men att den katolska kyrkan också har varit för en mängd "fördomar och tjafs". Hon är sedan 2021 ordförande för Ekumeniska rådets arbete på svenska i Finland.

profilen. Det finns mycket att lära sig av ekumeniken. Men Sara Torvalds som är ordförande för Ekumeniska rådets finlandssvenska arbete gillar som katolik sin egen kyrkas kontinuitet och tradition. 22.7.2022 kl. 15:00