VID SÅ GOTT SOM som varje finländskt kyrkomöte i Åbo avhandlas numera den återkommande frågan: Vilken ska kyrkoherdens roll och makt vara i våra drygt 350 evangelisk-lutherska församlingar?
Kyrkoherden leder i Finland sin församling med alla dess anställda. Han eller hon är självskriven ordförande i församlingsrådet, där hen själv har formulerat beslutsförslagen.
Kyrkoherden ansvarar också för att församlingsrådens beslut genomförs, och leder därvid personalen. Har beslutet inte gått kyrkoherdens väg, kan det dröja innan någonting sker.
Hos kommunen, tvärs över gatan, är de folkvalda också de högsta tjänstemännens chefer. Men så är det inte i kyrkan. Församlingsrådet är inte den ledande prästens chef. Den finländska kyrkoherden är vald av sin församling, men har därefter en stark sits. Uppstår en konflikt i församlingen kan församlingsrådet inte som andra organ i samhället meddela att förtroendet är slut och att kyrkoherden får sparken.
”Strider mot kyrkans självförståelse”
Biskopsmötet har under de senaste åren flera gånger, bland annat 2013 och 2014, förklarat att det är så det ska vara. Kyrkan ”förstår sig själv” så att prästen förvaltar teologin, och insikterna i läran ska också genomsyra i hur den dagligen förvaltningen leds.
Odemokratisk och omodern förvaltning, anser en del präster och många församlingsmedlemmar. I ett fåtal om cirka 25 församlingar har man beslutat att en förtroendevald i församlingen alltid ska leda ordet i församlingsrådet.
I november ska kyrkomötet stöta och blöta frågan igen vid det nu sittande kyrkomötets sista session, innan det blir kyrkomötesval.
Författaren och ombudet Olli Löytty har i en motion moderat föreslagit att ”kyrkan ska tala mera om möjligheten” att kyrkoherden tar ett steg tillbaka i församlingens beslutsfattande. Trots det fick motionen mothugg från biskopshåll i remissdebatten i våras. Motionen har också undertecknats av Borgå stifts ombud, den i politiken rutinerade Ulla-Maj Wideroos.
Folkkyrkorna i de andra nordiska länderna sägs vara mycket lika vår finlänndska folkkyrka. Men när vi tittade på hur Henrik, Erik och Louise arbetar i sina församlingar i Sverige, Norge och Danmark så var mycket – annorlunda.