Cecilie Hoxmark räknade alltid med att få barn.
Cecilie Hoxmark räknade alltid med att få barn.

Cecilie Hoxmark har accepterat att hon inte får barn

OFRIVILLIG BARNLÖSHET.

Norska Cecilie Hoxmark vill bryta tystnaden och tabut kring ofrivillig barnlöshet. Därför grundade hon Prosjekt Åpenhet. – Jag kände sådan skam, som om jag var en felaktig vara, som om min man gjorde fel när han valde mig. Idag är hon femtio. Hon har skapat sig ett liv som inte kretsar kring en kärnfamilj utan är hennes eget bygge.

27.9.2023 kl. 19:56

Cecilie Hoxmark tänkte alltid att hon skulle få barn. Hon växte upp med en mamma, pappa och två äldre bröder. Hon lekte med dockor, hon lekte mamma-pappa-barn på dagis. När hon blev vuxen och djupt förälskad tänkte hon: den mannen ska bli pappa till mina barn.

– Tanken att jag skulle få barn var lika naturlig för mig som tanken att jag i framtiden skulle få ett jobb.

Hon var 31 år när hon kände att det var dags. Hon var klar med sina biologstudier och hade en sambo som också var klar med sina studier.

– En av mina vänner berättade att hon och hennes man tänkte på att få barn. Jag tänkte: här går startskottet. Jag kunde ju ha rest mer och haft mer tid för mig själv, men det kändes att tiden var mogen.

Hon och hennes man försökte få barn i ett år. Men det gick inte.

– Jag hade genast i början väldigt svårt med tanken att jag inte kunde bli gravid. Jag hade svårt att få det att stämma. Varför skulle det hända mig? Redan telefonsamtalet till gynekologen, då jag var tvungen att berätta att vi inte får till det, kändes svårt.

Hon hade en känsla av att inte räcka till, och den följdes av en känsla av att inte vara normal.

– Det var väldigt skamfyllt, och jag berättade inte för någon att vi försökte få barn. Jag bara täckte över det genom att säga att vi inte har försökt eller att vi har annat för oss just nu.

Trots utredningar blev det inte tydligt varför hon inte blev gravid. Antagligen hade det att göra med att hon lider av endometrios (då det finns celler från livmoderslemhinnan annanstans än i livmodern). Diagnosen gjorde att hon och hennes partner fick testa IVF-behandling, alltså provrörsbefruktning.

Det var tufft att hålla behandlingen hemlig för kollegerna på jobbet: hon skulle ta injektioner, hon fick inte dricka alkohol …

– Jag minns också smärtan i ett samtal från en väldigt god väninna, som berättade att hon var gravid. Hon berättade det med så glad, nästan euforisk röst. Det bara svartnade för mig. Jag fick göra mitt allt för att hålla mig samman och klara av att gratulera henne. Jag kände mig som en dålig väninna, en dålig människa, som inte kunde vara glad för sin vän. Att jag inte kunde unna henne det.




Saknade riktning och identitet

Hon kände skam över sin kropp. Hon var rädd för att hennes man skulle gå ifrån henne. I över ett år försökte de med IVF, utan resultat.

– Jag klarade inte av att glädjas över något som var bra i mitt liv, det kändes som att jag inte hade någon riktning. Vilken var min identitet? Det handlade också om tillhörighet, för vännerna fick ju barn och träffades tillsammans med sina barn. Och eftersom jag inte var öppen med vad som hände fick jag heller inget stöd. Jag fick ingen empati, inga goda samtal. Så i stället började jag backa ur alla sociala situationer, som väninneträffar om kvällarna.

En vän märkte hur hon mådde, och frågade: ”Cecilie, vad är det? Jag kan ju se att du inte mår bra.”

– Jag försökte berätta om vad som var på gång, men då kunde jag få kommentarer som: ”Kanske du ska hitta en ny man. Kanske det är mannen det är fel på.” Det blev helt galet.

Det slutade med att hon lämnade den man hon bodde ihop med för att hon inte orkade vara kvar i det längre.

– Det var en flykt, säger hon.

Så småningom träffade hon en ny man och blev förälskad. Hon klarade av att leva sitt liv och inte tänka så mycket på det där med barn.

– Han var yngre än jag och lärde mig skida och cykla terrängcykel, och vi reste mycket och gjorde turer till fjällen. Så jag tänkte att det här livet kan jag få, men samtidigt hade jag en känsla av att vi slösade vår tid. Jag var ju redan 35 år.

Hon lyckades övertala honom att pröva IVF på nytt – men utan resultat. Sedan opererades hon för endometrios, och efter det kände hon sig förberedd, som om det just då fanns ett fönster då hon kunde bli gravid.

– Jag bestämde att jag gör ett försök, och sedan ger jag upp.

På kliniken sa de att det fanns tre befruktade äggceller, och de ser alla lika fina ut.

– Jag låg på britsen. Där satt min man, en läkare, en sjuksköterska, och damen på labbet, och jag öppnade munnen och sa: ”Vi sätter in alla tre.” Det skulle bli mitt sista försök, jag hade ju ändå försökt i sju år. Jag ville gå ”all in”.

Och även om läkaren sa att chansen var försvinnande liten skedde det: från att aldrig ha varit gravid förr började hon vänta trillingar.


Ingen väg tillbaka

Hon tänkte: det här är ju helt fantastiskt!

– Allt gick bra till vecka 17. Då märkte jag att något är fel: jag hade smärtor. Sedan förlorade vi trillingarna. Och då fanns det ingen väg tillbaka.

Efteråt har hon tänkt: Hur fick jag bearbeta det? Vem fanns där för mig? Tidigare hade hon talat med en sjukhuspräst, men nu hörde ingen av sig.

– Det var liksom: ”Vi beklagar, men sånt sker.” Och så var det slut med det. Inga telefonsamtal, ingen som ringde mig dagen efter och frågade hur jag mådde.

När hon låg på sjukhuset fick hon morfin mot smärtorna. Mitt i morfindåsigheten fick hon svara på frågor om hon ville ha en begravning.

– Mitt i det! Det kändes som att: ni kan inte ställa de här frågorna just nu, samma dag som jag förlorat barnen. Jag reagerade med att dra mig tillbaka, in i mig själv, och på alla frågor som ställdes svarade jag bara: nej.

Hon klarade inte av frågan då. Idag tänker hon: de borde ha förstått att vänta lite.

– Jag tror att det hade varit väldigt fint om barnen hade fått jordfästas.

Trillingarna blev ändå lagda i en grav tillsammans med andra barn som fötts för tidigt. Det fick Cecilia Hoxmark veta när hon ringde och frågade om saken sex år senare.

– Då hade jag bestämt mig för att besöka den graven. Det var ju mina barn, även om jag aldrig lärde känna dem. Och de låg där. Det kändes som om de varit ensamma där hela den tiden.

Gravlunden låg på ett väldigt vackert ställe. Många hade kommit dit med blommor och olika minnessaker.

– Så jag läste upp en dikt jag skrivit, så lade jag ner tre rosor, och så sa jag: ”Förlåt att det tagit mig så länge att komma hit.” Men jag såg ju att någon annan tagit hand om dem.

Hon tror inte att så många förstår vilken resa hon gjort.

– Jag hade dessa barn, dessa minibebisar, som efter missfallet lades ner vid min dyna, nytvättade. Jag har sett dem. Och jag har varit där deras grav finns. Det är en svår och tung sak att bearbeta.


Det var en ensamsorg

Missfallet ledde också till känslor av skam och skuld. Kanske tränade hon för mycket? Kanske jobbade hon för mycket, och det var därför det gick som det gick?

– Det var alla de tankarna, plus sorgen över att ha förlorat barnen. Jag kallar det för ensamsorg, fast det inte finns ett sådant ord. Om du mister din man får du blommor och telefonsamtal. Men när något sådant här sker vet människor inte vad de ska säga. Där har vi fortfarande en bit kvar att gå.

Du behöver inte vara mångordig för att trösta någon som mist ett barn, säger hon. Det kan vara ett meddelande: Jag tänker på dig. Det kan vara en hjärt-emoji.

– Jag var så fylld med sorg, och det är en sorg som alltid är där och den ska alltid finnas där. Men nu är det tretton år sedan det hände, och tiden har gett mig avstånd.

Hon är inte rädd för att vara öppen längre.

– Det som hände är en del av mitt liv och något jag bär med stolthet. Livet består av glädje och smärta, och de kan komma samma dag. Men jag tycker att det är viktigt att vi inte är ensamma, och därför vill jag vara öppen och tala om det som skett. Jag tänker att om jag är öppen så följer kanske andra efter.


En lättnad att ge upp

Efter missfallet bestämde Cecilie Hoxmark och hennes man att de ger upp försöken att få biologiska barn. I stället inledde de en adoptionsprocess, som också kändes väldigt stressig.

– Det finns en åldersgräns, du måste vara perfekt, de kommer hem till dig och du berättar hur stabil och duktig du är och hur gott förhållande ni har … allt för att bli godkänd.

Det slutade med att hennes man inte orkade, och lämnade henne.

– Det var ett svårt beslut att ge upp att försöka få barn. Samtidigt var det en lättnad.

Hon är lite bekymrad över att de medicinska framstegen är så stora att du kan känna att du aldrig behöver stänga dörren till att få barn.

– Jag försöker inte säga att du inte ska ha barn när du är äldre. Men det finns något osunt över att vi kan bestämma över våra liv så till den grad att vi kan bestämma när vi får barn, hur gamla vi än är. Eller över tanken att du inte passar in om du inte har barn.

För henne var det viktigt att säga: Cecilie, det här är ditt liv. Vad vill du göra med det? Du bestämmer.

– Jag är inte religiös, men jag har många gånger frågat mig: Är det här min mission i livet? Var det meningen att jag skulle uppleva något så svårt, och använda det för att hjälpa andra?

Hon känner en sådan styrka och glöd i det hon gör med Prosjekt Åpenhet (Projekt Öppenhet, läs mer i faktarutan på föregående sida).

– Det känns som en lavaflod i mig. Det ligger något nästan mystiskt i det.

Hon ville ha barn väldigt mycket, och hon ser många fördelar med att ha barn.

– Att inte få barn handlar också om att du inte lever vidare, det är något som dör med dig. Inte bara dina gener utan också tankar och idéer och värderingar som du inte kan föra vidare.

Hon hade tänkt sig ett annat liv, ett liv som rutas in exempelvis av skolans läsår och dess rutiner. Hon tror att de rutinerna kan vara en sorts stöd, ett stadigt bygge i en människas liv. Men samtidigt ser hon fördelar med att inte ha barn. Hon har haft friheten att testa nya saker, att uppleva mycket och att bygga sig en familj som består av många kära vänner.

– Jag måste skapa mitt bygge själv. Jag måste fylla mitt liv med innehåll som är troget de värderingar jag vill ha. Och jag tror inte att någon människa mår bra av att bygga sitt liv bara kring barn och familj. Alla behöver något utöver det.

Text och foto: Sofia Torvalds 
Illustration: Malin Aho


Det finns ännu några diskussioner som biskopen och den lagfarne assessorn ska föra. Dit hör bland andra namnfrågan.

FÖRSAMLINGSSAMMANSLAGNING. Den föreslagna nya församlingen, som ska bestå av Malax, Petalax och Bergö församlingar, verkar inte kunna heta något där ortnamnet Malax ingår. 18.5.2022 kl. 15:56
– Min valkampanj var mest att posta på Face­book och Instagram. Men bor man på en ny ort kan man få jobba lite, säger Nicolina Grönroos, som blev invald första gången som 18-åring.

FÖRSAMLINGSVALET. Låt inte studier och andra framtidsplaner hindra dig från att ställa upp i församlingsvalet, säger Nicolina Grönroos. 16.5.2022 kl. 13:11
Monica och Lars Granlund är nöjda med renoveringen, men vet ännu inte vad de ska göra med huset.

GAMMAL KYRKA. Björnholmens kyrka i Jakobstad hade varit till salu i ett år innan någon vågade ta sig an projektet. De som vågade är Lars och Monica Granlund. De såg möjligheter i byggnaden. 12.5.2022 kl. 15:41
Carolina Lindström är tf kyrkoherde i Saltvik, men också underlöjtnant i reserven.

FÖRSVAR. Carolina Lindström är kyrkoherde på Åland och underlöjtnant i 
reserven. Hon känner att folk plötsligt insett att försvarsmakten behövs till något. 12.5.2022 kl. 12:03
I det finländska städerna är det nya normala att man är religionslös.

RELIGIONSLÖSHET. Finlandssvenska kulturkretsar i Helsingfors utropade på 1900-talet religionen som ett etablerat hyckleri. Men ingen har forskat i hur religionslösheten har nedärvts privat i familjer. Som när skådespelaren Tobias Zilliacus växte upp. 11.5.2022 kl. 19:00
Bloggen har alltid skrivits av flera olika skribenter samtidigt.

Blogg. – Vi hoppas få fler läsare och ny luft under vingarna på Kyrkpressens plattform, säger Nina Österholm vid Helsingfors kyrkliga samfällighet. 11.5.2022 kl. 12:02
– Vi hade bokat Gladys del Pilar till vår vårkonsert redan 2020, men pandemin satte käppar i hjulet och vi har fått skjuta upp den här konserten i två år. Det känns extra roligt att äntligen kunna genomföra den, säger Elna Romberg.

gospel. Gospelkören His Master’s Noise tar farväl av dirigenten Elna Romberg med en hejdundrande konsert med gästartisten Gladys del Pilar från Sverige. 10.5.2022 kl. 15:52
Kaskö kyrka

SYDÖSTERBOTTEN. Biskoparna Bo-Göran Åstrand i Borgå och Matti Salomäki i Lappo har kallat kyrkoherdarna och ledande förtroendevalda i Närpes, Kristinestads svenska och finska församlingar till ett möte i Närpes den 2 juni. Till mötet kommer biskoparna med frågor och inte med svar. 6.5.2022 kl. 16:52
– Varför pratar vi ständigt om allt som hindrar oss? frågade Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo vid kyrkomötet i Åbo

KYRKOMÖTET. Biskop Teemu Laajasalo har skrivit tv-sketcher i sina dagar. Med en viss glimt i ögat luggade han kyrkan för att ha gått vilse i sin egen djungel av projekt och processer. Och kyrkomötet applåderade. 6.5.2022 kl. 13:45
Det finns ryska familjer som hört att de får hem sina stupade sedan när "specialoperationen" är klar.

KRIGET I UKRAINA. Den rysk-ortodoxa kyrkan har introducerat tanken om ett rättfärdigt, heligt krig i Ukraina. Samtidigt lämnas många av de stupade kvar på slagfältet. Finland lärde sig under sina krig hur viktigt det är för moralen att sända stupade soldater hem. Är det här en princip som det ryska krigsmaskineriet ignorerat? 28.4.2022 kl. 10:41
Mia Anderssén-Löf har gjort en snabb karriär inom kyrkan. Efter bara fem månader som kyrkoherde i Pedersöre söker hon ett toppjobb inom Borgå stift.

BORGÅ STIFT. Mia Anderssén-Löf har sökt tjänsten som stiftsdekan vid domkapitlet efter bara fem månader som kyrkoherde i Pedersöre. – Jag har känt det som min kallelse och plikt, säger hon. 25.4.2022 kl. 12:16
Sjukdomen lärde Sabine Forsblom att man måste vara varsam med sig själv och andra.

BRÖSTCANCER. Efter en sommar då Sabine Forsblom känt sig stark och glad insjuknade hon i aggressiv bröstcancer. Ett år senare var hon svullen och blek, utan hår, utan ett bröst, med uppsvälld arm. Hennes cancerdagbok innehåller de svartaste tankarna. – Jag är inte densamma som jag var. Jag har insett att livet är en fantastisk gåva. 29.4.2022 kl. 16:20
Ungdomsarbetsledaren Johanna Terho och kaplanen Heidi Jäntti är med och ordnar den tvåspråkiga regnbågsmässan i Esbo.

REGNBÅGSMÄSSA. Den 6 maj ordnas den första regnbågsmässan någonsin i Esbo kyrkliga samfällighet – på svenska och finska. – Vi hoppas att alla ska nås av budskapet att du är älskad som den Gud skapat dig till, säger Heidi Jäntti. 29.4.2022 kl. 16:08
– Christian-genren har blivit så nischad och enkelspårig. Hillsong-stuk som kan fungera i gudstjänster, men som blir tradigt på en hel skiva, säger Stefan Härus efter 34 år med kristen musik i radio.

media. Radioredaktör Stefan Härus valde att jobba vid Yle till 68. Där med har han gjort radioprogrammet med andlig musik Tack och lov halva sitt liv. 27.4.2022 kl. 19:00
Barnverksamheten inom kyrkan drabbas nu oftast när församlingar väljer att samarbetsförhandla, säger man på kyrkfacket Kirkon alat.

SAMARBETSFÖRHANDLINGAR. Löneräknarna. Barnledarna. Gravgrävarna. När kyrkan skär bland sina 19 000 anställda står de här yrkesgrupperna nu oftast med sina jobb under luppen. 26.4.2022 kl. 19:00

– Den lutherska kyrkan har av tradition betonat arbetets värde. Människovärdet är däremot alltid större än arbetets värde.

REGERINGSPROGRAMMET. Ärkebiskop Tapio Luoma kommenterar i ett ställningstagande den senaste tidens diskussion om de förslag till lagändringar som regeringen gjort. – Kyrkan inte får tiga om fattigdomen i samhället, säger han. 4.10.2023 kl. 15:38
Karl af Hällström, Yvonne Terlinden och Markus Weckström har sökt kyrkoherdetjänsten i Karis-Pojo.

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Karl af Hällström, Yvonne Terlinden och Markus Weckström söker kyrkoherdetjänsten i Karis-Pojo svenska församling. Det blir församlingsmedlemmarna som får välja herde. 2.10.2023 kl. 13:25
En av Claus Terlindens favoritpsalmer: ”Möt mig nu som den jag är.”

TILLGÄNGLIGHET. Då Claus Terlinden säger ”min församling” syftar han på alla människor med intellektuell funktionsnedsättning inom Borgå stift. I den församlingen är tomt prat överflödigt och vänskap avgörande. 29.9.2023 kl. 13:18
Efter många år som skolpräst blev Hanna Similä präst på Helsingfors-Vanda.

FLYGPLATSPRÄST. Flygplatsprästen Hanna Similä arbetar där många människor går genom gaten och porten till någonting nytt. Eller kommer hem igen. 26.10.2023 kl. 19:00
Domkapitlet trummade igenom Annica Smeds som första kvinnan som präst i Karleby.

KVINNA OCH PRÄST. Domkapitlet i Borgå väntade inte på ett utlåtande från församlingen, efter att församlingsrådet bromsade pappret. Rådsmedlemmar i Karleby upplever sig "överkörda" efter domkapitlets resoluta beslut att förordna Annica Smeds. 28.9.2023 kl. 15:05