Ben, Rune (på skärmen) och Johan har hållit kontakt genom livet. Nu förenas de igen i ett gemensamt projekt.
Ben, Rune (på skärmen) och Johan har hållit kontakt genom livet. Nu förenas de igen i ett gemensamt projekt.

Missionärsbarnen som fortsätter sina föräldrars arbete

mission.

Tre män med ett gemensamt barndomsland och en längtan efter att hjälpa. Det är allt som behövs för att ge ut en ljudversion av Bibeln på ett språk man inte själv behärskar. Ben Fernström, Rune Särs och Johan Lassus har tagit vid där deras föräldrar missionärerna slutade.

14.9.2023 kl. 19:00

I mitten av sjuttiotalet flyttade tre familjer från Finland till Senegal. Föräldrarna i samtliga familjer jobbade som missionärer, och deras barn växte upp på missionsfältet. Det var en barndom av sand, hav och senegalesisk värme.

Johan Lassus, Rune Särs och Ben Fernström är tre av de här barnen. Vi träffas i Petruskyrkan i Helsingfors för en intervju om barndom, mission och hjälpvilja utan mål. Johan och Ben har satt sig tillrätta i sofforna i aulan. Rune är med på videolänk från Korsholm.

Att vara en ödmjuk medvandrare

Då de tre männen ser tillbaka på sin barndom beskriver de den som fin, rent av lycklig.

– För mig var det en fantastisk barndom. Det känns som om jag har sett något som många av mina vänner som vuxit upp i Finland inte har sett, säger Ben.

Att bottna i två vitt skilda kulturer, den senegalesiska och den finska, gav honom en slags förståelse och öppenhet, en insikt om att länder och kulturer fungerar på olika sätt och att det är som det ska vara.

Då Johan blickar tillbaka minns också han en lycklig tid.

– Inte heller i efterhand tänker jag att nej, nej, nej, det där var helt tokigt.

Samtidigt konstaterar de att det finns frågetecken vad gäller mission, frågor som de gärna lyfter och diskuterar i större utsträckning. Ska man skicka pengar? Ska man lösa problem på distans? Finns det hjälp som stjälper mer än den hjälper?

Johan, Ben och Rune konstaterar att mission i första hand handlar om möten med människor. Att vara en ödmjuk medvandrare. Om man upplever sig överlägsen de människor man möter eller det uppdrag man fått, då är det inte längre mission man sysslar med.

– Ingetdera misstaget tycker vi att våra föräldrar har gjort, säger Ben.


Svårt att förstå det finländska

Alla tre familjer bodde i Senegal i omkring tio år. De åkte till Finland för längre och kortare besök, men basen var aldrig Finland. Det var städerna Mbour på den västafrikanska kusten och Fatick, 60 kilometer inåt landet. Ben var två år, Johan tre år och Rune fyra då de flyttade till Senegal med sina familjer.

Johan tror att det var avgörande att de alla var så pass små vid flytten. De hade inte hunnit bygga starka relationer utanför sina egna familjer och i Senegal hade de vänner både bland senegaleserna och bland de andra missionärsbarnen.

Då Johans familj sedan flyttade tillbaka till Finland och Helsingfors var det betydelsefullt för honom att ha Ben i samma stad. Rune å sin sida flyttade med sin familj till Bergö efter åren i Senegal.

– Vad jag minns hade jag inga problem med att förstå mig på det senegalesiska som barn. Däremot tog det ett tag innan jag förstod mig på det finländska som tonåring.

– Då jag som 14-åring i Petalax funderade på afrikansk socialism och dylikt så fanns inte det tänkesättet bland mina jämnåriga. Våra referensramar var så olika. Det vi hade gemensamt var mopeder. Det tyckte vi alla att var intressant, säger Rune.


Rune, Johan och Ben vid floden Sine i Fatick i sitt barndoms Senegal. Ett Senegal av sand, hav och solnedgång. Foto: Mia Westerling

Vilken väg leder hem?

Då de tre musketörerna i dag blickar tillbaka är vissa intryck centrala. Att vakna till sorlet av prat, människor som lagar mat, får som bräker och böneutrop från en närliggande minaret är något som känns hemtamt för Rune. Ben är ständigt på jakt efter att återskapa de smaker som hans barndom präglades av.

– Ibland måste jag bara tillbaka dit för att äta den där riktiga maten, träffa vännerna och känna värmen.

Så sent som i april gjorde Ben och Rune ett återbesök tillsammans.

– Du hade en ganska speciell upplevelse Rune, du beskrev det när vi kom dit. Du var omtumlad, säger Ben.

– Ja. Jag kände så tydligt att jag var på väg hem. Samtidigt var jag ju inte på väg hem, säger Rune.

Att göra återbesök, längre eller kortare, tror de alla att är viktigt, även om det kan leda till blandade känslor. Det tvingar dem att möta frågorna kring identitet och att se sitt barndoms
land ur en vuxens perspektiv.

– Första gången jag åkte dit som vuxen slogs jag av de sociala och samhälleliga problem som finns där. Befolkningstillväxten är enorm och folk trängs i huvudstaden Dakar. Min barndoms idyll fick sig en törn. Jag insåg att allt inte bara är sand, sol och hav. Jag såg problem som inte var uppenbara för mig som barn, säger Johan.

År 2015 åkte Ben till Senegal tillsammans med två av sina barn. Under det besöket hade han en liknande upplevelse och fylldes av en enorm nöd. Hans hjärna var ett virrvarr av idéer kring hur han skulle kunna hjälpa och en stark frustration över hela situationen.

– Staden Mbour som vi bodde i som barn är en kuststad som vuxit enormt sedan dess. I dag är den smutsig och vanskött. Det är inte alls fallet i alla städer i Senegal, men just där har det varit dåliga myndigheter. De har ”ätit upp pengarna” som de säger i Senegal.

Efter sitt besök 2015 kunde Ben inte släppa tanken på att han ville, eller kanske behövde, göra något.

– Jag insåg att det inte är många som kan sätta sig på ett flyg, landa i Dakar, ta bussen och sedan en hästdroska ut till en by och välkomnas av människor som vet vem man är. Där man har gemensamma bekanta och där jag förstår kulturen och språket. Det var lite som i Jesaja där Gud säger vem ska jag sända och vem vill gå, men tvärtom.

– Jag kände mer att Gud, nu är jag här. Men vad ska jag göra?


Har fortsatt sina föräldrars värv

Det senaste året har det blivit klart för honom vad han ska göra, och han är nästan färdig. Med stöd av Rune och Johan har han fortsatt sina föräldrars verk.

Bakgrunden är den att Bens föräldrar, Stig-Olof och Kristina Fernström, jobbade med att översätta Bibeln till stamspråket serere under tiden i Senegal. Också Johans mamma Britta Lassus ingick i översättningsteamet.

År 2008 utkom den första upplagan av sererebibeln. Eftersom serere främst är ett talat språk har bibelöversättningen varit till hjälp för språkutvecklingen. Bibelöversättningen har blivit normerande för sererekulturen som tidigare inte haft särskilt många skrivna källor.

Den första upplagan av sererebibeln tog slut. Inför utgivningen av den andra upplagan bad Bens pappa honom om hjälp och Ben, som har en reklamfirma, hoppade på tåget och formgav den andra upplagan.

– Vi jobbade med den i flera år och rättade en massa saker, så den andra upplagan blev betydligt bättre, säger Ben.

För drygt ett år sedan dog Bens föräldrar, missionärerna och bibelöversättarna Kristina och Stig-Olof. Minnesstunden hölls i Petruskyrkan i Helsingfors.

– I samband med det tänkte vi att vi kan samla in lite pengar som vi kan skicka till Senegal. Vi visste att människor som kände mina föräldrar och som har ett hjärta för mission skulle komma. Vi visste inte exakt vad vi skulle göra med pengarna, men tänkte att vi nog hittar på något.

Efter minnesstunden tog de tre musketörerna kontakt med den evangelisk-lutherska kyrkan i Senegal för att kartlägga vad det fanns för behov.

– Det kom fram att det är jättebra att sererebibeln finns, men att den inte används av de unga. Även de som vill läsa den kommer sig inte för att läsa den, säger Ben.

Rune fortsätter:

– För det första är läskunnigheten inte hemskt stor i Senegal, men många av de som läser läser på franska. Samtidigt är serere ett modersmål, ett känslomässigt språk och framför allt ett talat språk. Hela den senegalesiska kulturen är en väldigt muntlig tradition. Också Koranen läses högt för folk.

Ben, Rune och Johan behövde inte gnugga sina små grå särskilt länge innan de insåg vad de skulle göra – en ljudversion av Bibeln på serere. I appen Holy Bible finns närmare 3 000 versioner av bibeln på 1 884 språk, men serere saknades.

– Vi fick på sätt och vis fortsätta våra föräldrars arbete. Runes föräldrar jobbade mer med praktiska saker, men på missionsfältet är allt sammankopplat, säger Ben.


”En enorm sak”

Det var ett sjå att få allt att fungera. Ben, som varit projektets primus motor, tampades med föråldrade filer. För att få in en audioversion av en bibelöversättning behöver man också ha en uppdaterad textversion i rätt format att ladda upp, vilket inte fanns då Ben började gräva.

Men inga motgångar har varit oövervinneliga. Det har gått vägen, och så småningom kommer man att kunna lyssna till sererebibeln i appen Holy Bible. Dessutom är alla filer nu uppdaterade och uppladdade i molnet vilket innebär att den senaste upplagan av sererebibeln finns fritt tillgänglig för kommande generationer och kan utvecklas vidare av den evangelisk-lutherska kyrkan i Senegal.

– Det är en enorm sak som har kunnat genomföras på betydligt kortare tid än då våra föräldrar jobbade med översättningsarbete. Vi hoppas att det kan komma många till gagn, säger Johan.

Projektet genomfördes i samarbete med den evangelisk-lutherska kyrkan i Senegal som bidrog med att ställa studio och tekniker till förfogande. Pengarna från minnesstunden, de blev lön åt de senegaleser som läst in sererebibeln.

– Ingen av oss kan serere, vi pratar ett annat lokalpråk. De fick själva välja de bästa läsarna och kolla att allt blev rätt, säger Ben.

Ndongo Fall, en av dem som var anställda vid det översättningsteam där Bens föräldrar och Johans mamma jobbade, har suttit med under hela processen. Han har både läst själv och varit i studion för att kontrollyssna och avgöra om något behöver tas om.

– Det är framför allt roligt att det inom evangelisk-lutherska kyrkan i Senegal fanns en beställning på det här. Ndongo känner vi också alla från förr. Vi brukade gå på bio med honom som barn. Det var ingen främling vi hade att göra med, säger Rune.

– Gud ordnade så att pusselbitarna passade ihop, säger Ben.
Text: Rebecca Pettersson
Foto: Rebecca Pettersson


Sackeusgemenskapen hyr sedan många år in sig i Adventskyrkans lokaliteter i Björneborg. Arrangemanget är vanligt bland de konservativa gudstjänstgemenskaperna vilkas präster är anställda av Lutherstiftelsen. FOTO: Rolf af Hällström

Lutheraner som tänker gammaldags har hamnat i onåd hos biskoparna. Nu ska deras gudstjänstgemenskaper betraktas som främmande samfund. Många av dem firar mässan i Adventskyrkans lokaler som står tomma på söndagarna. 2.5.2013 kl. 13:56
koptiska kristna bär kistor med de män som dog under sammandrabbningarna i Khusus mellan muslimer och kristna. FOTO: LEHTIKUVA/reuters/ MOHAMED ABD EL GHANY

När det koptiska begravningsföljet kom ut ur S:t Markuskatedralen i Kairo överfölls de av ligister som kastade stenar och molotovcocktails. Den koptiska ledningen har till skillnad från tidigare nu börjat öppet kritisera regeringen. 27.4.2013 kl. 15:00
Skotten Steph Macleod sjunger tacksamhet till Gud från hela sitt hjärta. En hemlös alkoholist fick tillbaka livet och musiken. Han har precis varit i Sverige och släpper sitt fjärde album. FOTO: Kaj Aalto

Han var en briljant klassisk gitarrist redan när han var femton. Sedan sprack allt när familjen splittrades. 27.4.2013 kl. 09:00
Susan haraldson blickar framåt och njuter verkligen av sitt arbete och de människor hon har omkring sig. FOTO: Johan Myrskog

Susan Haraldson kom till Finland i slutet av 1980-talet då hon var med i en kringresande teatergrupp. Här träffade hon sin man och gifte sig. Men livet skulle snart föra med sig en verklig tragedi och Haraldson fick ge sitt allt för att inte duka under. 26.4.2013 kl. 14:14
Bjarne Strengell greppar borsten. Han kallar sig donare och tjänstgör som vikarierande arbetsledare för fastighetsskötarna i staden Jakobstad. FOTO: Johan Sandberg

Finns det klasskillnader i kyrkan och finns det rum för alla? Frågan ställde vi till en arbetare i Jakobstad. 26.4.2013 kl. 10:59
Foto: Carita Riitakorpi

Två observatörer från Borgå stift tog del av arbetet mot människohandel i Sydostasien. 25.4.2013 kl. 10:08

Beskedet om att de två kidnappade syriska biskoparna återbördats togs tillbaka. 25.4.2013 kl. 07:55
Lennart Ventin hoppas att teologistudierna leder till ett jobb som lärare, och Carolin Ahlvik drömmer om att kombinera teologi med att jobba med kognitivt funktionshindrade.

Hur skiljer sig den som tror på Gud från människor som inte gör det? Den frågan diskuteras i den färska antologin ”En liten skillnad”. 24.4.2013 kl. 12:57

De två kidnappade biskoparna har återfått friheten. 23.4.2013 kl. 20:15
Biskop Mar Yohanna Ibrahim kidnappades igår norr om Aleppo.

Strategisk attack mot kristna i Syrien. 23.4.2013 kl. 15:30

Kyrkostyrelsen utsåg Sixten Ekstrand att leda den svenska enheten. 23.4.2013 kl. 12:07
Kyrkpressen-redaktören Sofia Torvalds tror att det är viktigt att vuxna är goda förebilder genom att äta regelbundet och mångsidigt. FOTO: Christa Mickelsson

Forskning visar att ungas ätstörningar oftast har sin början i diffust illamående och missnöje med den egna kroppen. – Hur vi vuxna talar om oss själva och vår kropp färgar av sig på våra tonåringar, säger Sofia Torvalds som skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap. 21.4.2013 kl. 12:00
FRanciskus ödmjuka leverne illustreras så här i en teckning från 1600-talet, signerad Wenceslaus Hollar.  FOTO: WIKIMEDIA/ University of Toronto Wenceslaus Hollar Digital Collection

Enligt legenden predikade han för fåglarna och välsignade en varg. Han föddes rik men valde ett liv i fattigdom. Än i dag inspirerar Franciskus dem som tror på helhjärtad efterföljelse i Jesus spår. 20.4.2013 kl. 12:00
Sven-olav back anlände till Helsingfors (26.3)för att föreläsa på seminariet ”Lutherdomens sista dagar? ” FOTO: Tomas von Martens

Genom arbetet som präst i lutherska kyrkan blev han medveten om kyrkans katolska arv och dess betydelse för hans egen kristna tro. För fem år sedan konverterade han och blev katolik fullt ut. 19.4.2013 kl. 13:31
Frukostdukningen bjöd på allehanda godsaker och mättade ett hundratal magar. FOTO: Heidi Hendersson

I över tio år har Vasa svenska församling erbjudit morgonpigga damer både tilltugg och intressanta föreläsningar på lördagsmorgnarna. Månadens stora dragplåster var författaren Ulla-Lena Lundberg som lockade över hundra kvinnor till församlingssalen. 19.4.2013 kl. 10:08

Monica Björkell-Ruhl kallar sig inte religiös, men församlingen betyder trygghet för henne. – När jag varit sjuk och kraftlös har jag sökt mig till religiösa platser och symboler. Tölö kyrka har blivit en viktig plats för mig.

föräldraskap. Ibland orkar inte mammor. Ibland går de sönder så att de nästan inte orkar leva. Monica Björkell-Ruhls son Mika (uttalas ”Miikka”) föddes med en kromosom­avvikelse. 2.1.2021 kl. 11:58

Borgå. Fredrik Geisor har sett vad det är att vara full av liv och glädje, men också riktigt sårbar. Han har drabbats av både hjärtstillestånd och hjärninfarkt. 30.12.2020 kl. 15:23

Lokalt. Jag satt med en liten grupp ungdomar och funderade på året som gått och året som ligger framför. 31.12.2020 kl. 15:29
– Ingen orkar om man hela tiden måste vara missnöjd med sig själv, säger Anna Korkman Lopes.

vanor. Nya vanor behöver övas för att sätta sig i hjärnan. De här tipsen gör det lättare att komma igång. 29.12.2020 kl. 17:21
Elefteria Apostolidou är församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

Kolumn. "Jag tror mig förstå hur det kändes för folk som avvisade Maria och Josef från sina härbärgen." 17.12.2020 kl. 08:29