Ben, Rune (på skärmen) och Johan har hållit kontakt genom livet. Nu förenas de igen i ett gemensamt projekt.
Ben, Rune (på skärmen) och Johan har hållit kontakt genom livet. Nu förenas de igen i ett gemensamt projekt.

Missionärsbarnen som fortsätter sina föräldrars arbete

mission.

Tre män med ett gemensamt barndomsland och en längtan efter att hjälpa. Det är allt som behövs för att ge ut en ljudversion av Bibeln på ett språk man inte själv behärskar. Ben Fernström, Rune Särs och Johan Lassus har tagit vid där deras föräldrar missionärerna slutade.

14.9.2023 kl. 19:00

I mitten av sjuttiotalet flyttade tre familjer från Finland till Senegal. Föräldrarna i samtliga familjer jobbade som missionärer, och deras barn växte upp på missionsfältet. Det var en barndom av sand, hav och senegalesisk värme.

Johan Lassus, Rune Särs och Ben Fernström är tre av de här barnen. Vi träffas i Petruskyrkan i Helsingfors för en intervju om barndom, mission och hjälpvilja utan mål. Johan och Ben har satt sig tillrätta i sofforna i aulan. Rune är med på videolänk från Korsholm.

Att vara en ödmjuk medvandrare

Då de tre männen ser tillbaka på sin barndom beskriver de den som fin, rent av lycklig.

– För mig var det en fantastisk barndom. Det känns som om jag har sett något som många av mina vänner som vuxit upp i Finland inte har sett, säger Ben.

Att bottna i två vitt skilda kulturer, den senegalesiska och den finska, gav honom en slags förståelse och öppenhet, en insikt om att länder och kulturer fungerar på olika sätt och att det är som det ska vara.

Då Johan blickar tillbaka minns också han en lycklig tid.

– Inte heller i efterhand tänker jag att nej, nej, nej, det där var helt tokigt.

Samtidigt konstaterar de att det finns frågetecken vad gäller mission, frågor som de gärna lyfter och diskuterar i större utsträckning. Ska man skicka pengar? Ska man lösa problem på distans? Finns det hjälp som stjälper mer än den hjälper?

Johan, Ben och Rune konstaterar att mission i första hand handlar om möten med människor. Att vara en ödmjuk medvandrare. Om man upplever sig överlägsen de människor man möter eller det uppdrag man fått, då är det inte längre mission man sysslar med.

– Ingetdera misstaget tycker vi att våra föräldrar har gjort, säger Ben.


Svårt att förstå det finländska

Alla tre familjer bodde i Senegal i omkring tio år. De åkte till Finland för längre och kortare besök, men basen var aldrig Finland. Det var städerna Mbour på den västafrikanska kusten och Fatick, 60 kilometer inåt landet. Ben var två år, Johan tre år och Rune fyra då de flyttade till Senegal med sina familjer.

Johan tror att det var avgörande att de alla var så pass små vid flytten. De hade inte hunnit bygga starka relationer utanför sina egna familjer och i Senegal hade de vänner både bland senegaleserna och bland de andra missionärsbarnen.

Då Johans familj sedan flyttade tillbaka till Finland och Helsingfors var det betydelsefullt för honom att ha Ben i samma stad. Rune å sin sida flyttade med sin familj till Bergö efter åren i Senegal.

– Vad jag minns hade jag inga problem med att förstå mig på det senegalesiska som barn. Däremot tog det ett tag innan jag förstod mig på det finländska som tonåring.

– Då jag som 14-åring i Petalax funderade på afrikansk socialism och dylikt så fanns inte det tänkesättet bland mina jämnåriga. Våra referensramar var så olika. Det vi hade gemensamt var mopeder. Det tyckte vi alla att var intressant, säger Rune.


Rune, Johan och Ben vid floden Sine i Fatick i sitt barndoms Senegal. Ett Senegal av sand, hav och solnedgång. Foto: Mia Westerling

Vilken väg leder hem?

Då de tre musketörerna i dag blickar tillbaka är vissa intryck centrala. Att vakna till sorlet av prat, människor som lagar mat, får som bräker och böneutrop från en närliggande minaret är något som känns hemtamt för Rune. Ben är ständigt på jakt efter att återskapa de smaker som hans barndom präglades av.

– Ibland måste jag bara tillbaka dit för att äta den där riktiga maten, träffa vännerna och känna värmen.

Så sent som i april gjorde Ben och Rune ett återbesök tillsammans.

– Du hade en ganska speciell upplevelse Rune, du beskrev det när vi kom dit. Du var omtumlad, säger Ben.

– Ja. Jag kände så tydligt att jag var på väg hem. Samtidigt var jag ju inte på väg hem, säger Rune.

Att göra återbesök, längre eller kortare, tror de alla att är viktigt, även om det kan leda till blandade känslor. Det tvingar dem att möta frågorna kring identitet och att se sitt barndoms
land ur en vuxens perspektiv.

– Första gången jag åkte dit som vuxen slogs jag av de sociala och samhälleliga problem som finns där. Befolkningstillväxten är enorm och folk trängs i huvudstaden Dakar. Min barndoms idyll fick sig en törn. Jag insåg att allt inte bara är sand, sol och hav. Jag såg problem som inte var uppenbara för mig som barn, säger Johan.

År 2015 åkte Ben till Senegal tillsammans med två av sina barn. Under det besöket hade han en liknande upplevelse och fylldes av en enorm nöd. Hans hjärna var ett virrvarr av idéer kring hur han skulle kunna hjälpa och en stark frustration över hela situationen.

– Staden Mbour som vi bodde i som barn är en kuststad som vuxit enormt sedan dess. I dag är den smutsig och vanskött. Det är inte alls fallet i alla städer i Senegal, men just där har det varit dåliga myndigheter. De har ”ätit upp pengarna” som de säger i Senegal.

Efter sitt besök 2015 kunde Ben inte släppa tanken på att han ville, eller kanske behövde, göra något.

– Jag insåg att det inte är många som kan sätta sig på ett flyg, landa i Dakar, ta bussen och sedan en hästdroska ut till en by och välkomnas av människor som vet vem man är. Där man har gemensamma bekanta och där jag förstår kulturen och språket. Det var lite som i Jesaja där Gud säger vem ska jag sända och vem vill gå, men tvärtom.

– Jag kände mer att Gud, nu är jag här. Men vad ska jag göra?


Har fortsatt sina föräldrars värv

Det senaste året har det blivit klart för honom vad han ska göra, och han är nästan färdig. Med stöd av Rune och Johan har han fortsatt sina föräldrars verk.

Bakgrunden är den att Bens föräldrar, Stig-Olof och Kristina Fernström, jobbade med att översätta Bibeln till stamspråket serere under tiden i Senegal. Också Johans mamma Britta Lassus ingick i översättningsteamet.

År 2008 utkom den första upplagan av sererebibeln. Eftersom serere främst är ett talat språk har bibelöversättningen varit till hjälp för språkutvecklingen. Bibelöversättningen har blivit normerande för sererekulturen som tidigare inte haft särskilt många skrivna källor.

Den första upplagan av sererebibeln tog slut. Inför utgivningen av den andra upplagan bad Bens pappa honom om hjälp och Ben, som har en reklamfirma, hoppade på tåget och formgav den andra upplagan.

– Vi jobbade med den i flera år och rättade en massa saker, så den andra upplagan blev betydligt bättre, säger Ben.

För drygt ett år sedan dog Bens föräldrar, missionärerna och bibelöversättarna Kristina och Stig-Olof. Minnesstunden hölls i Petruskyrkan i Helsingfors.

– I samband med det tänkte vi att vi kan samla in lite pengar som vi kan skicka till Senegal. Vi visste att människor som kände mina föräldrar och som har ett hjärta för mission skulle komma. Vi visste inte exakt vad vi skulle göra med pengarna, men tänkte att vi nog hittar på något.

Efter minnesstunden tog de tre musketörerna kontakt med den evangelisk-lutherska kyrkan i Senegal för att kartlägga vad det fanns för behov.

– Det kom fram att det är jättebra att sererebibeln finns, men att den inte används av de unga. Även de som vill läsa den kommer sig inte för att läsa den, säger Ben.

Rune fortsätter:

– För det första är läskunnigheten inte hemskt stor i Senegal, men många av de som läser läser på franska. Samtidigt är serere ett modersmål, ett känslomässigt språk och framför allt ett talat språk. Hela den senegalesiska kulturen är en väldigt muntlig tradition. Också Koranen läses högt för folk.

Ben, Rune och Johan behövde inte gnugga sina små grå särskilt länge innan de insåg vad de skulle göra – en ljudversion av Bibeln på serere. I appen Holy Bible finns närmare 3 000 versioner av bibeln på 1 884 språk, men serere saknades.

– Vi fick på sätt och vis fortsätta våra föräldrars arbete. Runes föräldrar jobbade mer med praktiska saker, men på missionsfältet är allt sammankopplat, säger Ben.


”En enorm sak”

Det var ett sjå att få allt att fungera. Ben, som varit projektets primus motor, tampades med föråldrade filer. För att få in en audioversion av en bibelöversättning behöver man också ha en uppdaterad textversion i rätt format att ladda upp, vilket inte fanns då Ben började gräva.

Men inga motgångar har varit oövervinneliga. Det har gått vägen, och så småningom kommer man att kunna lyssna till sererebibeln i appen Holy Bible. Dessutom är alla filer nu uppdaterade och uppladdade i molnet vilket innebär att den senaste upplagan av sererebibeln finns fritt tillgänglig för kommande generationer och kan utvecklas vidare av den evangelisk-lutherska kyrkan i Senegal.

– Det är en enorm sak som har kunnat genomföras på betydligt kortare tid än då våra föräldrar jobbade med översättningsarbete. Vi hoppas att det kan komma många till gagn, säger Johan.

Projektet genomfördes i samarbete med den evangelisk-lutherska kyrkan i Senegal som bidrog med att ställa studio och tekniker till förfogande. Pengarna från minnesstunden, de blev lön åt de senegaleser som läst in sererebibeln.

– Ingen av oss kan serere, vi pratar ett annat lokalpråk. De fick själva välja de bästa läsarna och kolla att allt blev rätt, säger Ben.

Ndongo Fall, en av dem som var anställda vid det översättningsteam där Bens föräldrar och Johans mamma jobbade, har suttit med under hela processen. Han har både läst själv och varit i studion för att kontrollyssna och avgöra om något behöver tas om.

– Det är framför allt roligt att det inom evangelisk-lutherska kyrkan i Senegal fanns en beställning på det här. Ndongo känner vi också alla från förr. Vi brukade gå på bio med honom som barn. Det var ingen främling vi hade att göra med, säger Rune.

– Gud ordnade så att pusselbitarna passade ihop, säger Ben.
Text: Rebecca Pettersson
Foto: Rebecca Pettersson


Det var lätt att få inre bilder för de elever som jobbade med orden vrede och avund. Tålamod och flit var svårare.

bildkonst. När bildkonsteleverna fick i uppdrag att måla antingen en dödssynd eller en dygd var det lätt att komma på idéer till synderna. Det var svårare att förstå dygderna. 13.11.2015 kl. 11:10

Evangeliska folkhögskolan i Vasa planerar riva skolbyggnader och bygga lägenheter i stället. Detta för att rädda föreningens ekonomi. 12.11.2015 kl. 11:25
Emanuel Karlsten är uppväxt inom Frälsningsarmén på Gotland. Nu bor han i Göteborg och jobbar bland annat som krönikör på Göteborgsposten.

Emanuel Karlsten: Kyrkan har blivit en kulturklubb och fritidsgård. 12.11.2015 kl. 10:46
Många flyktingar ville ta bilder av sig själva tillsammans med volontärerna på Kos. Sofia Lindgård andra från vänster.

Sofia Lindgård åkte till Kos för att hjälpa de flyktingar som kommer till ön. Det var som att stiiga ner i alla foton hon sett i tidningarna. 12.11.2015 kl. 09:51

Vasa svenska församling lyckades i år öka sitt insamlingsresultat med 140 procent jämfört med fjolåret. 10.11.2015 kl. 12:55

Ett plock bland sångerna i det nya psalmbokstillägget. Kyrkomötet godkände ett tillägg till psalmboken förra veckan. Vi har gjort en Spotify-lista med plock bland de nya melodierna. Listan är inte fullständig utan utgör endast ett urval bland alla de nya psalmerna i olika tappningar och tolkningar. 9.11.2015 kl. 10:03

Kyrkomötet gav inga eftergifter gällande kyrkans nya servicecentral Kipa. 6.11.2015 kl. 13:56

Kyrkan utreder nya äktenskapslagens juridiska följder. 5.11.2015 kl. 16:03

Kyrkomötet beslöt att stöda de kyrkliga organisationer som berörs av nedskärningar gällande biståndssamarbetet med 200 000 euro. 5.11.2015 kl. 15:12

judendom. När Yaron Nadbornik var femton frågade hans pappa varför han gick så lite i synagogan. Tio år senare frågade pappan i stället varför Yaron gick dit så ofta. 5.11.2015 kl. 14:08
Henrik Huldén är en av de främsta finlandssvenska visartisterna och en mångsysslare inom kulturfältet.

kyrkomötet 2015. Henrik Huldén har skrivit en av de nya psalmer som kyrkomötet igår godkände som tillägg till psalmboken. 5.11.2015 kl. 12:38

Till första advent nästa år får vi 147 nya psalmer att sjunga, slog kyrkomötet fast i går. 5.11.2015 kl. 09:36
Twittermolnet, sammanställt av sajten #pinnalla, visar populära teman bland finländarna på twitter tisdagen den 3 november.

twitter. Allt fler kyrkomötesombud använder sig av Twitter för att kommunicera utåt och med varandra under kyrkomötets sessioner. 4.11.2015 kl. 10:36
Efter revolutionen har SAT-7 årligen televiserat en bönenatt för Egypten i klippkyrkan i slumstaden Mokattam i Kairo. 70 000 egyptier deltog senast och evenemanget väckte stor medial uppmärksamhet.

Egyptiska myndigheter har censurerat programproduktion och direktsändningar från SAT-7 i Kairo. 4.11.2015 kl. 10:06

sanni grahn-laasonen. I statsmaktens hälsning på kyrkomötet tackade Sanni Grahn-Laasonen församlingarna för deras insatser i flyktingarbetet, framför för den nödkvartering de ordnat. 4.11.2015 kl. 08:11

Ett varierat program ordnas för ungdomarna hela helgen.

HÖSTDAGARNA. Höstdagarna pågår som bäst i Toijala och har samlat 400 ungdomar. 6.11.2021 kl. 13:20
Janette Lagerroos ser fram emot att återvända till Houtskär som kaplan.

kaplansval. Ett enhällig kapellråd valde igår kväll Janette Lagerroos till ny kaplan i Houtskär. – Jag är jätteglad att jag fick jobbet, säger hon. 4.11.2021 kl. 14:27
Måttet är rågat, säger Harry S. Backström och avgår som kyrkoherde i Väståbolands svenska församling.

VÄSTÅBOLANDS SVENSKA FÖRSAMLING. Harry S. Backström meddelade på onsdagskvällen att han avgår som kyrkoherde för Väståbolands svenska församling. Han tillkännagav sitt beslut via ett e-postmeddelande som gick ut till anställda, förtroendevalda och media. 3.11.2021 kl. 20:46
Domkapitlet fattade beslut om att avstänga Dennis Svenfelt från prästämbetet vid sitt möte idag.

AVSTÄNGNING. Dennis Svenfelt blir avstängd från prästämbetet för fyra månader, meddelar domkapitlet idag. – När man inte kan sköta sin tjänst som det ankommer en tjänsteman är man inte lämplig för jobbet, säger Lars-Eric Henricson, som är lagfaren assessor vid domkapitlet. 28.10.2021 kl. 16:33
– Jag tycker att kristendomens kanske viktigaste budskap är att det finns en chans att göra bättring, att försöka på nytt och få en andra chans, säger Anders Adlercreutz.

PERSONPORTRÄTT. Anders Adlercreutz lagar hellre mat än talar inför publik. Han tycker mer om rutiner än improvisation. Han anser att det finländska samhällets superkraft är förtroendet vi känner för andra. – Jag önskar att vi kunde känna tillit också till personer som inte ser ut som vi. 27.10.2021 kl. 08:23