Fröet till Merete Mazzarellas bok Nånting på andra sidan grodde när hon läste de danska författarna Jens Christian Grøndahl och Søren Ulrik Thomsen, som båda skrivit böcker om sin erfarenhet av att utöva kristendom, det vill säga gå i kyrkan.
– Det slog mig att jag har skrivit en bok om livets mening utan att skriva ett ord om tro. På något sätt har jag alltid tänkt att jag inte är kvalificerad att skriva om tro, men jag insåg att man inte behöver vara kvalificerad för att uppmuntra människor att tänka kring de här sakerna och prata om dem.
Vi pratar nämligen, enligt hennes erfarenhet, inte om tro. I vissa finlandssvenska kretsar är det närmast pinsamt.
– Det är intressant att tro blivit en så oerhört privat sak. Det förstår jag inte. Ingen människa är ju skyldig att redogöra för sin tro, lika lite som man är skyldig att berätta vilket parti man röstar på. Men liksom man kan föra en politisk diskussion borde det ju vara möjligt att föra en diskussion om religion.
Vi bär på en dubbelhet
Hon irriteras också av att en så stor del av finlandssvenskarna bär på ett ateistiskt släktarv, men medan de självklart inte är kristna vill de göra gällande att det är en livshållning de kommit fram till alldeles själva.
– Att inte tro framställs som en djupt personlig ståndpunkt, även om det kan handla om familjebakgrund och grupptillhörighet. Men i och med kyrkans försvagade samhällsställning ligger det inte längre någon rebellisk potential i att vara emot kyrkan. Är man det följer man egentligen fullständigt konventionen.
Själv är hon intresserad av dubbelheten i förhållande till tro, sin egen och andras. I boken nämner hon den svenska kulturskribenten Björn Wiman som bär ett kors innanför skjortan, för att det inte ska synas, men ändå skriver en kolumn om det.
– Det är: ja, nej, ja, nej. Det ska inte synas men folk ska ändå veta.
Hur skulle du själv definiera tro?
– För mig handlar det inte om att tänka sig att vissa bestämda påståenden är sanna. Jag tänker på tro i bemärkelsen tillit. Som man kan säga till en annan människa: jag tror på dig. Det betyder att man litar på den människan.
I den meningen tycker hon att hon har en tro.
– Men jag tänker också att den Gud jag tror på under alla omständigheter är något helt annorlunda än vi kan föreställa oss. Därför är det ingen vits att bry sin hjärna särskilt mycket med att försöka göra sig en bild. Alla bilder kommer att vara otillräckliga.
Därför är det ingen vits att bry sin hjärna särskilt mycket med att försöka göra sig en bild. Alla bilder kommer att vara otillräckliga
Skulle du säga att du är kristen?
– Ja, jag tror jag skulle kunna säga det. Jag kommer mig inte till högmässan varje söndag, men jag tycker det är viktigt med gudstjänsten. Den ger en känsla av att vara med i en gemenskap, och det förstärker min tro.
För henne är välsignelsen i slutet av gudstjänsten viktig, liksom att få bekänna sina synder och bli förlåten. Hon störs inte av att syndabekännelsen kommer i början av gudstjänsten.
– Jag tycker det är ett riktigt bra ställe att börja med. Det är ju i hög grad med sin syndamedvetenhet man kommer till kyrkan. Och kommer man inte ihåg någon annan bön tycker jag ”förbarma dig” är ganska bra. Man kommer ganska långt med ”förbarma dig”.
Skulle vilja känna Guds närvaro
I boken ställer Merete Mazzarella lite skämtsamt frågan om tron ”fungerar”.
– Jag blev kanske inte så mycket klokare när jag funderade på den frågan, men jag kan säga att jag har glädje av att tro.
Hon har aldrig haft en upplevelse av att verkligen känna Guds närvaro, av att uppfyllas av den.
– Det måste vara fantastiskt att ha en upplevelse av Guds närvaro. Det är något jag gärna skulle uppleva. Det är kanske så att vi människor helt enkelt har olika förmåga att uppleva tro. Jag drar parallellen till att vara musikalisk: är det en begåvning man har? Om det är en ren begåvningsfråga landar man ju i något slags predestinationslära som är ganska obehaglig.
Hon tror att en stark känsla av Guds närvaro kunde göra personlig bön lättare.
– För mig av avståndet till Gud så stort att jag har svårt att närma mig Gud på det sättet. Men där har jag en känsla av att något håller på att hända. Jag börjar känna att jag anar vad det skulle kunna vara att be, och det skulle jag vilja pröva på.
Samtidigt känner hon – liksom säkert den största delen av dem som deltar i en högmässa – att hon är splittrad och okoncentrerad som människa.
– När jag försöker fokusera flyger mina tankar hit och dit. Jag kan bli irriterad på predikan och i stället börja tänka på att laga mat. Jag börjar titta på klockan och undrar hur länge det ännu ska ta. Det är intressant att bli varse sin egen brist på inre samling.
Det är, inser hon, svårt att predika, och svårt att göra det ofta.
– Sedan finns det ju präster som i varje predikan ska ha in klimatförändringen, kriget i Ukraina och något annat aktuellt. Det är orimligt.
Tycker om liturgi och ritual
Nattvardsliturgins dramaturgi gillar hon. ”Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd …”
– Den biten har ett obönhörligt allvar. Jag tycker om liturgi och ritual, och jag tycker om upprepning. Däremot tycker jag inte om att man inför nattvarden säger ”Kom och drick ur odödlighetens källa”. Jag vet inte varför de orden stör mig så vansinnigt. Det låter som en reklamslogan, som ett extraerbjudande, som om man skulle få sin ungdom tillbaka. När någon säger det brukar jag bestämma mig för att sitta kvar i min bänk.
Jag vet inte varför de orden stör mig så vansinnigt. Det låter som en reklamslogan, som ett extraerbjudande, som om man skulle få sin ungdom tillbaka. När någon säger det brukar jag bestämma mig för att sitta kvar i min bänk.
När Merete Mazzarella var barn gick hon i skola hos nunnorna i The Sacred Heart School i Peking. De förmedlade en skräckinjagande Gudsbild, där de förtappades själar var som snöflingor som föll ner i helvetet.
– Min mamma såg min ångest och ritade en bild av många vägar som ledde till ett hus. Hon sa att det finns många vägar till Gud, och så tänker jag idag. Jag minns fortfarande teckningen mycket tydligt.
Hon tror att Gud måste vara kärleken, men också en kraft som gör oss kärleksfulla.
– Det kan ju inte bara så vara så att vi ska gå omkring och känna att Gud älskar oss, han måste ju också vara en kraft som får oss att älska våra medmänniskor.
Hjälper din tro mot känslan av skuld?
– Jag tycker tro är det enda som kan hjälpa mot skuld. Det finns skuld som man helt enkelt måste ta på sig och som man inte ska gå med på att låta någon terapeut bortförklara åt en. Och hela det här köret med att människor säger att du ska göra det som känns bäst för dig: det tror jag helt enkelt inte på. Jag tror att man måste acceptera att man bär på skuld.
Hon tycker det finns en fara för att religion ibland blir lite för mycket av en feelgood-grej.
– I Ekenäs kyrka finns det en målning av nedtagandet från korset. Det är en vackert glänsande kropp. Då tänker jag nog att det inte var så kroppen såg ut, och jag är glad över att inte behöva se den som den säkert såg ut. Någonstans i kristendomen måste det finnas plats också för mörker. Det måste finnas utrymme för både ljus och mörker.
(KP-redaktören Sofia Torvalds, som gjort denna intervju, citeras i boken Nånting på andra sidan, i kapitlet som gäller bön.)
