Präster svarade Kyrkpressen anonymt om vad som gjort dem utbrända.
- Gränslöshet i arbetsuppgifterna, orimliga krav från församlingsbor som leder till en känsla av att aldrig räcka till.
- Arbetet är oändligt. Det tar aldrig slut. Man kan göra hur mycket som helst och där hjälper det inte att arbetstiden är oreglerad.
- Svårt att veta vad ens jobb egentligen går ut på.
- Långa dagar. Ofta mellan 10–12 timmar. Svårt att vara ledig under lediga dagar. Stort ansvar med många olika uppgifter. Brett arbetsfält som kräver kunnande på många olika plan. Kan vara psykiskt tunga arbetsuppgifter. Blir ofta avbruten i det jag gör. Svårt att hitta tid för förberedelser. Jobbar i ledarställning.”
- Att vi inte har arbetstid utan är i tjänst 12 timmar fem dagar i veckan. Att man lever sig in i andra människors öden. Att man ska ”uppträda” – det kräver noggrann förberedelse. Man måste veta exakt vad man ska säga. Då det handlar om det viktigaste i livet, tron, får det inte bli fel.”
- Bristande ledarskap. Ojämlikt bemötade från förmannen. Att väjandet för kvinnopräster byggs in i systemet och sköts på ett organisatoriskt plan.”
- Arbetets gränslösa karaktär. Förmän som inte hjälper en att sätta gränser. Min egen vilja att göra så mycket. Församlingsbornas förväntningar som jag inte kunnat säga nej till.”
- Svar som kyrkoherde: Alla förändringar som lagts på församlingarna från kyrkans sida, åtgärder som måste göras för att kyrkan är ett offentligrättsligt samfund, och sådant som man lokalt måste göra för att få verksamhet, ekonomi och medlemsantal i balans. Det lokala sliter inte på samma sätt för det vet man att är till nytta för församlingen. Men när Kyrkostyrelsens inställning är att det här tar bara litet tid till. Men om man redan har fullt och tio nya rutiner/åtgärder tar fem minuter till. Helt enkelt inställningen från Kyrkostyrelsen att församlingarna servar dem och inte andra vägen.”
- Stel byråkrati tröttar ut. Ibland känns det som att andligheten är det minst viktiga som får komma sist. Ingen bryr sig om jag predikar dåligt. Är inte alla papper helt i skick däremot är det fort ett problem.”
AKI-förbundets medlemsundersökning från år 2022 visar att tre av fem präster och hälften av kantorerna upplevde att deras arbetsbelastning ökat under coronapandemin. Framför allt har andelen personer som känner sig helt slutkörda ökat.
Var tredje präst har svårt att orka med sin arbetsmängd, visar undersökningen.
– Förändringarna i framför allt prästernas syn på vikten av olika arbetsuppgifter är så stora att de ger en indikation om att prästernas identitet som präster och relation till arbetet har förändrats radikalt under pandemin, bedömer Kati Tervo-Niemelä, som gjort undersökningen.
En för stor arbetsbörda och brist på stöd från arbetsgemenskapen är viktiga bakgrundsfaktorer vid utmattning, visar undersökningen.
Vissa behöver mer tid
Kyrkpressen ville veta vilka orsaker prästerna själv känner att ligger bakom känslan av att vara slutkörd. Att arbetet känns gränslöst och att dagarna blir orimligt långa återkommer i många av svaren.
Tuija Wilman, tf kaplan i Agricola svenska församling, har erfarenhet av att bränna ut sig som präst. Hon har också förslag på hur man kunde lätta på prästernas börda.
– Vi kan börja med lediga dagar. Vi skulle behöva tydliga regler. Ska man läsa sin e-post under lediga dagar?
Hon säger att praxis varierar stort från församling till församling. I vissa församlingar får telefonen stängas av helt när man är ledig, i andra måste man kolla den med jämna mellanrum.
Hon säger också att det är väldigt svårt att bedöma hur länge en arbetsuppgift tar, vilket kan leda till att hela veckans tidtabell påverkas.
– Speciellt med jordfästningar tar det tid att träffa anhöriga. Vissa säger: det tar en timme. Men det tar mer om man blir hembjuden och dricker kaffe och te tillsammans. Ibland har jag suttit med anhöriga i tre timmar – och då pratar vi kanske inte bara jordfästning.
Hon säger att praxis också varierar gällande hur stor självbestämmanderätt en präst har när det gäller hur dop, vigslar och jordfästningar fördelas. I vissa församlingar är det kyrkoherden och församlingssekreteraren som prickar in dem, i andra funderar man tillsammans på dem under präst- och kantorsmöten.
Wilman har till och med hört att det i någon samfällighet varit möjligt för församlingsmedlemmar att pricka in samtal i prästens kalender.
– På något sätt känns det bra att man tittar på dem tillsammans med arbetslaget. Då kan man säga hur det känns och vad man hinner med.
Hon tycker också att förmannen borde acceptera att vissa präster är långsammare och behöver mer tid på sig.
”Jag har svårt att säga nej”
Tuija Wilman saknar de egna arbetsrummen på kansliet. Efter pandemin har många församlingar funderat över hur rummen skulle kunna användas så effektivt som möjligt – med resultatet att man kanske inte har ett eget skrivbord.
– Det är jobbigt att komma till kansliet och tvingas försöka hitta en plats där man kan sitta med sin laptop. Jag måste använda hörlurar som stänger ut ljud för att kunna koncentrera mig.
Tuija Wilman har ofta undrat om det är hennes fel att dagarna blir så långa. FOTO: Privat
Hon skulle vilja ha ett eget rum eller ens ett eget bord.
– Eller ett ”tyst rum” som jag kunde boka.
Hennes egna erfarenheter av att vara utbränd har gjort henne bättre på att dra gränser.
– Det har med förväntningar att göra. Då jag var ung präst hade jag jättesvårt att säga nej. Det är fortfarande svårt. Jag har gått i arbetshandledning och det tycker jag borde vara något man gör kontinuerligt under hela karriären.
Tuija Wilman säger att hon ofta frågat sig själv om det är något fel på henne när dagarna blir så långa.
– I vissa församlingar finns det kollegialt stöd, men i andra är stämningen "gnäll inte, vi har kommit hit för att jobba".
Det är så mycket som känns osäkert. Hur länge får det ta att förbereda en jordfästning? Får man säga nej om olika happenings fyller kalendern och tiden att förbereda förrättningar bara krymper och försvinner?
Vill gärna ha större genomskinlighet
Hon efterlyser också ett system som gör att präster vissa år får vara lediga under påsk eller jul.
– Kunde man ha ett cirkulerande system? Får man diskutera en sådan sak utan att det blir ett hemskt drama?
I allmänhet efterlyser hon större genomskinlighet.
– I större församlingar är det en oskriven lag att kyrkoherden inte sköter förrättningar. Och i vissa kan kyrkoherden ha söndagen som arbetsdag utan att ha en gudstjänst, vilken betyder att hen i praktiken är ledig. Får man diskutera sådana saker?
Hon efterlyser genomskinlighet, öppenhet, möjlighet att jobba 50–60 procent – och kanske till och med byta uppgifter inom arbetslaget för att få omväxling.
– Det är också bra om man på jobbet kan säga: nu mår jag inte okej. Om man exempelvis har stora kriser i privatlivet kan man inte prestera 150 procent.