Tidigare ansvarade kommunerna för att invånare utan anhöriga skulle få en värdig sista resa. I och med vårdreformen och för att kommunen inte längre har egna socialarbetare är det numera välfärdsområdenas uppgift.
I praktiken är det alltså välfärdsområdenas socialarbetare som ser till att personer utan anhöriga blir begravda, men först gör de lite detektivarbete.
– De ser om det finns någon släkting ändå, kanske någon kusin. Lite som Sherlock Holmes, säger Berit Kivimäki, chef för social service för äldre inom Österbottens välfärdsområde.
Om detektivarbetet inte ger frukt kontaktar socialarbetaren en begravningsentreprenör och beställer en begravning enligt den billigaste notan. Det innebär oftast att kroppen kremeras. I det skedet är bouppteckningen sällan gjord och man vet inte om det finns pengar i dödsboet eller inte.
Välfärdsområdet har avtal med en juristbyrå som sköter bouppteckningen. Om det visar sig att den som dött saknar tillgångar ansöker de om begravningsstöd från socialen, alltså välfärdsområdet.
– I alla fall i Vasa händer det väldigt ofta att någon dör och inte har några anhöriga. Det är väldigt sorgligt. Begravningen blir ingen utsmyckad tillställning, säger Kivimäki.
Ett förhållandevis vanligt jobb
Begravningsentreprenör Anton Fogström har sitt arbetsfält i Vasa och Korsholm. Han har jobbat i branschen i omkring tio år och ser en tendens – det blir vanligare att människor dör utan anhöriga.
Det senaste året uppskattar Fogström att begravningsbyrån han jobbar på har haft mellan 20 och 30 fall där det inte funnits anhöriga som ordnat med en begravning.
– Sen finns det fall där det finns anhöriga som inte vill ha något att göra med begravningen. Dem har jag räknat in.
Om det finns pengar i dödsboet kan man lägga in en tidningsannons om när begravningen kommer att ske. Det kan ju fortfarande finnas vänner som inte nåtts av dödsbudet.
Församlingens medlemmar jordfästs
Om den avlidne är församlingsmedlem bokar begravningsbyrån en tid i kapellet dit det kommer en präst och kanske en kantor. Ibland dyker det upp någon vän.
– Ibland kommer det tio och ibland kommer det noll. Det vet vi inte på förhand. Sen förrättas jordfästningen enligt det vanliga formuläret.
Kroppen kan sedan begravas eller kremeras. Om den avlidne inte är församlingsmedlem kremeras kroppen vanligen. Om det finns en släktgrav kan urnan placeras där. Om inte sprids askan i minneslunden.
I sin yrkesroll har Fogström arrangerat begravningar där inte en enda människa dykt upp, med undantag för de församlingsanställda.
– Det är alltid lättare om någon anhörig är med och ordnar. Det som är svårt är att vi inte vet om det finns vänner, och om det inte finns pengar i dödsboet är det svårt att annonsera om begravningen.
I Vasa har församlingen frivilliga som brukar ställa upp som kistbärare. Ibland hjälper begravningsbyråns personal också till med att bära.
– Det är kanske svårt att förstå utifrån, men det är ju ett jobb precis som andra jobb. Då man jobbat med det tillräckligt länge går man inte in i det så emotionellt som man gjorde i början. Man försöker bara sköta sin del så bra som möjligt.
Fast allt skalas bort är bönen den samma
Malin Lindblom, präst och chef för sjukhussjälavården i Vasa, har flera gånger blivit underrättad i förväg om att någon knappast kommer att närvara vid jordfästningar hon fått i uppgift att förrätta. Hittills har det ändå alltid kommit någon.
Malin Lindblom är präst och chef för sjukhussjälavården i Vasa. Foto: Rebecka Lindblom
– Det har kunnat vara grannar, vänner, en socialarbetare eller en diakon. Någon som haft kontakt med personen under personens livstid, säger hon.
Ibland finns det också anhöriga som bara inte kan delta, till exempel på grund av sjukdom. Överlag tror Lindblom att kontakten mellan släktingar minskar i samhället, vilket leder till att begravningarna får färre deltagare vartefter.
– Tyvärr handlar det mycket om ensamhet. Alla har inte de där människorna omkring sig som kommer på jordfästningen när man dör. Det blir vanligare. Särskilt i större städer.
Oberoende av om det kommer två personer eller hundratvå vill Lindblom ändå att jordfästningen ska vara lika värdig.
– Det är viktigt att man respekterar den avlidna och förrättar jordfästningen oberoende av antalet deltagare.
Hon följer formuläret för jordfästningar, men vid de begravningar där ingen väntas närvara brukar hon stryka talet som riktar sig till de anhöriga. Vid sådana jordfästningar finns det vanligen inte heller någon att hålla sorgesamtal med och prästen kan ha svårt att bilda sig en uppfattning om vem den döda var.
Oftast deltar ingen kantor så om man sjunger blir det a cappella. Lindblom betonar att alla jordfästningar ändå är lika viktiga.
– Vårt värde som människor är alltid lika. Det hänger inte på om det kommer många till jordfästningen. Människan har ändå haft ett liv, det är en människa. Jordfästningen är som en bön till Gud om att han ska ta emot den människan.