Hon är tradenom, munhygienist, musikmagister, magister i socialt hälsoarbete, poet och fackboksförfattare, och nu också teologie doktor.
Ändå säger patienterna här vid den palliativa avdelningen vid HUCS, där man ligger när man är döende i cancer eller ALS, att de känner att deras socialarbetare Miia Kontro, 40, känns som en teolog. För att hon har tid.
– Jag älskar det här jobbet och är så tacksam för det.Jag kunde sitta dagarna i ända och lyssna på människors livshistorier.
Döden, den blev hennes projekt när hon under tiden som munhygienist vid ett äldreboende till sin förfäran såg äldre släpa sig omkring i korridorerna och ropa att de behövde hjälp för att de skulle dö.
– Det kunde jag inte göra någonting åt med min munspegel. Då tänkte jag att jag skulle bli de här människornas sjukhuspräst, säger Miia Kontro.
Hon skrev sin pro gradu i teologi om nära döden-upplevelser, vilket blev stommen till fackboken Portilla (Vid porten, 2018). Det ledde sedan fram till doktorsavhandlingen som nyligen granskades vid Åbo Akademi.
Med Björn Vikström och Bernice Sundqvist som handledare vid ÅA undersökte hon vad evangelisk-lutherska präster i Finland i dag anser om eutanasi.
Brokigt bland präster om döden
– När jag talade vid olika kyrkliga samlingar om min bok kom många präster efteråt fram till mig med sina uppfattningar om döden – som jag märkte att var väldigt olika varandra.
I arbetet med doktorsavhandlingen överraskades hon av att så pass många präster är öppna för eutanasi. Omkring hälften av över 500 präster i en enkät redan 2018 kunde tänka sig fall där en lidande människa enligt dem kunde få den sista sträckan förkortad av eutanasi.
"Det här är frågor många präster inte alltid kan tala om i sin arbetsgemenskap."
Kyrkans och biskoparnas officiella åsikt är i deras uttalande i frågan från 2017 ett nej.
– Vi skulle behöva komma dit att man inom kyrkan kan vara öppen med att det finns olika åsikter. Många präster säger att det är som med jämlikt äktenskap, att man ofta inte kan prata öppet om sin åsikt i sin arbetsgemenskap, säger Miia Kontro.
Det andra Miia Kontro överraskades av var att så få av prästerna grundade sin åsikt i frågan på kristen lära, utan mera på allmänna etiska resonemang, eller på personliga erfarenheter av hur någon i deras närkrets hade dött.
Intressant är också att var tredje präst skulle vara beredd att för egen del be om en dödande dos läkemedel i ett svårt läge.
Varken ja eller nej själv
Svart prästskjorta blev det till sist inte för Miia Kontro, utan vit sjukhusrock. Hon uppfattas som en del av vårdpersonalen, lika klädd som läkaren, säger hon, och har aldrig haft någon tröskel till en enda grupp av patienter, säger hon.
Helsingfors är en sekulariserad stad. Och många döende vill numera inte ens ha med religion och präster att göra när det är dags, säger hon.
Många döende är inte heller inriktade på det stora eviga som finns framför, utan mer på det liv som har varit och nu begränsas till en sjuksäng.
– Ibland går jag hem och tänker att vitsi, det sista människan ville tala om innan hon dog var om hon hade betalat alla sina räkningar!
Själv har Miia Kontro inget klart ja eller nej till eutanasi. Fast det finns patienter som har bett henne om hjälp med det.
– Men då pratar vi. Vi ska inte tänka oss att döden är som en sjukdom som ska fås bort. Processen kring döden är en del av livet.
Samhällsdiskussionen påverkar människors åsikt om eutanasi, säger Miia Kontro.
* * *