Åsa Ringboms familj har en sommarvilla i Bartsgårda i Finström, Åland. De bor granne till ett forntida gravfält.
– Redan när jag gick omkring där som ung tänkte jag: det här måste ju vara gamla husgrunder.
Idag tror hon att en av de små fyrkanterna kan vara resterna av ett kapell. När den svenska arkeologen Björn Cederhvarf i början av 1900-talet systematiskt gick in för att gräva fram järnåldersboplatser i relation till gravfält kom han till att det måste ha funnits verklig tätbebyggelse intill Bartsgårda gård. Gravfältet i Bartsgårda är alltjämt socknens största.
– Men sedan finns ju teorin om tomrummet, säger Ringbom.
Det första som måste sägas är att hon inte tror på den över huvudtaget. Teorin lanserades ursprungligen av arkeologen Helmer Salmon vid Helsingfors universitet, som menade att Åland var obebott i 150 år vid övergången mellan järnåldern och medeltiden, och befolkades på nytt av inflyttare från bland annat Roslagen.
– I två år har vi nu väntat på DNA-analyser från 1100-talsgravar intill Finströms kyrka. Jag har svårt att tro att Åland skulle ha varit obebott på 1100-talet, när vi ändå hittat mynt och skelett som bekräftar den tiden. Jag förväntar mig att DNA-analysen ska kunna avgöra frågan.
Kyrkans medeltiga liturgi bevarad
En av de mest spännande frågor Åsa Ringbom tar upp i volym IVa över Ålands kyrkor – som alltså handlar om kyrkan i Finström – är att den antagligen var dominikansk.
– För mig har det varit jättespännande att musikforskaren Anja Inkeri Lehtinen tipsade mig om sekvenserna som också ingår i Missale Aboensis, Åbo domkyrkans mässbok. Finström hade egna sekvensmelodier som nedtecknades vid universitetet i Sorbonne i Paris på 1320-talet.
Till Finström kom de antagligen med Sigurd Finastromiensis, som var kyrkoherde i Finström i början av 1300-talet och hade studerat vid Sorbonne. Det spännande med Finströms sekvenser – som sparades för eftervärlden tack vare att de användes som pärmar till räkenskaper bland annat i Kastelholms slott – är att de innehåller alla sekvenser ur Missale Aboensis – och en extra: Mikaelssekvensen Laus Erumpat.
– Den finns inte i Åbo för Mikael var inte skyddshelgon där.
Hon minns också hur det var när hennes gamla vän, dominikan och chef för Vatikanbiblioteket fader Leonard E. Boyle, kom på besök till Finström.
– Han fäste sig genast vid målningen som föreställde Petrus martyren.
Om den visste han också att berätta att varje dominikansk kyrka enligt regelverket var skyldig att ha en målning som föreställde Petrus martyren.
– Hela Finland var dominikanskt och ändå är den som finns i Finström den enda i sitt slag i Finland.
En annan sak som pekar på att det fanns dominikaner i Finström är en träskulptur som föreställer Ingrid av Skänninge, den dominikanska nunneordens helgon. Under hela medeltiden syns också de starka banden till Åbo domkyrka, som var dominikansk.
– Redan Valdemar Nyman, som var kyrkoherde i Finström 1934–1968, identifierade henne korrekt. Finströms kyrka var hans ögonsten och han tröttnade aldrig på att undersöka den. Han har insett många saker tidigare än andra.
Fanns det ett dominikankloster där?
– Det är frågan, för Finströms kyrka ligger märkligt i relation till kyrkogården – som i en grop med konstigt uppfyllda jordmassor mot norr.
En skanning av området har visat att vallarna döljer märkliga stenkonstruktioner.
– Eventuellt var klosterbröderna närvarande ända fram till reformationen.
Hon påpekar också att det är fel att tro att reformationen framför allt kämpade mot den medeltida bildvärlden. I Finströms kyrka finns en doptavla som är ett altarskåp. När man undersökt virket har man kommit till att skåpet är från 1600-talet.
– Men inne i skåpet finns medeltida skulpturer. Så i stället för att göra sig av med katolska skulpturer har man tagit dem tillvara.
Åtminstone i Finström har övergången mellan den katolska och den lutherska tiden varit långsam och tolerant.
– Det finns bevarade protokoll av Boetius Murenius, en präst i Saltvik som på 1600-talet förde protokoll över varje visitation i en åländsk kyrka. Han är tydlig med att prästerna som ansvarar för kyrkans underhåll ska lyda sakkunniga noggrant när det gäller reparationer. Så inställningen var: bevara.
Finlands viktigaste kyrka
Hur gammal är då kyrkan i Finström? Den första stenkyrkan är från 1280-talet, menar Ringbom.
– Vi har undersökt murbruk och ett trästycke inne i murbruket, och alla undersökningar ger samma resultat.
När det gäller dateringen har hon samarbetat med ett internationellt forskarnätverk. Tillsammans med dem har Åboforskarna bland annat daterat Colosseum, byggader utmed Via Fori Imperiali i Rom och annan antik arkitektur både i Portugal och Spanien.
– Den här medeltidsforskningen och metodutvecklingen har varit mitt livsinnehåll, säger Åsa Ringbom.
Det är inte bara hon som anser att Finströms kyrka är en av Finlands viktigaste.
– Den är unik både vad gäller kalkmålningar, struktur och arkitektur. Den har så mycket av allting kvar.
Att kalkmålningarna kunde tas fram mer eller mindra oskadda i början av 1900-talet är också det ett litet mirakel. När Fornminnesföreningen år 1871 företog en konstvetenskaplig expedition till Finström såg de inga målningar över huvudtaget. Arkitekten Carl Frankenhaeuser från Kullo gård i Borgå fick uppdraget att undersöka väggarna. Han hade i sin tur precis återvänt från Danmark, där han lärt sig restaurera kalkmålningar.
– Han fick i tiden kämpa för sin sak. Nyligen har man dessutom märkt att det finns spår av frescomålningar på östra korväggen – sådana har inte dokumenterats någon annanstans i Finland.
Det är alltså till Finström man ska bege sig om man vill se Finlands finaste kalkmålningar.
– På korväggen i Finström syns de fyra kyrkofäderna: Augustinus, Ambrosius, Gregorius och Hieronymus. Dessutom finns där en utsökt credoserie (alla apostlarna skildrade i en svit)runt hela långhuset. Det kontrasterar mot Finlands nästan slarvigaste målningar i ribbvalven västerut, säger Ringbom.
Ju längre västerut man kommer, desto värre blir det, konstaterar hon.
– Jag tolkar det som att man började med utländska expertbyggare. Och sedan i något skede började man använda lokala krafter.
Arbetet välsignat i sig
År 1969 utfördes noggranna arkeologiska utgrävningar vid Finströms kyrka. Då hittade man rester av den första träkyrkan, som låg innanför stenkyrkan. Den har blivit daterad indirekt, eftersom trävirket var så ruttet.
– I tornvalvet finns ett märkligt människoansikte i trä, jätten Finn. Vi har kommit till att den hör till den första träkyrkan och tagits tillvara och placerats där den är idag. Den har visat sig vara från 1100-talet.
Åsa Ringbom är tacksam – det känns att allt arbete med kyrkan varit meningsfullt och välsignat i sig. Hon har hittat många syskonsjälar både i historien och nutiden, andra som passionerat ägnat sig åt samma sak.
Kanske det snart blir dominikanfest i Finström, liksom det sedan länge firas Franciskusfest på Kökar?
– I så fall ska kyrkokören under Johanna Evensons ledning förstås uppträda med Mikaelssekvensen. Kyrkokören har lärt sig den och kommer att återkomma till den – och det var stort för mig att höra den ljuda i Finström efter en paus på så många hundra år.
Än är hon nyfiken på mycket.
– Jag är 77 år och leder nog inga fler utgrävningar, men jag tycker att kyrkans norra sida ska undersökas.
