I församlingarna i trakten startade Anne Mäkelä 2015 frivilligarbete för stödpersoner för döende och deras familjer och närkrets. Sedan dess har tre kurser hållits med hittills ett 20-tal frivilliga som har fått utbildning. Utbildningen har omfattat 20 timmar och de som antas intervjuas innan.
– Vi ser helst att man inte själv ska ha en egen erfarenhet av lidande, förlust eller död just nu, eller alldeles nära bakom sig, säger Anne Mäkelä.
Arbetet handlar det om en vänrelation, där man tillsammans bestämmer hur ofta man ska mötas, vanligen en till tre gånger i veckan.
De frivilliga är uppskattade också av vården, eftersom de ofta är de som har gott om tid för patienten. Däremot är det inte nödvändigtvis så att de frivilliga är med vid de sista dagarna vid den döendes säng.
– Vi har inte ett enda fall där någon av våra frivilliga skulle ha varit närvarande vid själva dödsögonblicket, säger Anne Mäkelä.
I samhället förs debatten om att möjligheterna till smärtlindring för döende på mindre orter skulle vara sämre. Men i Forssa, drygt 100 kilometer utanför Helsingfors, har Anne Mäkelä varken stött på problemet eller hört om problematiken.
– Jag har inte ens hört det påståendet. Vårdpersonalen gör ett bra jobb och kan alltid konsultera palliativa avdelningar på större sjukhus, säger hon.
Så finns också ett av de få hospicehem i Finland för döende som finns kvar också i närheten. Det är Koivikkohemmet i Tavastehus.
Inga motsvarande utbildningar för frivilliga på svenska
Inom Borgå stift finns det enligt Kyrkpressens information inga motsvarande utbildningar för frivilliga på svenska.
Diakoniarbetare Carita Riitakorpi i Matteus församling i Helsingfors säger att ett projekt var på gång inom samfälligheten i staden, men det ska ha torkat in på grund av 2020-2022 års coronapandemi.
– Från sjukhusen frågade man också sällan efter frivilliga stödpersoner på svenska, säger hon.
Patient- och mentalvårdsföreningar samt Röda Korset utbildar också stödpersoner för döende och församlingarna samarbetar ibland med dem.