Är du en livlig ”Ronja”, som vill uttrycka din glädje och dina förväntningar ljudligt och starkt, så att lyckan över livets seger får komma ut? Jag återkommer många gånger till den älskade författaren Astrid Lindgrens fantastiska beskrivningar av vårkänslorna som fyller barnen i boken om Ronja Rövardotter. Medan Ronja gällt som en fågel brister ut i sitt jubelskrik och skuttar omkring i skogen där det nya livet spirar och sjuder i växter och djur, lägger sig hennes bästa vän Birk på rygg på gräset bland blommor och blad. Han andas in vårens dofter och friskhet, och säger stilla och lyckligt: Jag kan så bra bara vara i våren!
Själv känner jag mig ibland som om jag hade både en Ronja och en Birk inom mig. Det finns stunder då det skulle vara befriande att bara jubla över att livet är tillbaka. Och det finns stunder när det räcker bra att bara få vara, och i lugn och ro ta in allt det underbara som sker i naturen omkring. De första små vårblommorna. Grönskan som nästan exploderar fram när alla knoppar på träd, buskar, blommor och gräs får ljus och värme och ett uppfriskande vårregn.
Livets under upphör aldrig att beröra mig på ett obeskrivbart sätt. Att naturen vaknar till liv på våren blir jag inte van med. Det blir ett allt större under ju äldre jag blir. Och en allt starkare bild för hur vi människor också kan räkna med en ny vår, ett nytt liv efter den vinter som en gång ska avbryta våra liv här.
Som Martin Luther lär ha sagt: ”Löftet om uppståndelse är skrivet i vart och ett av vårens blad!” Om det är så, då når det löftet oss både som ett jubelskrik och ett stilla ”varande i våren” när vi får se alla gröna blad i Guds sköna natur. Löftesblad. Framtidshopp.
Jubelskriket och det stilla, sköna varandet i livets vår är Guds gåva till oss. Guds kärleksgåva som kommer till oss genom korset och uppståndelsen. Påskens under är grunden för vårt hopp.
