Mitt största nöje och det absolut billigaste är att prata med folk, säger Staffan ”pastorn” Björklund från Karis, och ler lite finurligt.
När han studerade till skogshuggare som 15-åring fick han sitt smeknamn, ”pastorn”.
– Jag talade väl alltid om mina kyrkliga aktiviteter och drog till och med fram något roligt. Ännu idag kallas jag ”pastorn” i Karis.
En gång ringde han till en stockbilschaufför och presenterade sig med sitt riktiga namn.
– När vi slutade frågade han: ”Alltså vad sa du att du heter?” När jag sa ”det är ju pastorn” sa han ”är du pastorn du din jävel?”. Jag brukar alltid säga att även Fantomen kommer ut som civil någon gång.
Hans ”kyrkliga aktiviteter” började i skriftskolan.
– Vi hade en ”snärtiger” präst, Claus Terlinden. Det var han som ledde mig in på den här vägen.
Det värsta en mor kan uppleva
Han växte upp i Karis med elva syskon och sina föräldrar.
– Men nu har jag bara har tio syskon i livet.
Den 17 november år 1991 hände det som inte får hända. När Staffan var tio år dog hans storebror.
– En söndag morgon knackade två poliser på dörren. Mamma blev helt likblek, för hon visste ju att det hade hänt något.
Staffans äldsta bror och hans flickvän hade krockat med en ambulans. De dog.
– Jag kommer inte själv ihåg så mycket, jag var så liten. Det var en dubbelbegravning. Min mamma sa alltid att det värsta en mor kan uppleva är att begrava sitt eget barn. Hon kom aldrig över det.
Staffan har berättat för sin pojke, som är elva år, om att han har en farbror som inte finns, och en farmor som inte finns. Hans mor fick cancer 2007.
– Hon tyckte inte om att människor ”ojade och vojade sig”. En gång, när jag och min sambo hälsade på henne på försommaren, satt vi och drack kvällste. Då sa hon: ”Ja, nu har det farit över till levern.” Och så talade vi inte mera om det.
Mamman dog som 54-åring, på hösten 2009.
– Hon sa alltid att när hon dör så ska hon i samma grav som min bror. Jag saknar henne. Hon har gjort mig till den jag är idag.
Hon sa alltid att när hon dör så ska hon i samma grav som min bror. Jag saknar henne. Hon har gjort mig till den jag är idag.
Tycker inte om titlar
Samma år då hans mamma dog fick Staffan en förfrågan om att vikariera som kyrkvaktmästare.
– Jag tyckte direkt att det var roligt.
Han bor några stenkast från Sankta Katarina kyrka i Karis. Han börjar nästan alltid prata med människor i kyrkan.
– Jag kommer ihåg när ärkebiskop Tapio Luoma, som på den tiden var biskop för Esbo stift, besökte den finska församlingen på orten.
– Alla sprang som yra höns. Någon frågade mig varför jag kunde vara så lugn. Jag sa: ”Alla som kliver över tröskeln Herrens hus är likvärdiga.” Och det har jag hållit fast vid hela livet.
Han lugnade de anställda genom att säga så här: ”Om biskopen börjar krångla får han gå ut och lugna ner sig och komma till in tillbaka igen.”
– Innan gudstjänsten började satt Luoma och jag och pratade om skog i tio minuter i sakristian. Han var väldigt intresserad och tyckte det var så trevligt.
Staffan har aldrig brytt sig om människors titlar.
– För vi människor är ju ändå alla lika.
Som vikarierande vaktmästare har han många gånger varit med på kyrkoherdekonferens på Lärkkulla.
– Jag har också gått på kvällste med kyrkoherdarna. Då brukar jag alltid ställa kluriga frågor. En fråga jag ställde en gång är varför man är uppklädd med fina kostymer när man är på en begravning. De svarade: Det är för att hedra den döda. Då frågade jag: ”Om jag dör då, som aldrig brytt mig om fina kläder? Hedrar man mig då?” Men det hade kyrkoherdarna inget svar på.
Nu med nya regler uppifrån kan han inte vara vaktmästare, på grund av att han sitter i församlingsrådet.
– Men jag har fortfarande nycklarna till kyrkan. Om det riktigt krisar till sig, till exempel om någon blir sjuk, så kan jag hjälpa till.
Du sitter i församlingsrådet för tredje perioden. Varför ställde du upp?
– Där kan man ändå göra någonting viktigt. För någon måste tyvärr hålla lite ordning, skojar Staffan.
Han är yngst i rådet.
– Yngst, det är jag. Men inte vackrast.
När Staffan gick i högstadiet var hans klassföreståndare också hans religionslärare.
– Jag var kanske inte den snällaste eleven. Jag satt nästan mer utanför dörren än inne i klassrummet. Nu sitter min lärare i församlingsrådet med mig. Numera kommer vi överens hur bra som helst.
Alla är lite skitiga
Staffan jobbar sedan två år tillbaka som stuvare i Ingå hamn.
– Vi tömmer och lassar på båtarna, kör hjullastare och truck. Vi har ett bra gäng som har roligt, för det mesta. Fast arbetet är jävligt och tungt, och alla är lite skitiga. Men vi håller humöret uppe genom att skoja med varandra.
Han har också allvarsamma samtal med sina kollegor.
– Ofta är det så att folk vill berätta en massa för mig. Många säger att det är så enkelt prata med mig. Vissa berättar sådant som de inte har berättat för någon på arbetsplatsen tidigare. Skulle jag inte tycka om att lyssna så hade jag aldrig ha engagerat mig i kyrkan. Det är så intressant att lyssna på allt.
Hurudan är din relation till Gud?
– Det var en svår fråga. Något tror jag på, men jag vet inte riktigt vad. Men det vet jag att någon gång när det varit mycket stressigt och jag har varit på jobb i kyrkan så det finns inte något skönare än att släcka belysningen, och kanske låta lamporna lysa på altaret. Och så sitter jag och lyssnar på musik i kyrkan, helt ensam. Där sitter jag en god stund. Det finns inget mer rofyllt.