– Först med 40 års livserfarenhet kan jag förstå tron bättre, säger Ester Laurell i Jomala.

Ester Laurell: Fyrtio goda år i öknen gav glädjen djup

GLÄDJE.

Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup.

9.4.2023 kl. 17:00

Jag skickar ett textmeddelande till Ester Laurell, tillfällig utredare på statistik- och utredningsbyrå Åsub på Åland. Javisst vill hon tala med mig om glädje. Absolut.

Ester från Ingå på sommarlägren på lägergården för många, många år sedan, en glad människa. Holme med röda baracker och smal spång över till ön med lägerbastun. Pojkar som på väckelsejargong sade att Ester nog ibland kunde vara lite salig.

Hon bor i dag i en Mariehamnsförort. Den heter förstås Solberget och hennes hem vetter förstås åt söder. Många andra jag mött från ett gemensamt strängt kristet förflutet är upptagna med att göra upp. Ester har sagt att hon bara minns goda människor som ville henne väl.

Är du alltid glad? Det verkade självklart för dig att vi ska tala om det.

– Jag har väl en personlighet som i grunden är glad. När jag vaknar på morgonen så är jag normalt förväntansfull och tackar för att jag får vakna. Nu under Ukrainakrisen gör jag det med en ödmjukhet i att många andra inte har det så. Att jag får vakna trygg, varm, i ett hem som är intakt och att jag har mat i kylskåpet.

"Mamma är den som byggde vår familj. Hennes kärlek har gett mig den här grundkänslan."

Någonting i din barndom och uppväxt som har gett dig en trygg och glad personlighet?

– Jo. Mamma. Hon och pappa har varit gifta i 64 år. Mamma Märtha har alltid genomsyrats av en värme. Det är hon som har byggt vår familj. Hon sprider glädje bortom den. Hon har varit den som bakade bröd och gav till städaren i trapphuset. Hon gav till missionen. Hennes kärlek har gett den här grundkänslan.

Ester Laurell kom till tro som tonåring i Ingå, i en liten grupp inom pingstkyrkan.

– Vi var i olika åldrar. Från unga till äldre, i en gemenskap som var gränsöverskridande. Där var fiskarfamiljen, där var han som var chef på en bank. Vi hade små samlingar flera gånger i veckan. Vi berättade våra erfarenheter, det behövde inte vara märkvärdigt, och sen kunde vi åka hem till någon och dricka kvällste. Det var på en väldigt ursprunglig och delande gemenskap. Här var inte inte kvinna eller man, inte fattig eller rik, inte slav eller fri. Alla är vi ett i Kristus; det har varit min övertygelse hela tiden.

Bröt med allting

Ester Laurell gick i pingströrelsens bibelskola under ett friår efter studenten. Men 24 år gammal bröt hon med allting. Hon hade börjat sina lärarstudier och gift sig med Samuel med rötter i samma kristna sammanhang. Men tillsammans beslöt de att leva ett annat liv, någon annanstans, och flyttade till Åland.

Under studietiden kändes gemenskapen bland andra kristna lärarstuderande bra. Men i kyrkan som Ester Laurell enligt sin tradition förväntades gå till var det kristna livet inte det samma som i gemenskapen därhemma.

– Man kommer och märker: det här är inte min plats. Här får jag inte komma in, eller vara den jag är. Det var orsaken till att jag skrev ut mig ur min kyrka när jag var 24. Jag kände att ska det vara så ska det vara helhjärtat, varmt och på riktigt. Så fort någon börjar försöka börja styra upp och stänga till så känner jag bara att jag vill ut!

Så du och din man bara beslöt er för att leva ett sekulärt liv?

– Ja. Jag lämnade allt med att vara aktiv troende med kyrkobesök och sånt och var utanför det i nästan 40 år. Jag lämnade ju inte Gud, men sammanhanget och strukturerna. Men jag kände ju också att jag inte behövde Gud, utan att vi fixar det här, min man och jag i vårt liv.

Det sägs att livsglädjen också mognar och fördjupas genom sorg?

– Absolut. Jag var 28 och vi förlorade vårt första barn, Sandra, som dog vid förlossningen. Då satt jag med en famn som var tom. Då lärde jag mig att jag kan inte kan planera och strukturera livet framåt som jag hade gjort. Jag hade på något sätt levt lite framåt hela tiden: det där ska jag göra, det där och det där … Så drabbas man av akut sorg, plötslig och ohanterlig. Och stannar upp och lär sig att inte ta saker för givna.

Ester Laurell arbetar under många år på Åland som lärare, pedagog, handläggare i skolförvaltningen, som rektor. I familjen föds tre barn, i dag är de mellan 23 och 31 år.

– Vår äldsta, Tony, kom efter Sandra. Därför står hans namn för ”oskattbara gåva”. Och sedan fick vi vår prinsessa som är två år yngre, Anne-Lie, ”den nåderika som har fått många gåvor”. Och sedan fick vi vår yngsta, Albert, ”ljusbäraren”.


Passionen som svepte iväg allt

År 2005 lämnar Ester Laurell skolvärlden och utbildar sig i företagsekonomi. Där börjar hennes nya liv. Hon gör en tankekarta: vill jobba med nordiska och europeiska projekt – och pilgrimsvandra. Och så blev det. Sedan dess har hon varit projektledare, konsult, företagare och informatör; ofta bytt sammanhang, bra på att starta, inte så bra på att förvalta, säger hon.

– Jag är så himla glad att jag har haft de här 40 åren omkring på olika håll och att ha fått göra det jag har gjort. Jag ångrar ingenting. Men jag kan sörja över att jag förorsakade min första man stor, stor sorg. Jag blev förälskad i en annan man och det ledde till en skilsmässa. Jag rev sönder det som var, en familj, en institution, en trygghet, ett sammanhang. Och det har tagit sin tid, nästan tio år – till en försoning.

"Och så kommer det som en flod. Som tvättar rent i hela ruinen, och plötsligt strålar den i skönhet. Mitt hjärta slå med sådan kraft att jag kände att jag måste. Ut och andas."

Det fanns ingenting som indikerade att något skulle hända Ester Laurells äktenskap efter nästan 30 år, med tre barn, byggt hus, stuga … ”Allt” var bra, säger hon. Men så slog passionen till på en konferens.

– Det blev en djup resa. Någonstans hade jag samlat ganska mycket bråte på mig. Jag kände det som om jag var en gammal kyrka, en sten­kyrka där spindelväven har täckt glasfönstren som färgar massan av torra löv som har blåst in från träden. Dörrarna är svajiga och man ser inte golvplattorna. Och så kommer det som en flod. En flod, som tvättar rent i hela kyrkruinen, och plötsligt syns den strålande i sin skönhet. Färgerna är klara. Golvplattorna är rena och blanka och man ser de gamla gravarnas inskriptioner. Jag blev hel. Jag blev fri. Jag blev ren. Inte genom honom jag hade mött, utan genom den process det satte igång med mig. Jag hade fastnat i ett mönster som hade krympt mig, och det var inte alls min och min mans fel. Men när jag plötsligt såg att världen kan se annorlunda ut, då började mitt hjärta slå med sådan kraft att jag kände att jag måste. Ut och andas.

Men det blev det ingenting av den relationen?

– Nej. Det är min andra stora sorg. Hur jag grät, och sörjde över att till sist inte bli vald. Många saker som hade känts smidiga och naturliga i mitt första äktenskap var inte det i den här relationen. Men jag lärde känna mig själv mycket bättre och jag fick upplevelser som präglade mig. Någonstans blev jag en helare och bättre människa, i den här smeten.

Kom hem till sig själv – i Afrika

Från sommarlägren med de röda barackerna minns jag som intervjuar också: Ester Laurells äldre syster Hanna, den kortare och blondare, hon som blev missionär i Afrika.

Hanna gjorde väl då det som var main­stream, och förväntades i pingstkyrkan?

– Ja, hon stannade kvar. Hon har alltid varit helhjärtad och bevarat sin tro, varm, uppriktig och generös. Hon har också mycket av vår mamma. Men hon har levt sitt liv och gjort sin resa, bland kristna och missionärer, och också fått uppleva besvikelsen att inte heller de alltid är goda människor.

I vintras reste Ester Laurell till Tanzania. Livskartorna hemma på hennes kylskåp hade fått sina guldstjärnor på Frihet och styrka, Köpa grön jacka, Skärgård, Vänskap. En stjärna varje gång hon har fått glädjas över att någonting förverkligas. Nu skulle hon förverkliga ett av målen, Flyga luftballong över Serengeti.

De får hon göra, över Tanzanias berömda naturpark. Men hos Hanna i Ngaramtoni utanför storstaden Arusha, händer också någonting annat.

– Den nationella pingstkyrkan hade utlyst bön och fasta i 40 dagar. Det var dagsfasta; istället för lunch samlades man i kyrkorna mellan klockan elva och tolv, och sedan mellan fem och sex, och så gick man efteråt hem för att äta.

Ester Laurell har inte varit med på någonting sådant på 40 år, men hon går med.

– Och så sitter jag i den här lilla kyrkan och de ber på swahili. Jag får en bibel av min syster för att kunna följa med. Och så sitter man där, omsluten i sin egen bubbla. Och då kom det tillbaka! Mycket av det som var i mig, men som jag hade förträngt. Efter att ha rest runt och samlat på mig allt, med 40 års livserfarenhet, kunde jag se saker och förstå på ett helt annat sätt.

"Man känner en doft av havet och vet att det finns här någonstans."

Systrarna går ofta till fastemötena. Efterhand börjar de läsa och be på redan på morgonen, eller fortsätta hemma på eftermiddagarna.

– Det hände någonting under lovsångerna i den lilla kyrkan, när en försångare börjar sjunga och så fyller de med stämmor, utan musik.Och jag kände: jag har kommit hem. Till känslan från ungdomsåren när man sjöngeller var i kyrkan och kände att ”allt” var så rätt!

I sin dagbok skriver hon: Min kropp minns.


Havet finns här någonstans

Under alla år fanns det en sak Ester Laurell inte hade lämnat: att gå i midnattsmässorna till påsk och jul. När barnen hade fått sina julklappar, och fastnat framför julklassikerna på tv, gick hon till kyrkan, oftast ensam.

– Jag har ändå alltid bejakat att jag tror på det här miraklet. Det har funnits en längtan hos mig kring att ljuset kommer, i mörkret, ur den tomma graven. Det är otroligt mäktigt.

Vid 61 års ålder, efter att ha vandrat i öknen, har hon plötsligt kommit fram, säger hon.

– Jag har trasslat på själv, men säkert blivit ledd, eller åtminstone inte varit helt borttappad. Och emellanåt bara känt en doft av att havet finns här någonstans; man travar på, och plötsligt så står man vid havsstranden. Och ser det oändliga havet och är framme.

Ester Laurell

61 år, från Jomala

uppvuxen i Karis, Mariehamn, Borgå och Ingå

utbildad till lärare och företagsekonom

arbetar som utredare vid Ålands statistik- och utredningsbyrå Åsub

förtroendevald sedan 2023 i Jomala församling

singel, mamma till tre vuxna barn

Text och foto: Jan-Erik Andelin, illustration: Malin Aho


Ukraina. ”Lidandet är outhärdligt och antalet förlorade människoliv är stort. Ukrainarna behöver all hjälp och allt stöd de kan få.” 20.2.2023 kl. 18:59

SOMMARLÄGER. Kyrkans Ungdoms sommarläger ordnas i Nykarleby i år. Orsaken är att byggnaden som använts som festsal och logemente för småbarnsfamiljer i Pieksämäki har rivits. 16.2.2023 kl. 20:14

FÖRÄLDRAR. Cecilia Åminne fick som enda barnet till sina åldrande och sjuka föräldrar strida som en tiger för deras välmående. Men det höll på att kosta henne både hälsan och orken. Hur gör man om föräldrarna inte vill ha hemvård? Och hur kommer man till rätta med ilska, trötthet och samvetskval? 8.2.2023 kl. 14:00

DRÖMMAR. Varje natt kommer drömmarna till oss, märkliga och ocensurerade. Natt efter natt nytt manus, ny rollbesättning. – Ju mer vi tar in dem och förstår dem, desto mer minskar vår flykt från oss själva, säger drömgruppsledare Virva Nyback. 8.2.2023 kl. 15:35

riksdagsvalet. Kyrkpressen hör sig i en valenkät för om topptemana i riksdagsvalet i april. Överraskande få av de dagliga krisorden i medierna dyker upp i svaren från Lappträsk i öster till Jakobstad i norr. Många lyfter i stället upp den finländska skolan. 7.2.2023 kl. 09:56

ungdomens kyrkodagar. Jamika Sandbäck och hennes vänner har skickat in fem ärenden om ungdomar och unga vuxna i kyrkan till årets UK. 27.1.2023 kl. 16:05

kyrkoherdar. Har sina rötter i Matteus omfattande ungdomsarbete. Hon är enda sökande. 30.11.-0001 kl. 00:00

ungdomens kyrkodagar. En bönestund under konfirmandlägret var av avgörande betydelse för Jakob Nylund. – Det var som om hon bad för mig med Jesu röst, säger han. 27.1.2023 kl. 15:10

ekonomi. Ekonomigurun Sixten Korkman skrev en bok om allt det vi måste tro på om vi ska ha ett sunt ekonomiskt system. Utan Luther skulle vi inte vara där vi är i dag, skriver han. 25.1.2023 kl. 19:00

delaktighet. Elisabeth Hästbacka har doktorerat i socialpolitik på temat delaktighet i samhället för personer med funktionsvariationer. Numera jobbar hon med tillgänglighetsfrågor och har sett vad också kyrkan kunde jobba på. Hon har en hälsning till alla förtroendevalda. 25.1.2023 kl. 15:21

ungdomens kyrkodagar. Vem är du? Johannes Winé är med i planeringsgruppen för Ungdomens kyrkodagar. – Det är ett evenemang som alltid har fått mig att komma tillbaka. 25.1.2023 kl. 10:00

Personligt. – För mig var det en andlig upplevelse att vara utbränd. Som tonåring kändes de vuxnas kristendom som ett skal utan känsla, säger Hanna Klingenberg, redaktör för teve-programmet Himlaliv. 24.1.2023 kl. 18:00

LUTHERFORSKNING. Medan Leif Erikson forskat i Luthers skrifter har han överraskats av att frälsningsvissheten förekommer i det mesta reformatorn skriver. 14.2.2023 kl. 09:00

OVAN I KYRKAN. Som barn gick jag i tant Signes söndagsskola. Där hade vi en sparbössa som vi idag kanske skulle uppfatta som rasistisk, för på den fanns gestalten av ett svart barn som knäböjde och nickade tacksamt med huvudet varje gång det sattes en slant i sparbössan. 14.2.2023 kl. 09:07

musik. Tove Wingren är skivaktuell med sina två musicerande släktingar Patrick Wingren och Rickard Slotte. – Samarbetet är glatt och fyllt av tacksamhet, säger Tove Wingren 23.1.2023 kl. 11:18

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39