– Först med 40 års livserfarenhet kan jag förstå tron bättre, säger Ester Laurell i Jomala.
– Först med 40 års livserfarenhet kan jag förstå tron bättre, säger Ester Laurell i Jomala.

Ester Laurell: Fyrtio goda år i öknen gav glädjen djup

GLÄDJE.

Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup.

9.4.2023 kl. 17:00

Jag skickar ett textmeddelande till Ester Laurell, tillfällig utredare på statistik- och utredningsbyrå Åsub på Åland. Javisst vill hon tala med mig om glädje. Absolut.

Ester från Ingå på sommarlägren på lägergården för många, många år sedan, en glad människa. Holme med röda baracker och smal spång över till ön med lägerbastun. Pojkar som på väckelsejargong sade att Ester nog ibland kunde vara lite salig.

Hon bor i dag i en Mariehamnsförort. Den heter förstås Solberget och hennes hem vetter förstås åt söder. Många andra jag mött från ett gemensamt strängt kristet förflutet är upptagna med att göra upp. Ester har sagt att hon bara minns goda människor som ville henne väl.

Är du alltid glad? Det verkade självklart för dig att vi ska tala om det.

– Jag har väl en personlighet som i grunden är glad. När jag vaknar på morgonen så är jag normalt förväntansfull och tackar för att jag får vakna. Nu under Ukrainakrisen gör jag det med en ödmjukhet i att många andra inte har det så. Att jag får vakna trygg, varm, i ett hem som är intakt och att jag har mat i kylskåpet.

"Mamma är den som byggde vår familj. Hennes kärlek har gett mig den här grundkänslan."

Någonting i din barndom och uppväxt som har gett dig en trygg och glad personlighet?

– Jo. Mamma. Hon och pappa har varit gifta i 64 år. Mamma Märtha har alltid genomsyrats av en värme. Det är hon som har byggt vår familj. Hon sprider glädje bortom den. Hon har varit den som bakade bröd och gav till städaren i trapphuset. Hon gav till missionen. Hennes kärlek har gett den här grundkänslan.

Ester Laurell kom till tro som tonåring i Ingå, i en liten grupp inom pingstkyrkan.

– Vi var i olika åldrar. Från unga till äldre, i en gemenskap som var gränsöverskridande. Där var fiskarfamiljen, där var han som var chef på en bank. Vi hade små samlingar flera gånger i veckan. Vi berättade våra erfarenheter, det behövde inte vara märkvärdigt, och sen kunde vi åka hem till någon och dricka kvällste. Det var på en väldigt ursprunglig och delande gemenskap. Här var inte inte kvinna eller man, inte fattig eller rik, inte slav eller fri. Alla är vi ett i Kristus; det har varit min övertygelse hela tiden.

Bröt med allting

Ester Laurell gick i pingströrelsens bibelskola under ett friår efter studenten. Men 24 år gammal bröt hon med allting. Hon hade börjat sina lärarstudier och gift sig med Samuel med rötter i samma kristna sammanhang. Men tillsammans beslöt de att leva ett annat liv, någon annanstans, och flyttade till Åland.

Under studietiden kändes gemenskapen bland andra kristna lärarstuderande bra. Men i kyrkan som Ester Laurell enligt sin tradition förväntades gå till var det kristna livet inte det samma som i gemenskapen därhemma.

– Man kommer och märker: det här är inte min plats. Här får jag inte komma in, eller vara den jag är. Det var orsaken till att jag skrev ut mig ur min kyrka när jag var 24. Jag kände att ska det vara så ska det vara helhjärtat, varmt och på riktigt. Så fort någon börjar försöka börja styra upp och stänga till så känner jag bara att jag vill ut!

Så du och din man bara beslöt er för att leva ett sekulärt liv?

– Ja. Jag lämnade allt med att vara aktiv troende med kyrkobesök och sånt och var utanför det i nästan 40 år. Jag lämnade ju inte Gud, men sammanhanget och strukturerna. Men jag kände ju också att jag inte behövde Gud, utan att vi fixar det här, min man och jag i vårt liv.

Det sägs att livsglädjen också mognar och fördjupas genom sorg?

– Absolut. Jag var 28 och vi förlorade vårt första barn, Sandra, som dog vid förlossningen. Då satt jag med en famn som var tom. Då lärde jag mig att jag kan inte kan planera och strukturera livet framåt som jag hade gjort. Jag hade på något sätt levt lite framåt hela tiden: det där ska jag göra, det där och det där … Så drabbas man av akut sorg, plötslig och ohanterlig. Och stannar upp och lär sig att inte ta saker för givna.

Ester Laurell arbetar under många år på Åland som lärare, pedagog, handläggare i skolförvaltningen, som rektor. I familjen föds tre barn, i dag är de mellan 23 och 31 år.

– Vår äldsta, Tony, kom efter Sandra. Därför står hans namn för ”oskattbara gåva”. Och sedan fick vi vår prinsessa som är två år yngre, Anne-Lie, ”den nåderika som har fått många gåvor”. Och sedan fick vi vår yngsta, Albert, ”ljusbäraren”.


Passionen som svepte iväg allt

År 2005 lämnar Ester Laurell skolvärlden och utbildar sig i företagsekonomi. Där börjar hennes nya liv. Hon gör en tankekarta: vill jobba med nordiska och europeiska projekt – och pilgrimsvandra. Och så blev det. Sedan dess har hon varit projektledare, konsult, företagare och informatör; ofta bytt sammanhang, bra på att starta, inte så bra på att förvalta, säger hon.

– Jag är så himla glad att jag har haft de här 40 åren omkring på olika håll och att ha fått göra det jag har gjort. Jag ångrar ingenting. Men jag kan sörja över att jag förorsakade min första man stor, stor sorg. Jag blev förälskad i en annan man och det ledde till en skilsmässa. Jag rev sönder det som var, en familj, en institution, en trygghet, ett sammanhang. Och det har tagit sin tid, nästan tio år – till en försoning.

"Och så kommer det som en flod. Som tvättar rent i hela ruinen, och plötsligt strålar den i skönhet. Mitt hjärta slå med sådan kraft att jag kände att jag måste. Ut och andas."

Det fanns ingenting som indikerade att något skulle hända Ester Laurells äktenskap efter nästan 30 år, med tre barn, byggt hus, stuga … ”Allt” var bra, säger hon. Men så slog passionen till på en konferens.

– Det blev en djup resa. Någonstans hade jag samlat ganska mycket bråte på mig. Jag kände det som om jag var en gammal kyrka, en sten­kyrka där spindelväven har täckt glasfönstren som färgar massan av torra löv som har blåst in från träden. Dörrarna är svajiga och man ser inte golvplattorna. Och så kommer det som en flod. En flod, som tvättar rent i hela kyrkruinen, och plötsligt syns den strålande i sin skönhet. Färgerna är klara. Golvplattorna är rena och blanka och man ser de gamla gravarnas inskriptioner. Jag blev hel. Jag blev fri. Jag blev ren. Inte genom honom jag hade mött, utan genom den process det satte igång med mig. Jag hade fastnat i ett mönster som hade krympt mig, och det var inte alls min och min mans fel. Men när jag plötsligt såg att världen kan se annorlunda ut, då började mitt hjärta slå med sådan kraft att jag kände att jag måste. Ut och andas.

Men det blev det ingenting av den relationen?

– Nej. Det är min andra stora sorg. Hur jag grät, och sörjde över att till sist inte bli vald. Många saker som hade känts smidiga och naturliga i mitt första äktenskap var inte det i den här relationen. Men jag lärde känna mig själv mycket bättre och jag fick upplevelser som präglade mig. Någonstans blev jag en helare och bättre människa, i den här smeten.

Kom hem till sig själv – i Afrika

Från sommarlägren med de röda barackerna minns jag som intervjuar också: Ester Laurells äldre syster Hanna, den kortare och blondare, hon som blev missionär i Afrika.

Hanna gjorde väl då det som var main­stream, och förväntades i pingstkyrkan?

– Ja, hon stannade kvar. Hon har alltid varit helhjärtad och bevarat sin tro, varm, uppriktig och generös. Hon har också mycket av vår mamma. Men hon har levt sitt liv och gjort sin resa, bland kristna och missionärer, och också fått uppleva besvikelsen att inte heller de alltid är goda människor.

I vintras reste Ester Laurell till Tanzania. Livskartorna hemma på hennes kylskåp hade fått sina guldstjärnor på Frihet och styrka, Köpa grön jacka, Skärgård, Vänskap. En stjärna varje gång hon har fått glädjas över att någonting förverkligas. Nu skulle hon förverkliga ett av målen, Flyga luftballong över Serengeti.

De får hon göra, över Tanzanias berömda naturpark. Men hos Hanna i Ngaramtoni utanför storstaden Arusha, händer också någonting annat.

– Den nationella pingstkyrkan hade utlyst bön och fasta i 40 dagar. Det var dagsfasta; istället för lunch samlades man i kyrkorna mellan klockan elva och tolv, och sedan mellan fem och sex, och så gick man efteråt hem för att äta.

Ester Laurell har inte varit med på någonting sådant på 40 år, men hon går med.

– Och så sitter jag i den här lilla kyrkan och de ber på swahili. Jag får en bibel av min syster för att kunna följa med. Och så sitter man där, omsluten i sin egen bubbla. Och då kom det tillbaka! Mycket av det som var i mig, men som jag hade förträngt. Efter att ha rest runt och samlat på mig allt, med 40 års livserfarenhet, kunde jag se saker och förstå på ett helt annat sätt.

"Man känner en doft av havet och vet att det finns här någonstans."

Systrarna går ofta till fastemötena. Efterhand börjar de läsa och be på redan på morgonen, eller fortsätta hemma på eftermiddagarna.

– Det hände någonting under lovsångerna i den lilla kyrkan, när en försångare börjar sjunga och så fyller de med stämmor, utan musik.Och jag kände: jag har kommit hem. Till känslan från ungdomsåren när man sjöngeller var i kyrkan och kände att ”allt” var så rätt!

I sin dagbok skriver hon: Min kropp minns.


Havet finns här någonstans

Under alla år fanns det en sak Ester Laurell inte hade lämnat: att gå i midnattsmässorna till påsk och jul. När barnen hade fått sina julklappar, och fastnat framför julklassikerna på tv, gick hon till kyrkan, oftast ensam.

– Jag har ändå alltid bejakat att jag tror på det här miraklet. Det har funnits en längtan hos mig kring att ljuset kommer, i mörkret, ur den tomma graven. Det är otroligt mäktigt.

Vid 61 års ålder, efter att ha vandrat i öknen, har hon plötsligt kommit fram, säger hon.

– Jag har trasslat på själv, men säkert blivit ledd, eller åtminstone inte varit helt borttappad. Och emellanåt bara känt en doft av att havet finns här någonstans; man travar på, och plötsligt så står man vid havsstranden. Och ser det oändliga havet och är framme.

Ester Laurell

61 år, från Jomala

uppvuxen i Karis, Mariehamn, Borgå och Ingå

utbildad till lärare och företagsekonom

arbetar som utredare vid Ålands statistik- och utredningsbyrå Åsub

förtroendevald sedan 2023 i Jomala församling

singel, mamma till tre vuxna barn

Text och foto: Jan-Erik Andelin, illustration: Malin Aho


Patrik Hagman. Mia Bäck och Patrik Hagman ger i ett långt diskussionsinlägg fram sina tankar kring kyrkans framtid. Varje kris är också möjlighet, konstaterar de. 5.3.2014 kl. 09:05

sexuella minoriteter. Nytt nätverk för förföljda Ett interreligiöst nätverk för personer av olika kön, sexuella inriktningar, identiteter och uttrycksformer grundades i Sydafrika i januari (GIN-SSOGIE). 5.3.2014 kl. 08:59

Ukraina. I lördags vädjade kyrkorna i Ukraina om hjälp och reaktioner på Rysslands inblandning i krisen i landet. 3.3.2014 kl. 15:16

Karleby. I en skrivelse riktad till både det svenska församlingsrådet i Karleby och till domkapitlet i Borgå, uttrycker dryga 150 församlingsbor sitt djupa missnöje över valprocessen inför kyrkoherdevalet i Karleby. 3.3.2014 kl. 15:00
I oktober i fjol föreslog finansministeriet i en promemoria att staten skulle gå in för ett nytt system då det gäller att ersätta kyrkan för kostnader för begravningsväsendet, folkbokföringen och upprätthållandet av historiskt värdefulla byggnader.

björn vikström. Både staten och kyrkan inser att det börjar vara dags att frångå det gamla systemet, där kyrkan ersätts med den andel ur samfundsskatten. Så kommenterar Björn Vikström ekonomin kring de uppgifter kyrkan sköter åt samhället. 28.2.2014 kl. 12:25

slef. Sedan 2007 har de finska Esboförsamlingarna inte beviljat budgetmedel åt Svenska lutherska evangeliföreningen (Slef) och dess finska motsvarighet, på grund av organisationernas bibelsyn. Nu föreslår Esbo samfällighets gemensamma kyrkoråd, med rösterna 7–6, att bidragen ska återinföras. 28.2.2014 kl. 10:51
Caroline Sandström säger att materialet i dialektordboken är brokigt och samtidigt fantastiskt heltäckande. Inget ord är för högt eller för lågt för att tas med.

dialekt. Våra svenska dialekter kan vara många saker: ett modersmål, ett uttryck för komik eller varför inte ett känslospråk i kyrkan? 28.2.2014 kl. 10:24

idrott. I framtiden ska John Vikström-priset årligen delas ut. Det är kyrkans delegation för motion och idrott som tagit initiativ till priset, som ska tilldelas personer och organisationer som verkat för samarbete mellan kyrka och idrott. 27.2.2014 kl. 10:49
Man löser inte en människas problem i en kassakö, säger Rome Kabwe. Men hans tuffa uppväxt i Afrika har lärt honom möta varje kund med medmänsklig respekt.

romeo kabwe. För Romeo Kabwe är varje kund en medmänniska som ska bemötas med respekt och kärlek. Tolv år gammal tvingades han fly undan kriget, ensam och utan sin familj. Det var ett extremt hårt sätt att lära sig värdesätta de människor vi har omkring oss. 27.2.2014 kl. 00:00
May Wikström vill att kyrkan i Svenskfinland både ska finnas och synas. – Tillsammans är vi en stark kraft.

Kyrkpressen. May Wikström, chefredaktör för Kyrkpressen, hälsar alla med intresse för Svenskfinland, kyrka och samarbete välkomna till ett öppet rådslag i Tammerfors. 26.2.2014 kl. 13:45
Marjaana Toiviainen är initiativtagare till kampanjen Toisenlainen hiihtoloma som samlade in kläder och mat samt gav husrum åt hemlösa i Helsingfors under förra veckan.

hemlösa. Under sportlovsveckan i södra Finland fick trettio hemlösa personer bo i privata hem. Initiativtagaren till projektet Toisenlainen hiiihtoloma (Ett annorlunda sportlov) är Marjaana Toiviainen. 24.2.2014 kl. 12:30

I dag på askonsdagen inleds fastan. På webbsidan ekopaasto.fi kan du hämta inspiration för att ekofasta. 5.3.2014 kl. 00:00
Biskop Björn Vikström hoppas att kyrkan skulle kunna fokusera på människorna och inte på de statliga uppdragen.

I ett inlägg på Facebook argumenterar biskop Björn Vikström för att kyrkan kunde ge ifrån sig vigselrätten ifall äktenskapslagstiftningen ändras till att omfatta även samkönade par. 21.2.2014 kl. 10:31
Marina Stenbäck är skidlärare på fritiden vid sidan av studierna i Åbo.

UK Stenbäck. Hennes inre politiker vaknade på Ungdomens kyrkodagar. 20.2.2014 kl. 08:44

Johannes församling Stina Lindgård. Stina Lindgård från Borgå, tf kyrkoherde i Lappträsks svenska församling och Liljendals församling, söker tjänsten som kyrkoherde i Johannes församling. 17.2.2014 kl. 15:33

Niko Huttunen är forskare i teologi och Anneli Portman är socialpsykolog och värderingsforskare.

värderingar. Vi för Luthers arv vidare utan att vara medvetna om det. Till och med ateisterna påverkas av de lutherska värderingarna. 29.3.2021 kl. 11:01
Lisa Enckell är präst och  journalist.

sårbarhet. "Likt lärjungarna har jag ofta upplevt att jag befinner mig i någon slags mellantid, mitt emellan långfredag och påskdag: Jag vill tro, men har ej krafter att göra det. Jag vill hoppas, men vet ej om jag förmår eller vågar det." 31.3.2021 kl. 00:00

Burma. Att kunna hjälpa kyrkan är den överlägset svåraste utmaningen för biskopen av Burma. Johan Candelin arbetar från Karleby för att få hjälp till en av de fattigaste lutherska kyrkorna i världen. 25.3.2021 kl. 11:08
Magnus Riska är docent i gammaltestamentlig exegetik. FOTO: ARKIV/HENRIK MIETTINEN

Bibelfynd. Israeliska arkeologer har gjort nya fynd av bibliska textfragment i Dödahavsområdet för första gången sedan dödahavsrullarna i Qumran hittades 1947. 24.3.2021 kl. 12:40
– Avsikten är att på det här sättet kunna samlas med beaktande av rådande restriktioner och undvika övernattning, säger Boris Salo.

Kyrkans Ungdom. I fjol ersattes Kyrkans Ungdoms sommarläger med Digimäki. I år blir det "Pieksämäkidagar" sista veckan i juli, på olika håll i stiftet. Mats Nyholm, direktor i S:ta Clara–kyrkan i Stockholm, är huvudtalare. 23.3.2021 kl. 18:43