– Först med 40 års livserfarenhet kan jag förstå tron bättre, säger Ester Laurell i Jomala.
– Först med 40 års livserfarenhet kan jag förstå tron bättre, säger Ester Laurell i Jomala.

Ester Laurell: Fyrtio goda år i öknen gav glädjen djup

GLÄDJE.

Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup.

9.4.2023 kl. 17:00

Jag skickar ett textmeddelande till Ester Laurell, tillfällig utredare på statistik- och utredningsbyrå Åsub på Åland. Javisst vill hon tala med mig om glädje. Absolut.

Ester från Ingå på sommarlägren på lägergården för många, många år sedan, en glad människa. Holme med röda baracker och smal spång över till ön med lägerbastun. Pojkar som på väckelsejargong sade att Ester nog ibland kunde vara lite salig.

Hon bor i dag i en Mariehamnsförort. Den heter förstås Solberget och hennes hem vetter förstås åt söder. Många andra jag mött från ett gemensamt strängt kristet förflutet är upptagna med att göra upp. Ester har sagt att hon bara minns goda människor som ville henne väl.

Är du alltid glad? Det verkade självklart för dig att vi ska tala om det.

– Jag har väl en personlighet som i grunden är glad. När jag vaknar på morgonen så är jag normalt förväntansfull och tackar för att jag får vakna. Nu under Ukrainakrisen gör jag det med en ödmjukhet i att många andra inte har det så. Att jag får vakna trygg, varm, i ett hem som är intakt och att jag har mat i kylskåpet.

"Mamma är den som byggde vår familj. Hennes kärlek har gett mig den här grundkänslan."

Någonting i din barndom och uppväxt som har gett dig en trygg och glad personlighet?

– Jo. Mamma. Hon och pappa har varit gifta i 64 år. Mamma Märtha har alltid genomsyrats av en värme. Det är hon som har byggt vår familj. Hon sprider glädje bortom den. Hon har varit den som bakade bröd och gav till städaren i trapphuset. Hon gav till missionen. Hennes kärlek har gett den här grundkänslan.

Ester Laurell kom till tro som tonåring i Ingå, i en liten grupp inom pingstkyrkan.

– Vi var i olika åldrar. Från unga till äldre, i en gemenskap som var gränsöverskridande. Där var fiskarfamiljen, där var han som var chef på en bank. Vi hade små samlingar flera gånger i veckan. Vi berättade våra erfarenheter, det behövde inte vara märkvärdigt, och sen kunde vi åka hem till någon och dricka kvällste. Det var på en väldigt ursprunglig och delande gemenskap. Här var inte inte kvinna eller man, inte fattig eller rik, inte slav eller fri. Alla är vi ett i Kristus; det har varit min övertygelse hela tiden.

Bröt med allting

Ester Laurell gick i pingströrelsens bibelskola under ett friår efter studenten. Men 24 år gammal bröt hon med allting. Hon hade börjat sina lärarstudier och gift sig med Samuel med rötter i samma kristna sammanhang. Men tillsammans beslöt de att leva ett annat liv, någon annanstans, och flyttade till Åland.

Under studietiden kändes gemenskapen bland andra kristna lärarstuderande bra. Men i kyrkan som Ester Laurell enligt sin tradition förväntades gå till var det kristna livet inte det samma som i gemenskapen därhemma.

– Man kommer och märker: det här är inte min plats. Här får jag inte komma in, eller vara den jag är. Det var orsaken till att jag skrev ut mig ur min kyrka när jag var 24. Jag kände att ska det vara så ska det vara helhjärtat, varmt och på riktigt. Så fort någon börjar försöka börja styra upp och stänga till så känner jag bara att jag vill ut!

Så du och din man bara beslöt er för att leva ett sekulärt liv?

– Ja. Jag lämnade allt med att vara aktiv troende med kyrkobesök och sånt och var utanför det i nästan 40 år. Jag lämnade ju inte Gud, men sammanhanget och strukturerna. Men jag kände ju också att jag inte behövde Gud, utan att vi fixar det här, min man och jag i vårt liv.

Det sägs att livsglädjen också mognar och fördjupas genom sorg?

– Absolut. Jag var 28 och vi förlorade vårt första barn, Sandra, som dog vid förlossningen. Då satt jag med en famn som var tom. Då lärde jag mig att jag kan inte kan planera och strukturera livet framåt som jag hade gjort. Jag hade på något sätt levt lite framåt hela tiden: det där ska jag göra, det där och det där … Så drabbas man av akut sorg, plötslig och ohanterlig. Och stannar upp och lär sig att inte ta saker för givna.

Ester Laurell arbetar under många år på Åland som lärare, pedagog, handläggare i skolförvaltningen, som rektor. I familjen föds tre barn, i dag är de mellan 23 och 31 år.

– Vår äldsta, Tony, kom efter Sandra. Därför står hans namn för ”oskattbara gåva”. Och sedan fick vi vår prinsessa som är två år yngre, Anne-Lie, ”den nåderika som har fått många gåvor”. Och sedan fick vi vår yngsta, Albert, ”ljusbäraren”.


Passionen som svepte iväg allt

År 2005 lämnar Ester Laurell skolvärlden och utbildar sig i företagsekonomi. Där börjar hennes nya liv. Hon gör en tankekarta: vill jobba med nordiska och europeiska projekt – och pilgrimsvandra. Och så blev det. Sedan dess har hon varit projektledare, konsult, företagare och informatör; ofta bytt sammanhang, bra på att starta, inte så bra på att förvalta, säger hon.

– Jag är så himla glad att jag har haft de här 40 åren omkring på olika håll och att ha fått göra det jag har gjort. Jag ångrar ingenting. Men jag kan sörja över att jag förorsakade min första man stor, stor sorg. Jag blev förälskad i en annan man och det ledde till en skilsmässa. Jag rev sönder det som var, en familj, en institution, en trygghet, ett sammanhang. Och det har tagit sin tid, nästan tio år – till en försoning.

"Och så kommer det som en flod. Som tvättar rent i hela ruinen, och plötsligt strålar den i skönhet. Mitt hjärta slå med sådan kraft att jag kände att jag måste. Ut och andas."

Det fanns ingenting som indikerade att något skulle hända Ester Laurells äktenskap efter nästan 30 år, med tre barn, byggt hus, stuga … ”Allt” var bra, säger hon. Men så slog passionen till på en konferens.

– Det blev en djup resa. Någonstans hade jag samlat ganska mycket bråte på mig. Jag kände det som om jag var en gammal kyrka, en sten­kyrka där spindelväven har täckt glasfönstren som färgar massan av torra löv som har blåst in från träden. Dörrarna är svajiga och man ser inte golvplattorna. Och så kommer det som en flod. En flod, som tvättar rent i hela kyrkruinen, och plötsligt syns den strålande i sin skönhet. Färgerna är klara. Golvplattorna är rena och blanka och man ser de gamla gravarnas inskriptioner. Jag blev hel. Jag blev fri. Jag blev ren. Inte genom honom jag hade mött, utan genom den process det satte igång med mig. Jag hade fastnat i ett mönster som hade krympt mig, och det var inte alls min och min mans fel. Men när jag plötsligt såg att världen kan se annorlunda ut, då började mitt hjärta slå med sådan kraft att jag kände att jag måste. Ut och andas.

Men det blev det ingenting av den relationen?

– Nej. Det är min andra stora sorg. Hur jag grät, och sörjde över att till sist inte bli vald. Många saker som hade känts smidiga och naturliga i mitt första äktenskap var inte det i den här relationen. Men jag lärde känna mig själv mycket bättre och jag fick upplevelser som präglade mig. Någonstans blev jag en helare och bättre människa, i den här smeten.

Kom hem till sig själv – i Afrika

Från sommarlägren med de röda barackerna minns jag som intervjuar också: Ester Laurells äldre syster Hanna, den kortare och blondare, hon som blev missionär i Afrika.

Hanna gjorde väl då det som var main­stream, och förväntades i pingstkyrkan?

– Ja, hon stannade kvar. Hon har alltid varit helhjärtad och bevarat sin tro, varm, uppriktig och generös. Hon har också mycket av vår mamma. Men hon har levt sitt liv och gjort sin resa, bland kristna och missionärer, och också fått uppleva besvikelsen att inte heller de alltid är goda människor.

I vintras reste Ester Laurell till Tanzania. Livskartorna hemma på hennes kylskåp hade fått sina guldstjärnor på Frihet och styrka, Köpa grön jacka, Skärgård, Vänskap. En stjärna varje gång hon har fått glädjas över att någonting förverkligas. Nu skulle hon förverkliga ett av målen, Flyga luftballong över Serengeti.

De får hon göra, över Tanzanias berömda naturpark. Men hos Hanna i Ngaramtoni utanför storstaden Arusha, händer också någonting annat.

– Den nationella pingstkyrkan hade utlyst bön och fasta i 40 dagar. Det var dagsfasta; istället för lunch samlades man i kyrkorna mellan klockan elva och tolv, och sedan mellan fem och sex, och så gick man efteråt hem för att äta.

Ester Laurell har inte varit med på någonting sådant på 40 år, men hon går med.

– Och så sitter jag i den här lilla kyrkan och de ber på swahili. Jag får en bibel av min syster för att kunna följa med. Och så sitter man där, omsluten i sin egen bubbla. Och då kom det tillbaka! Mycket av det som var i mig, men som jag hade förträngt. Efter att ha rest runt och samlat på mig allt, med 40 års livserfarenhet, kunde jag se saker och förstå på ett helt annat sätt.

"Man känner en doft av havet och vet att det finns här någonstans."

Systrarna går ofta till fastemötena. Efterhand börjar de läsa och be på redan på morgonen, eller fortsätta hemma på eftermiddagarna.

– Det hände någonting under lovsångerna i den lilla kyrkan, när en försångare börjar sjunga och så fyller de med stämmor, utan musik.Och jag kände: jag har kommit hem. Till känslan från ungdomsåren när man sjöngeller var i kyrkan och kände att ”allt” var så rätt!

I sin dagbok skriver hon: Min kropp minns.


Havet finns här någonstans

Under alla år fanns det en sak Ester Laurell inte hade lämnat: att gå i midnattsmässorna till påsk och jul. När barnen hade fått sina julklappar, och fastnat framför julklassikerna på tv, gick hon till kyrkan, oftast ensam.

– Jag har ändå alltid bejakat att jag tror på det här miraklet. Det har funnits en längtan hos mig kring att ljuset kommer, i mörkret, ur den tomma graven. Det är otroligt mäktigt.

Vid 61 års ålder, efter att ha vandrat i öknen, har hon plötsligt kommit fram, säger hon.

– Jag har trasslat på själv, men säkert blivit ledd, eller åtminstone inte varit helt borttappad. Och emellanåt bara känt en doft av att havet finns här någonstans; man travar på, och plötsligt så står man vid havsstranden. Och ser det oändliga havet och är framme.

Ester Laurell

61 år, från Jomala

uppvuxen i Karis, Mariehamn, Borgå och Ingå

utbildad till lärare och företagsekonom

arbetar som utredare vid Ålands statistik- och utredningsbyrå Åsub

förtroendevald sedan 2023 i Jomala församling

singel, mamma till tre vuxna barn

Text och foto: Jan-Erik Andelin, illustration: Malin Aho


Dennis Svenfelt

ÄMBETSFRÅGAN. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, har på eget initiativ avsagt sig prästämbetet i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 15.6.2023 kl. 11:06
Saul Mäenpää har aldrig behövt skämmas för att han är kristen eller laestadian.

LIVSBERÄTTELSE. Gud visar sin storhet i bön då han förvandlar, leder och upprättar. Det säger Saul Mäenpää, delägare i Friends & Burgers. – Jag ber inför arbetsdagen och inför möten. När man praktiserar bön ser man också med tiden Guds svar. Det är mycket som börjar med bön. 14.6.2023 kl. 14:00
Ivana Milosavljevic vid en av sina tavlor ur serien 
Fin(t)land. Hon vill måla ett normalt liv där inte allt är perfekt.

LIVSFÖRÄNDRING. Under sin uppväxt och sina konststudier i Serbien fick Ivana Milosavljevic en bild av en avlägsen Gud som bryr sig om och älskar oss, men vars kärlek man måste förtjäna. Kyrkan förstärkte den bilden med sina regler och ritualer. 14.6.2023 kl. 10:00
Ingrid Björklöf tyckte om församlingens konfirmandläger, i höst konfirmeras hon i Åbo domkyrka.

konfirmand. Ingrid Björklöf blir konfirmerad i Åbo svenska församling i år. – Konfirmandtiden har öppnat min syn på tro, säger hon. 15.6.2023 kl. 19:00
Peter Kankkonen är bosatt i Karleby och trivs med pensionärstillvaron.

PRÄSTSKJORTA. Svordomarna tystnar på bensinstationskaféet i Karleby och äldre damer i Spanien gör korstecknet. – Att gå klädd i prästskjorta påverkar prästen, men också andra, säger Peter Kankkonen. 13.6.2023 kl. 12:00
Lägret hölls på Ohta­kari lägergård.

KONFIRMANDLÄGER. Hela lägret på en lägergård i Lochteå närmare 200 kilometer bort åkte hem. "Många upplevelser gick nu förlorade", säger kyrkoherde Camilla Svevar. 12.6.2023 kl. 19:00
Miia Kontro undersökte hur evangelisk-lutherska präster resonerar om eutanasi.

eutanasi. – Vi måste kunna ha ett öppet samtal om eutanasi, och vara av olika mening. Det säger social­­arbetare Miia Kontro, som nyligen disputerade för att bli teologie doktor. På hennes jobb vid Cancercentret vid HUCS dör människor så gott som varje dag. 12.6.2023 kl. 10:34
Fältbiskopen välsignas till tjänst på torsdagen 15 juni klockan 18 i Helsingfors domkyrka.

FÖRSVARSMAKTEN. Fältbiskopen leder och övervakar Försvarsmaktens andliga arbete och ansvarar för den kyrkliga verksamheten och den teologiska linjen vid Försvarsmakten. 12.6.2023 kl. 08:49

Kolumn. Under en vanlig söndagsgudstjänst, i mitten av mars, börjar en bekant melodi spelas från synten. Min hjärna och mun förbereder sig för att inleda ”Härlig är jorden …”, tills jag några sekunder senare inser att texten är på engelska och med ett annat budskap. Jag befinner mig långt hemifrån, och deltar i en gudstjänst i den protestantiska kyrkan i Oman. 31.5.2023 kl. 08:00
– Som kyrkoherde vill jag kunna medge att det finns saker jag inte är bra på. Jag vill kunna be om hjälp i stället för att delegera, säger Patricia Högnabba.

MATTEUS FÖRSAMLING. – Jag tror att vår kärna alltid måste vara andlighet. Visst kan vi bjuda på brunch, men Fazers gör det bättre, säger Patricia Högnabba, som installeras som kyrkoherde i Matteus församling i september. 31.5.2023 kl. 19:31
Kirsi Saarinen är på slutrakan med sina teologiska studier. Hon granskar bokföringar vid polisinrättningen.

BLI PRÄST. Kirsi Saarinen jobbar vid polisen med att bekämpa svart och grå ekonomi och göra samhället mer rättvist – men hon drömmer om att bli präst. Just nu gör hon församlingspraktik i Väståboland. 6.6.2023 kl. 15:00
Lena Blomstedt jobbar som diakon i Sibbo svenska församling.

Kolumn. Lena Blomstedt önskar, hoppas och vill att våra församlingar har en stark diakonal profil. Att var och en som kommer till vår kyrka stiger in genom en öppen dörr till ett välkomnande rum där någon ser, lyssnar och bekräftar. 31.5.2023 kl. 16:29
På webbplatsen finns förslag på psalmer för bland annat livets stora fester.

psalmer. Med hjälp av webbplatsen psalmbok.fi i mobilen är det lätt att sjunga med också då det inte finns psalmböcker till hands. 2.6.2023 kl. 08:00
Enkäten besvarades av 7 356 finländare över 15 år.

UNDERSÖKNING. Hela 60 procent av kyrkans medlemmar uppgav att de mött församlingen via medier, som församlingstidningen, andra tidningar, tv:n och radion. Bland de som inte hör till kyrkan var siffran 33 procent. 1.6.2023 kl. 12:15
Helhetsbilden av förändringen är tydlig, menar forskare Kimmo Ketola.

ENKÄT. Församlingarnas empati- och imageundersökning visar att människor i stadsmiljö upplever att Evangelisk-lutherska kyrkans församlingar är mer närvarande än förr. 1.6.2023 kl. 12:22

debatt. Läs insändaren i sin helhet här. 1.3.2024 kl. 14:06

ENKÄT. Vi på Kyrkpressen är intresserade av hur finlandssvenskar firar påsk – med liten tonvikt på den kristna delen av traditionen. Det tar 7–8 minuter att besvara frågorna. Svara gärna! 1.3.2024 kl. 11:09
Ett stenkast från tågstationen i Åbo driver ett gäng birgittinsystrar ett gästhem.

klosterliv. Om man älskar något måste man offra något. Så är det för alla, oberoende av om det är sin frihet, sin familj eller sin Gud man älskar. Det här säger birgittinnunnan och abbedissan syster Dia i Åbo. 20.2.2024 kl. 16:43
”Om palestinierna kan hata oss så, är det deras sak att bygga upp förtroendet på nytt”.

ISRAEL-PALESTINA. Noga Ronen från Israel ville i åratal lyssna till palestinierna och vara pacifist. Men fyra månader efter 7 oktober-massakern vet hon inte om hon vill det längre. 19.2.2024 kl. 13:29
Mohammed Nasser i Borgå ska aldrig ge upp sitt blåa palestinska flyktingspass.

ISRAEL-PALESTINA. Mohammed från Nasaret går här fram. Själv är han inte född i Jesus barndoms stad, utan i en före detta fransk armébarack i Syrien. Sedan över 30 år bor han i Borgå. Men sitt blåa palestinska flyktingpass ska han aldrig ge upp. 19.2.2024 kl. 13:55