– Vad kan man säga om påsken som inte redan sagts? frågar sig Patrica Strömbäck, kyrkoherde i Solf.
Den känslan kan drabba vem som helst.
– Men jag brukar tänka att jag är inte densamma varje år. Jag kan se och höra olika saker varje år.
Förändringen för hennes egen del består i att hon börjat se påsken mer som en kollektiv erfarenhet.
– Jag har gått i kyrkan i hela mitt liv och hört om synd och korsfästelse. Men en liten flicka eller pojke behöver inte känna sig så syndig så någon måste dö för en. I många år tänkte jag: Nu har det här hänt och nu ska jag vara glad! Men ändå infinner sig frågan: Var det nödvändigt? Om jag nu tänker på allt lidande och alla felsteg, om man tror på en Gud som också lider, så omfattar det det gemensamma lidandet för att vi lever tillsammans. Det handlar inte bara om mina egna felsteg. På det viset är påskens händelser en både privat och kollektiv erfarenhet.
Som präst har påsken blivit helt annorlunda än i Patrica Strömbäcks tidigare vuxna liv, när hon jobbade med annat.
– För att man är så mycket i kyrkan. Man går in i kyrkans budskap och försöker göra det förståeligt för andra.
I stället ser jag påsken som en erfarenhet som kommer varje år.
Hon har slutat se påsken som ett årligt återkommande jippo.
– I stället ser jag påsken som en erfarenhet som kommer varje år.
Dessutom är påskens känslolägen något som varar hela året.
– Om man ser till kristen tradition så är det påsk året om: misslyckanden, lidande, felsteg och förlåtelse, det ljusa, med förlåtelse och att livet fortsätter.
Solsken och hagel
Ibland orkar man med dramatik, ibland inte. En del tycker långfredagen i kyrkan känns överväldigande dyster.
– Det beror också på hur mycket tungt man själv bär med sig. På ett sätt kan det vara skönt att inte vara ensam med sitt lidande om det är svart i kyrkan, men jag kan också förstå att man blir trött på det mörka eller inte orkar med det i vissa livsskeden.
Andra kanske bejakar de tvära vändningarna.
– Jag träffade en kvinna en gång som sa: Jag älskar påsk för att den är så dramatisk! Så kan man också tänka. Livet är stort och dramatiskt och det är påsken också. Och det slutar ju bra!
Patrica Strömbäck är uppvuxen i Helsingfors och Esbo och har inte erfarenheter av någon dyster påsk.
– Jag har vuxit upp i traditionen att det gick bra och att budskapet är ljust i sin helhet.
Upplevelsen i ett kyrkorum kan vara ordlös, och det måste den få vara.
Hon uppskattar att det läggs mindre förväntningar på påsken än på jul, men tycker överlag att sådant minskat.
– Kanske vi lär oss att inte fånga varandra i krav och förväntningar.
Påsken kan kanske inte heller fångas i sin helhet.
– Upplevelsen i ett kyrkorum kan vara ordlös, och det måste den få vara.
Tro kan också handla om att välja.
– Om vi vill välja det här sättet att leva och tro gör vi det så långt vi orkar, så tvivlar vi ibland och så tar vi nya tag. Det är som aprilvädret: solsken och hagel.
Det är många personer i påskberättelsen hon känner starkt för.
– Jag tycker att alla de här som har tvivlat och gjort felsteg, de har också ett ansikte i berättelsen; de var så nära händelsernas centrum men orkade inte riktigt tro, det tröstar. Och Maria Magdalenas stora kärlek till Jesus, den tysta upplevelsen mellan dem två, det pratar jag sällan om men berörs starkt av. Och förstås kvinnorna vid graven, att det var de som fick komma dit och sedan berätta om det. Men jag behöver leva några år till, jag är inte färdig med påskberättelsen ännu.