Jag tror att vi springer undan vår ledsenhet och vår sorg. Vi springer undan den tills den drabbar oss som ett hammarslag, eller tills vi är så utnötta att vi faller ner och ger upp. Långfredagen är en bra dag att sörja inte bara Jesus utan allt det som aldrig blev i våra egna liv.
En gång föreslog min terapeut att jag skulle sörja en process som pågick i mitt liv. Min spontana reaktion var ”nej!”. Jag tyckte inte alls tiden var inne att sörja någonting. Jag klamrade mig hellre fast vid det hoppfulla. Men sorgen kom ikapp mig. Ett år senare satt jag hjälplös på sovrumsmattan och grät över det som jag sprungit undan.
"Men sorgen kom ikapp mig. Ett år senare satt jag hjälplös på sovrumsmattan och grät över det som jag sprungit undan."
Varför är sorgen så obehaglig? För att den fyller oss. Den växer i bröstet, den värker i halsen som en kramp, den vill ut genom ögonen och ibland slår den till när vi inte är redo, bara för att vi till exempel deltar i en begravning och ser andra stå där vid kistan och pressa fram ord mellan darrande läppar.
Ibland tänker jag att sorgen finns under allt, bara man skrapar bort lagren ovanpå. Under vreden finns besvikelse, en stund senare kommer känslan av att ha blivit sårad. Under känslan av att vara sårad finns sorg. Under nästan varje mörk känsla finns sorgen som ett stilla grundvatten, allra längst inne.
Man kan undra varför en del kristna går omkring med ett kors, ett tortyrredskap, runt sin hals. Häromdagen köpte jag ett silverkors på instinkt, efter en lunch där jag satt med en kompis och talade om Jesus. Jag bara visste att nu behöver jag det. Korset visar något om mig: att jag tror på Jesus, att jag trodde hårdare efter att allt var så svårt.
Det handlar kanske om det som kallas PTG, post-traumatic growth (att växa eller mogna efter att ha upplevt något traumatiskt). Hela den kristna berättelsen är en övning i att pressa ut mening ur det meningslösa. Nej, inte pressa: se den växa fram. Korset påminner mig om det.
Hela den kristna berättelsen är en övning i att pressa ut mening ur det meningslösa. Nej, inte pressa: se den växa fram. Korset påminner mig om det.
Kanske du kan stanna kvar i långfredagen i år. Kanske du vågar gå in i en kyrka, sätta dig längst bak och se på altaret som är draperat i svart. Kanske du kan sörja dina osynliga sorger. Kanske du kan sörja krossade drömmar, skilsmässor, missfall, husdjur och att ingen älskade dig så mycket som du behövde.
Anklaga Gud om du vill, han kan ta det. Andas sedan djupt och gå ut. Det är vår. Solen kommer kanske att skina, barnen kommer kanske snart att ta fram cyklarna och åka genom pölar av smältvatten.
Vi kommer att överleva. Efter att vi överlevt har vi vuxit.