För länge sen läste jag om en toppidrottare som skulle delta i de olympiska spelen. Texten målade fram en bild av en flicka som brann för sin sport, som hade satsat allt sen hon var barn och som med sin passion och målmedvetenhet nått framgång. Man satsar morgon, middag, kväll, man väljer osäkra ekonomiska realiteter och man drivs av kärleken till det man håller på med samt av hoppet om framgångar, om att drömmar ska uppfyllas
Så kom nyheten kort innan spelen att en liten och helt osannolik olycka med en gång omöjliggjorde ett deltagande i OS. Jag blev djupt berörd av nyheten, tänkte på hur länge det är tills det igen blir OS, hur ovisst allting är i ett sådant perspektiv, och hur grym tillvaron kan vara. Idrottaren konstaterade i en intervju att hon inte kan någonting annat, och att hon inte kan göra någonting annat än försöka igen i framtiden.
Idrottens värld kan kanske ses som en miniatyr av den stora världen. Mycket av det som händer där händer också annanstans. Det är bara så synligt och tydligt i idrotten. Också min värld kan rasa ihop. Det som jag byggt mitt liv på kan också berövas mig på mycket kort tid och helt utan att jag behöver förstå någon mening med det. Många alldeles vanliga människor har fått känna på det. Arbetslöshet är en sådan sak, eller om företaget som man satsat allting på förs i konkurs. Hälsa är en annan. Att plötsligt tvingas acceptera någon ny begränsning för att man blev sjuk. Och naturligtvis dödsfall. Om t.ex. ett eget barn plötsligt dör är livets stora frågetecken där, minst lika grymma som ett bakslag för en toppidrottare.
Och då inställer sig frågan: Vad finns som grund i livet bortom den grund man tror sig stå på. Om det viktigaste, det största och värdefullaste man har tas ifrån en – vad står man då på? Eller faller man fritt ut i en avgrund som aldrig tar slut?
"Vad finns som grund i livet bortom den grund man tror sig stå på."
Om du har ett svar på den frågan kan du skatta dig lycklig. Men minns samtidigt att alla snabba och lätta svar kan stå sig slätt när det verkligen gäller. I synnerhet om det är någon annan man försöker hjälpa upp ur avgrunden.
Ytterst måste en sådan livsgrund vara förankrad utanför oss själva och det vi kan kontrollera. Den måste vara förankrad så att också om allt det vi kan och känner rasar ihop finns den grunden kvar. En sådan grund talar Gud om i Jobs bok så han säger:
(Job 38:4–7)
Var var du när jag lade jordens grund?
Låt höra, om du vet och kan!
Vem bestämde dess mått? Det vet du nog!
Vem spände mätsnöret över den?
Var fick dess grundvalar fäste,
vem lade dess hörnsten,
medan alla morgonens stjärnor sjöng
och gudasönerna jublade?
Var var du när jag lade jordens grund?