– Vi är upptagna av den fullkomliga döden, säger Hilkka Olkinuora.
– Vi är upptagna av den fullkomliga döden, säger Hilkka Olkinuora.

"Så mycket som rivs itu av smärtan" – prästen Hilkka Olkinuora vill öppna för eutanasi

eutanasi.

Hilkka Olkinuora vill inte vara någon dödsängel. Men hon vill att människor lagligt ska kunna ha möjligheten att dö värdigt.

22.3.2023 kl. 16:18

När gammelfasters man Olavi, en stor och stark bonde, låg på sin dödsbädd i Lavinto by i Hausjärvi på femtiotalet, bara fyrtio år gammal – då sjöng han.

– Han hade en vacker röst och när han sjöng så hörde hela byn. Då visste alla: nu har Olavi smärtor.

Hilkka Olkinuora var kanske sju år då; hon är 74 i dag. Men hon minns hur hon efterOlavis död och begravning smet in med de vuxna i det som hade varit hans sjukrum. Där betraktade bybor och släktingar en tom järnsäng med grova stolpar. Under sina sista dagar hade han av smärta böjt och vridit stolparna krokiga.

Hilkka Olkinuora, som är präst sedan 25 år tillbaka, har sedan dess ansett att eutanasi, eller en hjälp att ta sitt liv, behöver vara en möjlighet för den sista sträckan fram till döden.

– Jag har aldrig tagit någon partibok, och jag har inte velat gå i bräschen för det här heller. Jag vill att den döende människan vet att jag som präst kommer på hennes villkor, totalt på hennes villkor.

Men det har bara blivit så, precis som inom läkarkåren, att ordet sprids, säger hon. Man vet att Hilkka Olkinuora inte kastar sten i den här frågan. Så det är ofta hon som blir kallad till döende som vill diskutera eutanasi.

Ruiner efter ett lidande

Kyrkpressen träffar Hilkka Olkinuora i en sak­ristia i Esbo kyrka. Utanför, i en strålande vårvinterdag, strömmar gäster till en av de förrättningar hon fortfarande brukar åta sig, i vän- och bekantskapskretsen. Men vi har tid.

– Det kan hända att jag begraver folk som har lidit sig till döds eller som har begått självmord för att de inte har fått dödshjälp. Och jag ser på de mänskliga ruinerna efter det lidande den döende har lämnat bakom sig bland de anhöriga.

– Där finns ingenting av att andas ut. Det enda de ser är en förvriden gestalt i kistan, inte den människa de älskade.

Hon har talat med långtradarförare som har sett döende köra emot deras tunga fordon. Och familjen har vetat att de har gjort det för att de inte fick plats på ett hospice.

– Den vanliga tiden på ett hospice är bara några dagar. Man kommer dit i sista stund och har hunnit lida hur mycket som helst innan. Men samhället sparar och ger inte servicesedlar.

Dödsapotek i väskor och lådor

Eutanasin finns redan överallt, säger Hilkka Olki­nuora, och människor har förberett sig med hemgjorda medel.

Också bland läkare säger hon att det i tysthet blir känt med vilken medicinering och vilka vårdval man med en tyst nick ”befriar någon från plågor”.

– Många människor har ett dödsapotek hemma och det finns äldre som har visat dem för någon präst som de vet att inte dömer dem – kolla en gammal mormors handväska eller nattygsbordslåda. Men det är ofta otroligt amatörmässigt, piller man har samlat ihop som eventuellt inte alls räcker till för att döda. En del försöker och misslyckas.

Hilkka Olkinuora talade för något år sedan om dödsapoteken i en finsk veckotidning. Efteråt hörde åtminstone 50 personer av sig och frågade hur man gör.

– Jag kunde naturligtvis bara säga: tala med din läkare. Jag är ingen dödsängel eller någon Mengele. Men jag vet att jag själv får hjälp om jag behöver. Och barnen vet det.

Kyrkan säger nej

Virpi Sipola arbetar vid Kyrkostyrelsen. Den evangelisk-lutherska kyrkan säger entydigt nej till eutanasi och anser att den palliativa, smärtlindrande vården behöver utvecklas vidare.

Som diakonissa, präst, pedagog och sakkunnig är hon förvånad över att också många läkare nu har vänt i eutanasifrågan.

Inom läkarkåren har bland andra Juha Hänninen, pensionerad som överläkare vid hospicet Terho­hemmet, starkt tagit ställning för eutanasi. Vid samma hem i Helsingfors var Virpi Sipola själv hospicepräst i tio år.

Mycket angelägnare anser hon att vore att arbeta för en trygg terminalvård för alla.

– Det är ofta i anslutning till de stora universitetssjukhusen och vid de få hospicehem i Finland som ännu inte har torkat in som det finns de bästa resurserna till palliativ vård, säger Virpi Sipola.

– Vi kan inte på förhand veta hur det på riktigt kännsa att vara döende, säger Virpi Sipola.


Vad förstår vår nation till sist med att dö?

För tiden vid livets slut ska det också finnas resurser inte bara för den medicinska vården, utan också för det ”psykosociala”.

Kyrkpressen talar med några av landets 120 sjukhuspräster som säger att den tiden också ofta bär med sig existentiellt lidande. Det är ångest och känslomässig smärta, inte över den fysiska sjukdomen, utan till exempel över brustna relationer eller insikten att all ens tid tar slut.

– Men ändå kan vi inte på förhand veta hur det känns på riktigt att vara döende. Vad kommer att hända mig då? säger Virpi Sipola.

En eutanasilag befarar hon att skulle kunna leda till samma praxis som i till exempel Belgien eller Nederländerna där också psykiskt sjuka numera kan få eutanasi.

– Det är ett sluttande plan som förändrar vår gemensamma förståelse som nation för vad det är att dö, säger Virpi Sipola.

Borde man ha kurser för allmänheten om hur det är att dö?

– Det är alldeles sant. Och det finns sådana Ars moriendi-tillfällen (latin för ”konsten att dö”) eller Death Café-träffar, säger Virpi Sipola.

Om man har en övertygelse om sin rätt att få bestämma om sin död, ska man inte då få göra det?

– Så är det ju förstås. I Finland har vi åsiktsfrihet, så om det är ens övertygelse så i princip ja. Men döden berör inte bara den som dör utan också hennes närmaste. Att dö är inte en fråga om självbestämmanderätt, säger Virpi Sipola vid Kyrkostyrelsen.

Ledsaga varandra till död och nytt liv

Hilkka Olkinuora betecknar kyrkans och Kristdemokraternas argument i eutanasifrågan som skrämseltaktik. Även om några skulle kunna välja eutanasi, eller assisterad död, tror hon att få skulle få välja det. Hon säger också att hon blir arg över dem som ställer en smärtlindring och palliativ vård mot varandra.

– När döendet får sin gilla gång på ett vackert, respektfullt, ärligt sätt så blir det som man säger på finska saattohoito, att ledsagas i döden. Att vi säger ”nu kan du gå, jag ser att du är färdig”. Att vi ger den döende lov att lämna oss. Att vi klarar oss vidare, fast vi sörjer. Att den som dör ledsagar oss andra till ett nytt liv. Men så kan smärtan komma och förstöra allt det där och riva det itu.

Samtidigt värjer Hilkka Olkinuora sig mot tanken om det fullkomliga livet och en fullkomlig död, en closure eller ett dramatiskt slutspektakel med alla anhöriga närvarande.

– Det kan vara väldigt stilla också, med bara typ läkaren och prästen närvarande. Man kan dö på så många sätt.

Det är dags att klä om till alba för förrättningen intill i kyrkan i Esbo; också det råkar vara en jordfästning.

– Det tänker jag tala om här inne i kyrksalen också. Att livet alltid är och förblir ett fragment.

Hilkka Olkinuora insisterar på ett lästips: Linn Ullmans bok Nåd (2003) om en man som övertalar sin fru att få eutanasi – kan enligt henne läsas oberoende av vad man anser i själva frågan.


– – –


EUTANASI – begreppen och de som jobbar för den

DNR. Återuppliva inte (do not resuscitate). Vid ett hjärtstopp återupplivas patienten inte. Antecknas i patientjournalen.

Dödshjälp. Omfattar både aktiv eutanasi och läkarassisterad död.

Eutanasi. Patientens liv avslutas på hens egen önskan med en injektion. Förutsätter
obotlig sjukdom och outhärdlig smärta. Eutanasirörelsen vill inkludera patienter med psykisk sjukdom eller funktionshinder.

Kompetens. En patient som ber om eutanasi bör kunna förstå sitt beslut. Ingen kan fatta beslutet för en annan.

Medicinskt assisterad död. Patienten sväljer själv en dödlig dos, eller öppnar dropp som leder till att hen dör.

Palliativ vård. Lindrande vård i sjukdomens slutskede. Pågår så länge det behövs.

Palliativ sedation. Patienten sövs ner, ofta för att lindra smärta, ångest eller förvirring. Pågår sällan mer än tre dygn innan man dör.

Passiv eutanasi. Maskiner och näringstillförsel stängs av, vilket försnabbar patientens död.

Terminalvård. Vård som lindrar sjukdomssymtom och stöder de anhöriga. Inleds omkring en månad innan man sannolikt dör.

Vårdvilja. Skriven eller muntlig önskan om vård man vill avstå från. Kan lagras i Kanta.

Återstående livslängd/prognos. Bygger på allmän statistik om sjukdomen. Eutanasirörelsen vill att tiden ska vara möjligast kort för eutanasi.

Eutanasirörelsen i Finland är organiserad i föreningen OAK (tidigare Exitus sedan 1993). Ordförande är läkaren Juha Hänninen, svenskspråkiga aktiva Stefan Wallin, Kaj Kunnas, Sixten Korkman. Ordlistan är sammanställd av föreningens material.

Text och foto: Jan-Erik Andelin


Det är inte första gången Johan Fagerudd tolkar C.S. Lewis texter på scenen. Tidigare har han gjort det i rollen som Aslan i Narnia på Wasa Teater. (FOTO: Johan Sandberg)

De ocensurerade och ärliga känslorna som C.S. Lewis skrev ner efter sin hustrus död fascinerar skådespelaren Johan Fagerudd.  Han har bearbetat dem till en 45 minuter lång monolog som han kommer att turnera med i Svenskfinland. 28.2.2013 kl. 10:00
Pargas kyrka i fasadbelysning.

Kyrkan vill inte ledlöst dansa efter alla förändringar i kommunstrukturen. 27.2.2013 kl. 09:40

Nu börjar kyrkan jobba med sin egen språkstrategi. En arbetsgrupp tillsattes på tisdagen. 27.2.2013 kl. 09:30

Inspirerad av Krista Siegfrieds eurovisionsbidrag ordnas nu en bröllopsdag i Riihimäki. 26.2.2013 kl. 15:11

MOT:s dokumentär om Pirkko Jalovaara och andligt helande har skapat en livlig diskussion på webben. 26.2.2013 kl. 14:44
Lina och Johannes Häger har slagit ner bopålarna i Jönköping. (FOTO: Linus Åkerlund)

Recensenternas och konsumenternas respons på CD:n Brustna hjärtans gemenskap gläder Lina och Johannes Häger. Sedan den släpptes har de två varit upptagna med jobb och turnéer. I vår planerar de en ny turné till södra Finland. 24.2.2013 kl. 12:00
FOTO: Sofia Jernström

Vad skiljer den som är kristen från den som inte är kristen? Förr spelade kristna inte kort, de dansade inte, de drack inte alkohol. I dag är de yttre markörerna för ett kristet liv på väg att försvinna – eller också ser de annorlunda ut. Är det bra eller dåligt? 22.2.2013 kl. 13:27
Kari Nars är pessimistisk vad gäller välfärdssamhällets framtid (FOTO: Johan Sandberg)

Lite mer pengar ger lite mer lycka. Men ger mycket mer pengar mycket mer lycka? Det fick finlandssvenska ungdomar tugga på förra veckan. 21.2.2013 kl. 15:58
Fyra till sex gånger i veckan ger sig Camilla Andersson ut i skidspåret på en tur mellan 20 och 30 kilometer. (FOTO: Johan Sandberg)

Nio kilometer före målet hörde Camilla Andersson en bekant melodi. I publiken stod någon och spelade Amazing Graze på trumpet. Det gav henne en förnimmelse av Gud och förnyade krafter att slutföra loppet. 21.2.2013 kl. 11:41

Allt fler söker akut ekonomiskt stöd hos församlingen. Dels finns det fler fattiga, dels är beslutsprocessen hos socialen långsam. En vecka utan matpengar är en lång tid. 21.2.2013 kl. 12:49
Cajsa Tengblad är friskvårdspedagog, coach och författare. Hon bor i Kaxholmen utanför Jönköping i Sverige.
FOTO: Andreas Joakimsson

Alla vill ha så många ”likes” som möjligt. Också i de sociala medierna syns vår längtan efter bekräftelse. Coachen och författaren Cajsa Tengblad tycker vi ska strunta i jantelagen och våga gilla oss själva – till och med på facebook. 16.2.2013 kl. 12:00

Det kan låta som käbbel mellan Jerusalems svartrockade ortodoxa judar. Men om judarnas tempel återuppbyggs måste Klippmoskén med sin gyllene kupol bort. Det är världspolitiskt sprängstoff. 15.2.2013 kl. 14:46
FOTO: Malin Aho

Det kommer inte bara an på biskoparna att ta ansvar för kyrkans enhet. Både enskilda medlemmar och rörelser inom kyrkan har ett gemensamt ansvar att hålla ihop. 14.2.2013 kl. 15:40

Undervisningsminister Jukka Gustafsson har beviljat 25 miljoner euro för unga i åldern 20-29 som inte har en examen efter grundskolan. 14.2.2013 kl. 15:22
På Luthers tid hade Esboassessorn Pekka Leino kallats doktor i bägge rätterna, både den kyrkliga och den världsliga.

Nej, lagfarne assessorn Pekka Leino tänker inte på sitt eget stift i Esbo. Han tänker på de åtta procent av kyrkans medlemmar som känner sig visade på dörren för att de tror på det traditionella sättet. 14.2.2013 kl. 14:58

uteblivna kollektintäkter. Kyrkomötet godkände sammanlagt en miljon euro i understöd till kyrkliga organisationer på grund av uteblivna kollektintäkter under coronapandemin. 5.11.2020 kl. 19:07

forskning. Kyrkans färska fyraårsberättelse: Mindre troende – mera sökande i de yngre generationerna. 5.11.2020 kl. 14:33

kampanj. Kampanjbudskapet ”Här bor kärleken” kombineras med Touko Hujanens dokumentärfotografier av Esbo och Esbobornas vardag. 3.11.2020 kl. 14:22
Åsa Dalkarl-Gustavsson tycker det är viktigt att plocka fram olika sidor hos dem vi saknar. – Annars blir vi ju så endimensionella.

Saknad. – Jag fick en märklig känsla i kroppen, det var som om Ole ville mig något, säger Åsa Dalkarl-Gustavsson. De var äkta makar och kolleger, och de hade många planer för framtiden. 30.10.2020 kl. 13:20
Mika Salminen talar svenska för att hans mamma är finlandssvensk och hans pappa gått i svensk skola.

Coronapandemin. THL:s Mika Salminen tror inte på coronaskuld: vem som helst kan smittas, och ingen ska ha dåligt samvete över det. Vad munskydden gäller tror han på grupptryck i stället för tvång. 29.10.2020 kl. 17:16