På klassfotot från sjunde klass sitter Agneta Lavesson skyggt längst ute på kanten.
– Man kan se på mig att jag är utanför och dyster. När jag började skolan var jag fullständigt ovan med andra människor, både vuxna och barn, och jag kände ett stort utanförskap, säger hon.
Föräldrarna vill inte ha några barn och de hade svårt att uppfostra henne. De tyckte att andra barn hade dåligt inflytande på Agneta och förbjöd henne att leka med dem.
– Mamma sa att hon inte klarar av uppgiften att uppfostra en sån förskräcklig unge. Jag vet inte vad det finns för kriterier för dysfunktionellt hem, men normalt var det inte.
– De hade psykiska problem som ökade efter hand. Det levde ett så isolerat liv och hade inga vänner. Jag tror inte min mamma tyckte om någon människa, kanske inte ens sig själv. Hon var en dominant kvinna och pappa var kuvad och lydde henne.
De enda kontakterna föräldrarna hade var till Agnetas mormor som bodde hemma hos dem och två morbröder som bodde en bit därifrån.
– Mormor var frånskild och jag har förstått att hennes man misshandlade och hotade henne.
När Agneta börjat skolan måste hon komma hem direkt. Kom hon hem fem minuter för sent var mamma arg.
– Jag fick inte stanna kvar tillsammans med mina skolkamrater ens några korta minuter efter skolan. Gjorde jag det blev jag bestraffad. Det var lite grann av militärisk disciplin. Jag blev inlåst på rummet och fick husarrest. Det hände ocksåatt mamma sammankallade min pappa, mormor och mina två morbröder som bodde en bit därifrån och skällde ut mig fullständigt inför dem. Jag fick inte ens försvara mig.
Fick inte börja gymnasiet
Trots allt klarade Agneta skolan med goda betyg och lärarna ville hon skulle börja gymnasiet. De försökte påverka hennes föräldrar.
– ”Absolut nej! Skolan har ett så dåligt inflytande på henne och hon kommer aldrig att klara av den”, sade de. Min mamma tyckte att jag skulle utbilda mig till tandsköterska. Kanske det var en dröm hon hade för sin egen del.
Genast efter nian fick Agneta arbete på ett åldringshem.
– Jag ville arbeta med barn, och trots att jag inte gått gymnasiet kom jag ändå senare in på förskollärarutbildningen. Jag trivdes med det och några år arbetade jag också med funktionshindrade och utvecklingsstörda.
Relationen till föräldrarna blev inte bättre av att Agneta som ung kom i kontakt med kristen tro. Föräldrarna som var övertygade ateister försökte göra henne arvlös.
– Jag kom till tro som 17-åring och sökte mig till en församling där jag började få lite kontakter med jämnåriga. Men föräldrarna förbjöd mig att gå dit. De tyckte det var besynnerligt att jag kunde tro på sådana sagor som kristen tro. Det är ingenting vi behöver i ett modernt samhälle, tyckte de.
Vad var det som gjorde att du kom till tro?
– Gud sökte mig och jag hittade en bibel som jag började läsa. Jag kom underfund med att jag vill vara kristen. Mina föräldrar blevså arga att de rev sönder min bibel i små bitar. Jag var utan bibel ett bra tag efter det. Men man kan tala med Herren ändå.
Föräldrarnas motstånd gjorde att Agneta så småningom tappade kontakten med församlingen. Men hon tappade inte kontakten med Kristus.
– Alltid när jag haft möjlighet har jag studerat Guds ord och jag använder också mycket studiematerial.
Skaffade lägenhet i smyg
Hon bodde hemma hos föräldrarna i Vinslöv tills hon var nästan 24 år. Då skaffade hon en lägenhet i närbelägna Kristianstad i smyg.
– Jag ville leva mitt eget liv och jag skaffade lägenheten för att komma bort från föräldrarna. Det var inte lätt att bryta sig lös. De fick veta om lägenheten först när det var dags för mig att flytta. Det var medan jag gick på förskollärarutbildningen.
Trots flytten fortsatte föräldrarnas kontroll över Agneta.
– Jag var tvungen att åka hem till Vinslöv efter jobbet varje fredag och stanna där till måndag morgon. Jag tyckte inte det var riktigt hållbart. Jag behövde komma längre bort.
Fästmannen fick köttgrytan över sig
I 30-årsåldern bestämde Agneta sig för att gå en ekumenisk bibelskola i Göteborg. Där träffade hon en kristen man. De förlovade sig och planerade ett liv tillsammans.
– Trots att jag anade att det skulle bli problem åkte vi för att träffa mina föräldrar. När vi satte oss vid matbordet fick mamma ett hysteriskt utbrott och började kasta tallrikar och glas omkring sig. Min fästman fick köttgrytan över sig och vi måste fly därifrån.
Efter den här händelse försämrades relationen till fästmannen och förlovningen upplöstes.
– Han sa att han inte vill ha en sådan svärmor och det kan jag förstå.
– Mina föräldrar, mest min mamma, ville inte att jag gifte mig. Jag fick uppfattningen att hon ville att vi skulle leva i något slags symbiotiskt förhållande. Men det ville ju inte jag.
Någon egen familj har Agneta inte haft. Idag har hon sin främsta gemenskap i en bönegrupp.
– Jag har aldrig vant mig vid att ha många människor runt omkring mig. Jag trivs med att leva ensam och jag har ju vänner. Som yngre hade jag en hög skyddsmur runt omkring mig och jag tror inte den är helt borta än. Det tar hela livet att riva den.
Barndomen har präglat henne också på så vis att hon alltid varit en otrygg person.
– Men det har ju förstås blivit bättre. Jag hade psykiska symptom redan som barn och jag var sängvätare långt upp i skolåldern. För flera år sedan fick jag riktigt svår panikångest då hela min kropp var i fullständigt uppror. Att jag blev hjälpt från ångesten är ett bönesvar.
Har du kunnat förlåta dina föräldrar?
– Det har jag delvis gjort, men ännu inte till hundra procent. Det kommer efterhand, när jag kan lämna allt det här bakom mig. Jag märker att Gud har omsorg om mig. Jag upptäckte tidigt att Gud är god och kärleksfull. Så småningom har jag förstått att det också gäller mig personligen.
Ville se sig omkring
Sommaren 1987 var Agneta på resa och kom till Jakobstad.
– Jag ville se mig omkring.Jag tyckte Jakobstad var en trevlig liten småstad.
På hösten flyttade hon till staden.
– Folk brukar fråga varför jag flyttade till Jakobstad. Jag har egentligen inget svar. Jag behövde komma längre bort hemifrån och få lite lugn och ro. Jag kunde ju ha flyttat längre norrut i Sverige. Men det blev Jakobstad och jag trivs bra här.
Såg du Guds ledning i det?
– Kanske inte med en gång, men under åren har jag förstått att Gud vill ha mig på just den här platsen.
Medan föräldrarna levde åkte hon hem två gånger om året.
– Den sista tiden var det väldigt besvärligt, för de var ordentligt dementa och fysiskt handikappade.
Föräldrarna besökte aldrig henne, varken i Kristianstad eller Jakobstad.
Nu har hon förlorat kontakten med sina kusiner och övriga släktingar i Sverige.
– Den äldre generationen lever inte längre. Jag fick heller inte ha kontakt med min pappas släktingar för mamma tyckte inte om farmor. Hon hade en son innan hon gifte sig med min farfar så mamma kallade henne en lösaktig kvinna. Mina föräldrar ansåg sig vara ordentliga och skötsamma människor som varken drack eller rökte och betalade sina räkningar i tid. De var lite självrättfärdiga.
