När jag var barn skötte farmor ibland om mig och min bror. På sommaren åkte vi emellanåt till hennes hemgård i en annan by. Huset hade gammal inredning och gamla saker. Jag och min bror brukade ställa varsin stol framför en spegel, som antagligen blivit bucklig med tiden, och satt sedan där framför och skrattade åt våra roliga förvridna spegelbilder. Eller så gick vi upp för trappan till vinden. Jag var alldeles säker på att det bodde en hustomte där, och om man smög riktigt försiktigt kanske man kunde få se en skymt av den innan den gömde sig. Vi lekte också att vi lagade smör i en smörkärna som vi hittade i uthuset. För ett ögonblick var tyglappen på botten riktigt smör!
Till maten fick vi hämta nypotatis, färsk lök och sallatsblad från det lilla trädgårdslandet. I trädgårdsgungan satt vi och åt glass.
Sedan gick vi till kyrkogården. På vägen dit balanserade jag på sprickorna i gångbanans asfalt. Farmor vattnade blommor och jag frågade vem som ligger här och vem ligger där? Den här kyrkogården var speciell, för en del gravar hade smidda järnkors i stället för stenar. Smederna som hade gjort dem var våra förfäder.
Vi hade det trevligt tillsammans. Vi gjorde helt vanliga saker, tyckte jag då. Samtidigt berättade farmor om det som fanns förut. Om platser vi såg på vägen, de gamla sakerna i huset, om smederna och gravarna och om släkten. Med tiden vävdes det fram en berättelse som nu består i mitt minne som en blandning av min barnlek och vår gemensamma historia.
Det kan kännas grymt att frågorna kommer först när det i värsta fall är för sent. Efter att vi sagt vårt sista hejdå. Det finns oftast ingen historiebok som berättar om oss. Vi delar med oss av vår historia till nästa släktled i alltmer fragmenterade bilder. Men även den minsta biten av bilden betyder att vi hör ihop.