Efter många år i Helsingfors och Vasa bor Susanne West igen på sin uppväxtort Solf, med sin man Filip Högnabba och de tre barnen på nio, sex och ett och ett halvt år.
– För mig är församlingen en viktig länk till min hemort där jag är född och uppvuxen. Den är en kontext som funnits med i livet. Kyrkan hör också ihop med vissa milstolpar i livet. Vi är inte jätteaktiva kyrkobesökare, men vi känner att vi har en identitet och tillhörighet i församlingen, säger Susanne West.
Barnen har döpts och familjen har varit med i föräldra-barnklubbar, i både Vasa, där de bodde tidigare, och Solf. Sedan har juniorverksamheten kommit in i bilden, som Susanne själv deltog i som barn. Ester, nio år, sjunger också i församlingens barnkör.
– På en liten ort som Solf är den barnkör som finns församlingens kör. Och då Ester kom hem och sa att hon vill vara med i juniorerna så sa vi: Okej, gå på juniorsamling!
Nu är det inte aktuellt med junior längre men Ester är fortfarande med i kören.
– Det har varit bra och roligt! Ledarna är snälla, och jag har kompisar i gruppen. Och så får vi göra roliga saker, säger hon.
Vad tycker du om en vanlig gudstjänst, känns det bra eller tråkigt?
– Det beror på! Jag tycker det är kul att sjunga och när de berättar något.
Sorg, dop och ljuständning
Susanne West har kommit att uppskatta de ritualer och färdiga formulär kyrkan kan erbjuda.
– Kyrkan har en stor expertis i livets stora vändningar. I en sekulariserad värld behöver vi ritualer. Visst kan man ha icke-religiösa ritualer, men alla vet tågordningen för till exempel en begravning eller vigsel. Det kan ge trygghet i livet och speciellt i svåra situationer.
– När man drabbas av sorg finns ett stort behov av att bli bemött i sorgen och här tycker jag att kyrkan fyller en viktig funktion, tillägger hon.
Susanne West och hennes man upplevde en stor sorg när deras första barn föddes mycket för tidigt och dog kort efter förlossningen.
– Det var en sådan chock och sorg men det kändes väldigt viktigt att det skulle få finnas en värdighet och en inramning av hans korta liv. Nöddopet och sedan begravningen blev detta ramverk.
– Sjukhuspräst Rose-Maj Friman hjälpte oss mycket då och tog reda på allt det praktiska åt oss. Hon var ett stort stöd både före och efter.
Det har känts självklart för Susanne och Filip att barnen ska döpas.
– Vi har firat dopen som stora fester och bjudit in släkt och vänner. Man firar samtidigt att ett barn har fötts. Det har känts extra angeläget då vi miste vårt första barn.
Att de kunde få anlita en kantor till dopet i Solf kom som en glad överraskning.
– Tänk att en proffsmusiker ingick i konceptet! Man betalar en liten slant för utrymmet, men sedan kommer man till en plats där det finns färdigt strukna linnedukar. Församlingen har fin service som de hjälper en med.
Familjen har också deltagit i kyrkans kyndelsässofirande i både Vasa och Solf, då man tänder ljus för de barn som döpts under året.
– Många saker har utvecklats, just att familjer bjuds in till ljuständning. Det tycker jag är väldigt trevligt! Det är fint att få ta till sig de små stunderna och försjunka i en slags andakt. Vi stressar så mycket i vardagen i övrigt.
Susanne West säger att barnen framöver måste hitta sin egen väg, i tro och kyrkotillhörighet.
– Men jag hoppas de får med sig den kulturella tillhörigheten. Man behöver ha en förståelse för kyrkan och samhället, att kyrkan också är en kulturbärare som inte är direktkopplad till trosfrågor.
Barnens konfirmation kommer också att finnas med som en milstolpe på vägen.
– Det de får med sig får de med sig, och så ser vi sen!
Familjen West & Högnabba
- Till familjen som bor i Solf hör Susanne West, maken Filip Högnabba och barnen Ester 9 år, Erik 6 år, Herman 1,5 år och änglasonen Lars.
- Susanne West är jurist och jobbar som verksamhetsledare på Österbottens svenska producentförbund. Filip Högnabba är biolog och jobbar som VD på Hortilab.