Oro är ett centralt ord när ens föräldrar blir gamla och sjuka, säger Cecilia Åminne.

Det ständigt dåliga samvetet

FÖRÄLDRAR.

Cecilia Åminne fick som enda barnet till sina åldrande och sjuka föräldrar strida som en tiger för deras välmående. Men det höll på att kosta henne både hälsan och orken. Hur gör man om föräldrarna inte vill ha hemvård? Och hur kommer man till rätta med ilska, trötthet och samvetskval?

8.2.2023 kl. 14:00

Oro är ett väldigt centralt ord i det här. Du lever med en konstant oroskänsla i kroppen, säger Cecilia Åminne.

Från att allt var normalt i augusti 2019, hennes pappa höll igång och hade körkort och mamma pysslade i trädgården, var allt förändrat ett halvt år senare; hennes mamma var död och pappa satt i rullstol med en minnessjukdom efter en stroke.

En tid satt de båda i rullstol och bodde hemma. Mammas rullstol kom inte igenom dörröppningarna ordentligt så jag fick ta fart och tvinga den igenom. Det var sånt knas alltså! Jag tänkte: Vad är det vi håller på med?

Som ensambarn föll allt ansvar på Cecilia. Otaliga sjukhusbesök, hjälp med vardagsbestyr och byråkrati och inte minst att kämpa för att de skulle få den vård de är berättigade till.

– Men det tyngsta är ändå det känslomässiga som hela tiden finns med. Sorgen över att nu är det på ett annat sätt.

Först nu ett par år senare, när hennes pappa fått flytta till ett bra serviceboende, har mycket hunnit i fatt henne, och utmattningen har legat nära.

– Det finns perioder när jag vaknar vid fyra- eller femtiden med ångestrelaterade saker. Jag tror det är sviter av att det varit jobbigt förr.

Cecilia Åminne bor i Jakobstad, är församlingsaktiv och förtroendevald.

Jag sa: min kraft är slut för länge sen.

– Det kommer att låta halvfromt, men jag minns när folk frågade hur jag orkar. Jag sa: min kraft är slut för länge sen. Så jag kände mig nog buren på något sätt.

Till vardags är hon lärare i Nykarleby vid det som heter Step-utbildning (tidigare Seurakuntaopisto).

– Jag var en sopa på mitt jobb just då, men det var ändå en tillflykt.

Hon saknar den kärnfamilj som fanns.

– Det var vi tre och min hund, den gemenskapen saknar jag. En familjekonstellation är aldrig felfri, men den där känslan av att höra till varandra ... När jag skulle ge mig på limpbaket inför jul hade jag flera gånger på tungan: Hur ska man göra med det här då, mamma? Det blir så tydligt att man är ensam.

Om det skulle vara enkelt med åldrande föräldrar skulle ingen våndas över det, konstaterar hon.

– Det finns inget som någon kan säga som skulle göra det till en promenad i parken.

Men efter sina egna erfarenheter delar hon med sig av några tankar till andra i liknande situationer. Se tipsen som följer!


Cecillia Åminne är lärare vid det som i dag heter Step-utbildning i Nykarleby (tidigare Seurakuntaopisto).

Tankar & tips!

Hur ska man lösa det om ens föräldrar inte vill ha hemvård och man själv ställer upp med sin hälsa och ork som insats, som du gjorde?

– Ingen av mina föräldrar var intresserad av att få hemvård. Första mötet med hemvården kan vara jobbigt både för föräldrarna och som anhörig att bevittna. Men hemvårdare har sett och hört allt, det är deras jobb att ta emot till exempel ilska och oförskämdhet. Du behöver inte vara rädd för att de ska bli sårade. I sådana här situationer måste du bara ta beslutet. Det svider lite först, men sedan går det över. Alla vänjer sig förvånansvärt snabbt, säger Cecilia Åminne.

– Ta hellre beslut förr än senare. Hemvård beviljas först efter att behovet utretts. Man måste göra någon uppmärksam på att nu går det inte så bra här. I mitt fall tänkte jag: går jag sönder har de ingen. Med hemvård slipper man vara arg hela tiden.

Hur ska man hjälpa på ett sätt så att alla parter får behålla sin värdighet?

– Jag vet inte om jag klarat av det riktigt. Jag tror att man inte behöver servera raka, brutala sanningar. I föräldrarnas ögon är du fortfarande deras barn som mopsar upp sig. Jag har provat brutalt och det funkade inte alls, då blev det bara gräl. Man får använda tålamod och fingertoppskänsla och stämma av vad och hur mycket man kan säga. Speciellt om det finns en minnessjukdom med så kan man inte ta alla strider och rätta den andra hela tiden. Försök att kringgå att göra föräldern ledsen och ändå skapa ett människovärdigt liv.

– När pappa ännu var i gång hjälpte jag honom på ett diskret sätt i vardagen. Jag skottade mycket snö innan han skulle ut och göra det. Och jag sa att jag ville klippa gräset ”för att jag tyckte det var roligt”.

Hur ska man prioritera när allt är lika viktigt, ens föräldrar och ens egna barn till exempel?

– Det är kanske en bra grej i sammanhanget att jag inte har egna barn. Jag kan hålla med dem som säger att de egna barnen måste gå före, men det är jättesvårt för det måste göras saker i alla fall.

– Förmågan till empati blir sämre med åldrande och sjukdom. Jag har hört många säga att deras föräldrar vill ha hjälp genast. Men man kan inte gå med i det önskemålet. Det ska man inte lära dem.

När tycker du att man som barn borde ha rätt att ta över bestämmanderätten?

– Det föll sig väldigt naturligt i vårt fall. Gör det inte det är det svårare att säga. Men jag tror att man vet, man behöver vara uppmärksam på när det inte går längre, när räkningar blir obetalda. Sedan är det en skillnad mellan att ha fullmakt att sköta någons ärenden och att vara intressebevakare, som kräver läkarutlåtande.

Hur har du klarat av djungeln av byråkrati?

– Jag ringer och frågar den instans det gäller om jag är osäker. Det har varit jättebra! När det gällde banken gick jag dit och såg dem i ögonen och de berättade hur jag skulle göra. Man träffar oftast snälla människor som ger en råd och hjälp. Man kan frimodigt ringa till skatteverket, hemvårdsledare och så vidare.

– Socialarbetare på sjukhuset kan också hjälpa en vidare. Och fråga andra som varit i samma situation! Att ha ordning på pappren underlättar. Men slarvar man bort något dokument får man tag på nya.

Vad ska man säga till sig själv om man har ständigt dåligt samvete för allt man inte gör?

– Jag gjorde alltför mycket och höll på att smälla in i väggen. ”Du måste hålla själv också!” Det fick andra säga åt mig också. Men just där och då ser man inte var den där möjligheten att ta hand om sig själv skulle finnas. Jag blev nästan lite provocerad, även om det var gulligt menat. När det är som värst känns det som ett fängelse. Enda slutet man kan föreställa sig är att föräldrarna inte finns längre, och det vill man inte heller. Så man är verkligen inmålad i ett hörn.

– Det dåliga samvetet kommer, det gör det. Det är en bottenlös brunn. Om en vän jag känner bra skulle befinna sig i samma situation som jag skulle jag vara påstridig och säga: Nu far vi ut och går! Nu tar vi en kaffe! För att få människan ur bubblan.

När man får hjälp utifrån, som exempelvis hemvård, behöver man som anhörig inte vara arg och orolig hela tiden, säger Cecilia Åminne. FOTO: Unsplash/John Thomas

Hur kom du till rätta med ilska och frustration?

– Ju tröttare jag blev, desto argare blev jag och desto mera grät jag. Det finns inga tankar som gör en glad och harmonisk. Första lättnaden var när pappa fick sin första vecka av intervallvård.

– Privat är man arg och ledsen och frustrerad, när man går in till sina föräldrar uppför man sig och jobbar på. Allt behöver inte sluta i en stor sorg. Det lättade när pappa fick plats på ett boende. Jag får vara dotter och behöver inte vara vårdare och hela tiden läsa av läget om hur han mår och om jag behöver ringa på hjälp.

– Det är helt okej att vara i frustrationen en stund. Sätt dig i bilen och fulgråt, så du får det ur systemet. Det gjorde jag för jag ville inte visa pappa att jag var ledsen.

Är du oroad för äldreomsorgen i vårt land?

– Det finns ljusglimtar och eldsjälar som brinner för sitt arbete och jobbar för att göra saker bättre. Men faktum är att vår befolkning är ålderstigen. Vi har en massa gamla människor hemma som skulle behöva ett boende. Pappa hade mig, men hur går det för dem som inte har någon som slåss för dem? På det viset är jag bekymrad. Det heter att man ska ha möjlighet att bo hemma. Men för många är det inte den bästa lösningen!

Hurdan ska man vara för att se till att föräldrarna får den vård de är berättigade till?

– I början trodde jag det skulle räcka med att jag gör som folk säger, sitter i båten och väntar. Men med åren lärde jag mig att man behöver vara uppmärksam och beredd på att man ibland måste säga emot eller framhålla sin situation. Inom vården drar man ofta kortet ”det finns så många andra som behöver hjälp”, och jag förstår att det är en svår situation. Men i det här läget måste jag inte slåss för någon annan än pappa! Det är förstås snyggare att se helheten, ”vad ska vi nu komma och ställa till oreda”, men det finns ingen annan som för fram just din sak. Så länge det är tyst tror folk att det fungerar. Man måste vara tydlig med vad man vill och behöver.

Vad har du lärt dig av allt det här?

– Många olika saker, rent praktiskt. Och förstås saker om mig själv och min egen kapacitet, hur mycket man klarar av för att man måste, men också om när det börjar säga stopp.

Är du rädd för att bli gammal efter det här?

– Ja. Mamma tittade ibland på mig de sista månaderna, la huvudet på sned och sa: Vem ska ta hand om dig?

– Jag har inga barn som tar hand om mig. Jag är rädd för att vara utan en anhörig som slåss för mig. Vi brukar skämta på jobbet att det är bäst att lägga sig i kö till något boende redan nu. Men man kan inte grubbla sig sömnlös. Vi måste leva här och nu och ta den dagen och sorgen när den kommer.



SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00

diakoni. Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. 16.8.2024 kl. 19:09

LIVSBERÄTTELSE. Han trodde att han var immun mot den sektliknande församlingens manipulation. – Jag trodde att jag kunde hålla mitt huvud kallt. Ändå drogs jag in i församlingen på grund av min tro och mina sårbarheter, säger David Sandström. 14.8.2024 kl. 08:00

NEDSKÄRNING. Jag ser det principiella problemet, men kyrkans inkomster kommer ändå att vara märkbart större än tidigare, säger undervisnings- och kyrkominister Anders Adlercreutz om regeringens nedskärningar i finansieringen av kyrkans samhällsuppdrag. 14.8.2024 kl. 08:50

kyrkomusik. Eric-Olof Söderström, 67, lämnar i vinter kantorsjobbet i Borgå med en lång karriär inom musiken bakom sig. All framgång är inte bara begåvning, råder han i dag sitt unga jag. 14.8.2024 kl. 14:00

UNGA MÄN. De unga är mer toleranta till tro och andlighet. Få betraktar sig själva som troende, men gör de det är de allt oftare unga tonårspojkar. Det visar den nyaste Ungdomsbarometern. 13.8.2024 kl. 10:00

KYRKA OCH STAT. Saxen går i statens miljoner till kyrkan. För arbetet gör med begravningsplatser och historiska byggnader ser kyrkan plötsligt ut att få 20 miljoner mindre betalt. En rättvisefråga, anser kyrkans kanslichef Pekka Huokuna. Kyrkfolket betalar en allt större andel av gravplatser för den trejdedel av finländarna som inte hör till kyrkan. 12.8.2024 kl. 12:30

profilen. Johanna Björkholm-Kallio är ny sakkunnig i missionsteologi vid Kyrkostyrelsen. – Mission är gränsöverskridande, säger hon. 12.8.2024 kl. 10:00

OASRÖRELSEN. Oasrörelsen i Svenskfinland föreslås läggas ner. Ett första medlemsmöte där nedläggningen behandlas ska hållas under kyrkhelgen i Karleby den 22 september och ett andra medlemsmöte senare. 9.8.2024 kl. 13:26

fotboll. I slutet av augusti deltar Borgå stift för första gången med ett eget lag i den kyrkliga fotbollsturneringen Gloria Patri. Lagledare Kristian Willis säger att laget är starkt och balanserat. Bland spelarna finns en tidigare ligaspelare. 7.8.2024 kl. 19:24

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

val. Församlingspastorstjänster tillsätts inte genom offentligt ansökningsförfarande. Domkapitlet begär församlingen om ett utlåtande om dem som anmält intresse och fattar sedan beslut om förordnandet med utlåtandet som grund. 5.8.2024 kl. 13:39

SOMMARLÄGER. – Att vara tillsammans handlar om ett grundbehov som vi alla bär på, säger Matti Aspvik, verksamhetsledare för förbundet Kyrkans Ungdom. 27.7.2024 kl. 20:50

Kolumn. Som barn minns jag att det var roligt när någon hade ordnat skattjakt för en. Det kunde vara i skolan, på någon födelsedagsfest eller i juniorerna. Man fick en karta i handen, några uppgifter att tänka på och sedan ut för att leta. 20.7.2024 kl. 11:55

PRÄSTER. Över 400 gudstjänster, dop, vigslar och begravningar på ett år – det kan tre präster i en medelstor finlandssvensk församling få dela på. Prästernas arbetsmängd varierar stort från församling till församling, visar Kyrkpressens granskning. 15.7.2024 kl. 10:00

Personligt. Hon har levt i nästan 45 år ”med Herren”. Vad har Nina Åström under åren lärt sig om trons kringelikrokar och gropar? KP mötte henne och diskuterade viktiga ord som tillit, kärlek, rättvisa och nåd – och varför Jesus är hennes allt. 15.10.2024 kl. 10:00

KYRKOR I USA. I USA väntas kyrkorna spela en roll i det amerikanska presidentvalet. Men Amerika sekulariseras också, och effekten kan bli mindre än väntat. Och för många har andligheten blir mera politisk. 14.10.2024 kl. 13:00

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30

sociala medier. Teologen och forskaren Jyri Komulainen är en av få finländska teologer som aktivt är kvar på den allt busigare plattformen X. Polarisering är ett av teman i kyrkans fyraårsberättelse han har varit med om att skriva. 12.11.2024 kl. 19:00

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet