Astrid Nurmivaara har alltid ömmat för både människors välmående och för att bevara vår historia. Det har lett henne till vitt skilda branscher och intressen. Hon är sjukskötare till utbildningen och jobbade i kring tio år som diakonissa i Vanda svenska församling.
– Det var en spännande och intressant tid. Det är ett värdefullt arbete.
I arbetet som diakonissa såg hon hur svårt det var för äldre att få service på svenska i Vanda. Det gjorde att hon än mer aktivt engagerade sig politiskt, blev invald i stadsfullmäktige och jobbade hårt för ett svenskt serviceboende.
– Så fick vi Folkhälsanhuset till Vanda. Jag var med och lade första byggstenen, och äldreboendet har varit mitt skötebarn.
Senare förde yrkeslivet henne till äldreomsorgen och hon jobbade som föreståndare på ett äldreboende i Eira, och fortsatte sitt politiska engagemang samtidigt.
– Jag hade dessutom fyra barn och ett stort hus. Så här efteråt har jag funderat hur det riktigt gick ihop. Har månne mina barn fått lida för sin mammas iver? Det är sådant man funderar på ibland.
Hon är också föreningsaktiv i Vandas krigsveteraner och Kårböle ungdomsförening. Hon går en kurs i möbelrestaurering och håller själv kurser i fönsterrenovering.
Vad driver dig till detta aktiva engagemang?
– Det har jag undrat också! Man måste ju vara lite knäpp, säger hon och skrattar.
– Jag var enda barndet och har kanske haft enda barnets roll: ingen har hejdat mig.
Efter många år i omsorgsbetonade yrken sadlade hon om och utbildade sig i fönsterrenovering i Billnäs.
– Att jobba med vård och omsorg är jätteberikande, men man ser inte resultatet på samma sätt som när man restaurerar fönster. Jag tror att människan mår bra av att också få jobba med sina händer och se resultat.
Föreningsliv i med- och motvind
Astrid Nurmivaara fick vara med om att blåsa liv i Kårböle ungdomsförening, efter en törnrosasömn på 40 år.
– Vi höll på att bli utkastade ur föreningsregistret, så vi ordnade ett möte där tjugo personer deltog.
Sedan dess har de åstadkommit både utställningar, en historik och en återupptagen vänortsrelation med rikssvenska Kårböle, en by med under hundra invånare.
– Vi fick reda på att Kårböle år 1949 haft besök av kyrkoherde Ejnar Brundin från rikssvenska Kårböle som ligger i Sveriges mitt. Det räckte 73 år, men i augusti i somras gjorde en liten grupp härifrån ett återbesök. Det var jätteroligt! Kanske det kan bli mer utbyte mellan våra församlingar i framtiden.
Många föreningar kämpar för att få med fler engagerade, konstaterar hon. Hon sitter som ordförande i föreningen Vanda krigsveteraner. I dagens läge finns bara en veteran och ett tiotal krigsänkor kvar i föreningen.
– Jag sörjer personligen att man inte under den tid som veteraner fanns engagerade unga. Nu känns det som att vi har en vägg emot. Hur ska vi gå till väga när vi inte längre har en generation som kan berätta hur det var i kriget? Hur ska vi engagera unga och hur ska vi föra vidare budskapet om vad veteraner gjort för vår självständighet? Kriget i Ukraina påvisar att vi varit utsatta för liknande, som Stalin trodde skulle vara avklarat på två veckor.
Föreningen övergår eventuellt till att bli en traditionsförening.
– Och då måste vi fundera på vilka traditioner som ska föras vidare.
Vilken viktig insikt har alla dina erfarenheter gett dig?
– Att människolivet har så många dimensioner, och att vi borde försöka förstå människor, inte döma dem. Människor utvecklas till vad de blir och det har sin förklaring, oberoende av om det gäller utsatta personer i Vanda eller välbärgade åldringar i Eira. Det här att vara människa är så världsomspännande! Det har varit en gåva för mig att förstå det. Det är jag tacksam för.
