Hanna Klingenberg bor i Vasa och jobbar bland annat med programmet Himlaliv.
Hanna Klingenberg bor i Vasa och jobbar bland annat med programmet Himlaliv.

Hanna Klingenberg: "Jag är intresserad av sanningen, också då den gör ont"

Personligt.

– För mig var det en andlig upplevelse att vara utbränd. Som tonåring kändes de vuxnas kristendom som ett skal utan känsla, säger Hanna Klingenberg, redaktör för teve-programmet Himlaliv.

24.1.2023 kl. 18:00

Hanna Klingenberg började skriva som treåring.

– Som fyra skrev jag böcker. Ibland skickade jag böcker till min kusin Malin Klingenberg. En av böckerna hette ”Mitt radhus är också ett hus, tycker jag”. Jag och Malin hade kanske haft en diskussion om mitt radhus var ett äkta hus eller inte.

Titeln på en annan bok var ”Jag tror på Jesus. Gud tror på mig”.

– Den titeln tycker jag är fin på något sätt. Jag bandade också in program på C-kassetter. I ett program berättade jag att jag vill vara en ”frågare och en söndagsskollärare”. Det var det jag drömde om som liten. Och livet har faktiskt fört mig dit. Jag jobbar med livsåskådningsfrågor, och som redaktör frågar jag saker.

På C-kassetterna ville Hanna prata om verklighet.

– Jag ville berätta sådant som har hänt igår och idag och en annan dag. Sådant som har hänt på riktigt. Och jag blev irriterad när min syster Emma fantiserade.

När Harry Potter-böckerna kom tyckte Hanna att de var tråkiga.

– Många av mina vänner älskade dem. Men för mig är verkligheten tillräckligt spännande och svår, med alla sanningar och lögner.

Men mest av allt älskade hon att skriva.

– Jag skrev med en besatthet på ett sätt som jag längtar tillbaka till. Jag hade en andlig dagbok, en vanlig dagbok, en drömdagbok och en dagbok där jag skrev upp vilka kläder jag hade på mig.


Hade du en stark tro som barn?

– Ja, det hade jag, en egen jättestark. Som tonåring hade jag en period då jag aktivt försökte sluta tro. Jag var trött på många av de vuxnas kristendom, som kändes teoretisk och förljugen. Jag tyckte att de inte tänkte själva.

– Men hela tiden hade det funnits en röst inom mig som sträckt sig ut till något som är större än vi själva, trots att jag inte ”trodde på någonting”.

Hon flyttade hemifrån före studenten, mycket tidigare än alla andra syskon.

"Jag flyttade ihop med en pojkvän som jag bara hade känt i några månader. Jag hoppade in i en helt annan värld och gick emot mig själv."

– Jag var i uppror. Jag flyttade ihop med en pojkvän som jag bara hade känt i några månader. Jag hoppade in i en helt annan värld och gick emot mig själv. Det svartnade framför ögonen på mig den dagen då jag flyttade, men jag måste ändå göra det. Det är omöjligt att förklara varför jag gjorde det. Det var som en slags tvång och en kraft som inte gick att stoppa. Men sen ångrar jag det inte heller, för det ledde till mycket fint och roligt också, i längden.

Vid den här tiden ljög hon ibland i sina dagböcker, för att få det att låta bättre. Att fortsätta skriva var hennes sätt att överleva.

– I efterhand förstår jag att jag nog inte mådde så bra. Förutom att jag ljög i dagboksform skrev jag också med en helt ny handstil som var så snirklig att man nästan inte kunde läsa den.


Livsnödvändigt att skriva

Ännu idag har hon ett problematiskt förhållande till skrivandet.

– Jag har otaliga texter som ligger och pyr i mappar och lådor, och skrivandet är ett tillstånd som jag alltid återkommer till. Jag har väldigt kluvna känslor. Jag bromsar mig själv, fast skrivandet också är något jag alltid längtat efter och dragits till.

För henne är det en hårfin gräns mellan att vara rädd för att vara ovärdig och vara rädd för att förlora sin integritet.

– Ibland tycks värdigheten vara så viktig att mänskor hellre ljuger för sig själva och för varandra just för att få behålla sin värdighet in i det sista. Men om man är genomärlig äventyras samtidigt integriteten.

Hon säger att hon haft ett kaotiskt inre.

– För att ta reda på vad som finns på insidan så måste jag kanske göra det med integriteten och värdigheten som insats ibland. För mig känns det nästan som en löjlig tanke att dö värdig och med hög integritet, men lite förljugen.


Andlig upplevelse

När Hanna Klingenberg var 28 år blev hon utbränd.

– Det är alltid svårt att veta exakt varför, men jag skulle gissa på en kombination av massiva studier, livet med småbarn och intensiva ströjobb vid sidan om.

– Det var en andlig upplevelse att vara utbränd. Det kändes som att kristendomen som jag vuxit upp med var ett skal helt utan känsla. Men när jag var utbränd så kom jag in i olika existentiella tillstånd.

Hon är en av redaktörerna för programmet Himlaliv som sänds på Svenska Yle.

"Om jag inte hade varit utbränd hade jag kanske inte tackat ja till Himlaliv."

– Om jag inte hade varit utbränd hade jag kanske inte tackat ja till Himlaliv. Nu kändes det som att jag var beredd att bära det där som kanske, i många fall, känns som en kliché: jag hade det jobbigt, men sedan fann jag Gud.

Hon intervjuar människor inför och under inspelningarna till Himlaliv.

– Det mest intressanta är det man inte pratar om, just för att det nästan är ordlöst. Jag är själv rädd för att bli en sådan där ormtjuserska, som lockar fram ett samtal som den andra kanske inte är redo att stå för offentligt. Många gånger är det en person som berättar en känslig sak för första gången. I min roll som redaktör måste jag vara väldigt försiktig.

Hon vill att berättelserna i Himlaliv kan ses av alla.

– I början var jag rädd för att klichéerna skulle skrämma bort folk. Det är jag inte längre. Klichéer finns överallt i samhället. Det där med att folk säger att ”de är personliga, men inte privata” tycker att jag är en kliché. Ibland kan en person vara med om någonting som leder till att hen förstår något som sägs i en kliché och som då blir trösterikt och värdefullt. Man trodde att det var en ny erfarenhet men så inser man att det här visste folk redan för tusentals år sedan. Om en människa berättar den erfarenheten i till exempel Himlaliv är jag inte längre rädd att använda det, fast det i andras människors öron kanske låter som en klyscha.

I hennes liv och hennes skrivande är meningen ”I begynnelsen var ordet och ordet blev kött” definitivt inte en andlig kliché.

– Jag har flera gånger skrivit in mig i olika typer av relationer och nya livssituationer, exempelvis genom dagböcker eller brevväxling. Jag har faktiskt skrivit mig fram till att livet förändrats totalt, som då jag abrupt flyttade hemifrån. Då blev ordet kött. Jag har lärt mig att ordet påverkar verkligheten, och jag tycker det är otroligt intressant men samtidigt nästan lite farligt också.

– Eftersom skrivandet ofta kan kännas som ett oskyldigt fantiserande i en annan värld är det alltid lika överraskande då man plötsligt står helt konkret i en helt ny livssituation, just för att man ”råkade skriva lite”.

Eftersom skrivandet ofta kan kännas som ett oskyldigt fantiserande i en annan värld är det alltid lika överraskande då man plötsligt står helt konkret i en helt ny livssituation, just för att man "råkade skriva lite".


Hur ser din tro ut idag?

– Jag har jättesvårt att förklara det. Jag respekterar andliga upplevelser. I mitt liv har jag varit med om andliga saker som ingen kan ta ifrån mig, inte ens jag själv. Jag vet att det finns någonting utöver materian. Redan som liten var jag övertygad om att det måste gälla alla, oavsett om de tror på något eller inte.

Hon tror på mysteriet.

– Men jag är inte särskilt aktiv i kristna sammanhang. Överhuvudtaget har jag aldrig varit en kollektiv människa. Jag skulle vilja kunna känna mig hemma i sammanhang, men jag har sällan gått i stora grupper. Ibland tänker jag att min andlighet är att läsa böcker. Jag läser många författare, som Etty Hillesum, Dietrich Bonhoeffer och Simone Weil. De är alla både självutplånande och stora personligheter – i en märklig mix.

Hannas farfar var präst och hennes farbror är präst.

– I Österbotten är nog vissa människor medvetna om vår historia. Av mina fyra syskon var jag kanske den ”mest rebelliska” som ung. Nu är jag den enda som jobbar med någon typ av andlighet, och jag är faktiskt intresserad av det. Förr trodde jag ju att många var kristna för att de inte kunde tänka själva. Men nu tycker jag ju nog att jag har tänkt själv.


Fem biskopar

Hanna Klingenberg jobbar som bäst med en dokumentärserie om finlandssvenska biskopar.

– Det var inte min idé, men jag fick i alla fall erbjudandet – kanske för att jag inte är så insatt.

I de fem avsnitten får tittaren lära känna John Vikström, Erik Vikström, Gustav Björkstrand, Björn Vikström och Borgå stifts nuvarande biskop Bo-Göran Åstrand. Serien kommer att sändas i höst.

– Det var utmanande att göra ett program om fem olika personer som har samma ämbete. Jag blev väldigt berörd av dem och deras väsen. Jag hade kanske en fördom att biskopar är väldigt teoretiska. Nu tänker jag inte så.


Utan manus

Pojkvännen hon blev tillsammans med som 18-åring blev pappa till Hannas barn, två flickor.

– Vi var gifta i väldigt många år, men vi skildes för ungefär sex år sedan.

Maya är 20 år och har flyttat ut. Sissela bor ännu hos Hanna.

– Snart har de båda flyttat ut. Det känns som att jag är i en helt ny fas i livet. Får se vad den leder till. Den här gången har jag i alla fall inte skrivit om det, så jag står helt utan manus.

Text och foto: Christa Mickelsson


Hemma på Houtskär trivs Bernt Mårtensson allra bäst. (Foto: Michaela Rosenback)

Han har mist sin fru och två av sina barn. Ändå är Bernt Mårtensson en lycklig och tacksam människa. Hemligheten ligger i att uppskatta allt det fina livet för med sig, även när det inte längre är fysiskt närvarande. 14.8.2014 kl. 09:43
Tio tusen deltagare demonstrerade i Stockholm söndagen den 10 augusti. Kommittén för Mellanösterns kristna vill väcka världen för den etniska utrensning som äger rum i Irak, både bland kristna och yasidier.

Irak. "Vi talar Jesu modersmål, vi är de första kristna, men den kristna världen har glömt oss." 12.8.2014 kl. 10:02
Juha Lehtola har egna erfarenheter av sorg, men filmen om Oliver som förlorar sina föräldrar i en bilolycka är en fiktiv berättelse.

Juha Lehtola. Döden som tema i böcker och film behandlas ofta genom det tunga. Regissören Juha Lehtola gick en annan väg. 12.8.2014 kl. 00:00

ebola. När våra tidningar fylls av oroande ebolanyheter är perspektivet ett helt annat i Västafrika. Anna Tikum, FMS-missionär i Senegal, berättar att hon knappt diskuterat viruset med någon, trots att sjukdomen skördar offer i grannländerna. Sjukdomen får inte heller några stora rubriker i de senegalesiska medierna. 12.8.2014 kl. 10:08

Irak. Martyrkyrkans vänner (MKV) sänder 12 000 euro till Irak. Hjälpen ges i form av vatten, mat och mediciner. 12.8.2014 kl. 10:05

Pia-Karin Helsing. Pia-Karin Helsing lämnade Bibeln då hon slutade vara ett Jehovas vittne. – Men jag har en stark och levande andlighet som leder mig framåt i vardagen. 7.8.2014 kl. 16:04
"N" har fått bli symbolen för "Nazarene", dvs "kristen".

Kristna ledare i Mellanöstern sänder nödrop till Väst. Kristna irakier märks nu ut för döden. 5.8.2014 kl. 16:00

Petrus församling. Kyrkoherdetjänsten i Petrus församling har inom utsatt ansökningstid sökts av Daniel Björk och Monica Heikel-Nyberg. 4.8.2014 kl. 15:07

Petrus församling. Utvecklingen i Petrus församling går i en positiv riktning, säger Caroline Sandström, viceordförande i församlingsrådet. Men på vissa punkter träffar den kritik som riktats mot församlingen. 4.8.2014 kl. 15:17
När Tom Sonntag komponerar musik inspireras han ofta av naturen. (Foto: Michaela Rosenback)

Han har varit sjukpensionerad sedan unga år men trots att muskeldystrofin långsamt bryter ner hans kropp har Tom Sonntag funnit ett sätt att vara nöjd med livet. Hans passion för musik har hjälpt honom att fokusera på annat än de fysiska begränsningarna. 1.8.2014 kl. 10:56
Församlingsrådet i Johannes församling valde i går Johan Westerlund till ny kyrkoherde. (Foto: Johan Sandberg)

Johan Westerlund har valts till ny kyrkoherde i Johannes församling i Helsingfors. Han vill att församlingen ska vara en mångsidig plats som ger utrymme för gemenskap och andlig utveckling. 31.7.2014 kl. 10:47

Kyrkans utlandshjälp skänker 50 000 euro ur sin katastroffond för att hjälpa utsatta familjer i Gaza. Med pengarna skaffas främst mat, madrasser, vattenbehållare och hygienartiklar. 23.7.2014 kl. 13:36
Mäntyharju kyrka finns i Södra Savolax och är Finlands näststörsta träkyrka. Värmeelementen under kyrkbänkarna byggdes i gammaldags stil och i enlighet med musieverkets bestämmelser så att de skulle passa in i den övriga miljön. (foto: Senera oy)

Uppvärmning med jordvärme har blivit allt vanligare, också i våra kyrkor. – Inbesparingarna i energikostnader per år är 60–80 procent, säger Jussi Hirvonen som ser sig själv som en predikant för värmepumpar. 17.7.2014 kl. 08:00
Ida Bernas har jobbat ideellt inom Nykterhetsförbundet i 15 år innan hon blev förbundsordförande. (Foto: Christa Mickelsson)

I många situationer har Ida Bernas känt sig obekväm av den enkla anledningen att hon inte dricker alkohol. Det var varken familjetradition eller kristen övertygelse som gjorde att hon tidigt tog sitt beslut. 15.7.2014 kl. 10:20

Ärkebiskop Kari Mäkinen har bett om ursäkt för hur samhället och kyrkan har behandlat de sexuella minoriteterna. 15.7.2014 kl. 09:48

Kirkko & Kaupunki rapporterar utförligt om domen och diskussionen kring den på sin webbsida.

massmedier. Tidningen Kirkko ja kaupunki har fällts av opinionsnämnden för massmedier för att ha avlägsnat en omstridd kolumn om köttproduktion från tidningens webbsida. 13.4.2021 kl. 10:24
Elefteria Apostolidou är församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

Kolumn. "Även ett digitalt möte får en annan dimension när vi på riktigt stannar upp och ger av vår egen tid", skriver Elefteria Apostolidou. 14.4.2021 kl. 08:30
Kalle Sällström är verksamhetsledare på Församlingsförbundet.

Förnyelse. "Hur skulle vi gå till väga om vi också skulle renovera kyrkan inifrån?" 14.4.2021 kl. 09:00
Tiina Kaaresvirta är studentpräst på Metropolia, Alexandra Eriksson socialpolitiskt ansvarig i Hankens studentkår.

Studerande. Studerande behöver stöd under undantagstiden – och antagligen klarnar det verkliga stödbehovet först när livet börjar normaliseras. 14.4.2021 kl. 00:00
Att småprata och verkligen se patienten kan för en stund lindra det som smärtar. Det vet Andreas
Ahlfors som möter sjuka och oroliga människor under varje arbetspass.

Akutvård. Andreas Ahlfors är akutvårdare och kör ambulans till vardags. För att klara jobbet måste man vara lugn och observant. Men minst lika viktigt är det med empati – att verkligen se den man vårdar. 13.4.2021 kl. 08:31