Hanna Klingenberg bor i Vasa och jobbar bland annat med programmet Himlaliv.
Hanna Klingenberg bor i Vasa och jobbar bland annat med programmet Himlaliv.

Hanna Klingenberg: "Jag är intresserad av sanningen, också då den gör ont"

Personligt.

– För mig var det en andlig upplevelse att vara utbränd. Som tonåring kändes de vuxnas kristendom som ett skal utan känsla, säger Hanna Klingenberg, redaktör för teve-programmet Himlaliv.

24.1.2023 kl. 18:00

Hanna Klingenberg började skriva som treåring.

– Som fyra skrev jag böcker. Ibland skickade jag böcker till min kusin Malin Klingenberg. En av böckerna hette ”Mitt radhus är också ett hus, tycker jag”. Jag och Malin hade kanske haft en diskussion om mitt radhus var ett äkta hus eller inte.

Titeln på en annan bok var ”Jag tror på Jesus. Gud tror på mig”.

– Den titeln tycker jag är fin på något sätt. Jag bandade också in program på C-kassetter. I ett program berättade jag att jag vill vara en ”frågare och en söndagsskollärare”. Det var det jag drömde om som liten. Och livet har faktiskt fört mig dit. Jag jobbar med livsåskådningsfrågor, och som redaktör frågar jag saker.

På C-kassetterna ville Hanna prata om verklighet.

– Jag ville berätta sådant som har hänt igår och idag och en annan dag. Sådant som har hänt på riktigt. Och jag blev irriterad när min syster Emma fantiserade.

När Harry Potter-böckerna kom tyckte Hanna att de var tråkiga.

– Många av mina vänner älskade dem. Men för mig är verkligheten tillräckligt spännande och svår, med alla sanningar och lögner.

Men mest av allt älskade hon att skriva.

– Jag skrev med en besatthet på ett sätt som jag längtar tillbaka till. Jag hade en andlig dagbok, en vanlig dagbok, en drömdagbok och en dagbok där jag skrev upp vilka kläder jag hade på mig.


Hade du en stark tro som barn?

– Ja, det hade jag, en egen jättestark. Som tonåring hade jag en period då jag aktivt försökte sluta tro. Jag var trött på många av de vuxnas kristendom, som kändes teoretisk och förljugen. Jag tyckte att de inte tänkte själva.

– Men hela tiden hade det funnits en röst inom mig som sträckt sig ut till något som är större än vi själva, trots att jag inte ”trodde på någonting”.

Hon flyttade hemifrån före studenten, mycket tidigare än alla andra syskon.

"Jag flyttade ihop med en pojkvän som jag bara hade känt i några månader. Jag hoppade in i en helt annan värld och gick emot mig själv."

– Jag var i uppror. Jag flyttade ihop med en pojkvän som jag bara hade känt i några månader. Jag hoppade in i en helt annan värld och gick emot mig själv. Det svartnade framför ögonen på mig den dagen då jag flyttade, men jag måste ändå göra det. Det är omöjligt att förklara varför jag gjorde det. Det var som en slags tvång och en kraft som inte gick att stoppa. Men sen ångrar jag det inte heller, för det ledde till mycket fint och roligt också, i längden.

Vid den här tiden ljög hon ibland i sina dagböcker, för att få det att låta bättre. Att fortsätta skriva var hennes sätt att överleva.

– I efterhand förstår jag att jag nog inte mådde så bra. Förutom att jag ljög i dagboksform skrev jag också med en helt ny handstil som var så snirklig att man nästan inte kunde läsa den.


Livsnödvändigt att skriva

Ännu idag har hon ett problematiskt förhållande till skrivandet.

– Jag har otaliga texter som ligger och pyr i mappar och lådor, och skrivandet är ett tillstånd som jag alltid återkommer till. Jag har väldigt kluvna känslor. Jag bromsar mig själv, fast skrivandet också är något jag alltid längtat efter och dragits till.

För henne är det en hårfin gräns mellan att vara rädd för att vara ovärdig och vara rädd för att förlora sin integritet.

– Ibland tycks värdigheten vara så viktig att mänskor hellre ljuger för sig själva och för varandra just för att få behålla sin värdighet in i det sista. Men om man är genomärlig äventyras samtidigt integriteten.

Hon säger att hon haft ett kaotiskt inre.

– För att ta reda på vad som finns på insidan så måste jag kanske göra det med integriteten och värdigheten som insats ibland. För mig känns det nästan som en löjlig tanke att dö värdig och med hög integritet, men lite förljugen.


Andlig upplevelse

När Hanna Klingenberg var 28 år blev hon utbränd.

– Det är alltid svårt att veta exakt varför, men jag skulle gissa på en kombination av massiva studier, livet med småbarn och intensiva ströjobb vid sidan om.

– Det var en andlig upplevelse att vara utbränd. Det kändes som att kristendomen som jag vuxit upp med var ett skal helt utan känsla. Men när jag var utbränd så kom jag in i olika existentiella tillstånd.

Hon är en av redaktörerna för programmet Himlaliv som sänds på Svenska Yle.

"Om jag inte hade varit utbränd hade jag kanske inte tackat ja till Himlaliv."

– Om jag inte hade varit utbränd hade jag kanske inte tackat ja till Himlaliv. Nu kändes det som att jag var beredd att bära det där som kanske, i många fall, känns som en kliché: jag hade det jobbigt, men sedan fann jag Gud.

Hon intervjuar människor inför och under inspelningarna till Himlaliv.

– Det mest intressanta är det man inte pratar om, just för att det nästan är ordlöst. Jag är själv rädd för att bli en sådan där ormtjuserska, som lockar fram ett samtal som den andra kanske inte är redo att stå för offentligt. Många gånger är det en person som berättar en känslig sak för första gången. I min roll som redaktör måste jag vara väldigt försiktig.

Hon vill att berättelserna i Himlaliv kan ses av alla.

– I början var jag rädd för att klichéerna skulle skrämma bort folk. Det är jag inte längre. Klichéer finns överallt i samhället. Det där med att folk säger att ”de är personliga, men inte privata” tycker att jag är en kliché. Ibland kan en person vara med om någonting som leder till att hen förstår något som sägs i en kliché och som då blir trösterikt och värdefullt. Man trodde att det var en ny erfarenhet men så inser man att det här visste folk redan för tusentals år sedan. Om en människa berättar den erfarenheten i till exempel Himlaliv är jag inte längre rädd att använda det, fast det i andras människors öron kanske låter som en klyscha.

I hennes liv och hennes skrivande är meningen ”I begynnelsen var ordet och ordet blev kött” definitivt inte en andlig kliché.

– Jag har flera gånger skrivit in mig i olika typer av relationer och nya livssituationer, exempelvis genom dagböcker eller brevväxling. Jag har faktiskt skrivit mig fram till att livet förändrats totalt, som då jag abrupt flyttade hemifrån. Då blev ordet kött. Jag har lärt mig att ordet påverkar verkligheten, och jag tycker det är otroligt intressant men samtidigt nästan lite farligt också.

– Eftersom skrivandet ofta kan kännas som ett oskyldigt fantiserande i en annan värld är det alltid lika överraskande då man plötsligt står helt konkret i en helt ny livssituation, just för att man ”råkade skriva lite”.

Eftersom skrivandet ofta kan kännas som ett oskyldigt fantiserande i en annan värld är det alltid lika överraskande då man plötsligt står helt konkret i en helt ny livssituation, just för att man "råkade skriva lite".


Hur ser din tro ut idag?

– Jag har jättesvårt att förklara det. Jag respekterar andliga upplevelser. I mitt liv har jag varit med om andliga saker som ingen kan ta ifrån mig, inte ens jag själv. Jag vet att det finns någonting utöver materian. Redan som liten var jag övertygad om att det måste gälla alla, oavsett om de tror på något eller inte.

Hon tror på mysteriet.

– Men jag är inte särskilt aktiv i kristna sammanhang. Överhuvudtaget har jag aldrig varit en kollektiv människa. Jag skulle vilja kunna känna mig hemma i sammanhang, men jag har sällan gått i stora grupper. Ibland tänker jag att min andlighet är att läsa böcker. Jag läser många författare, som Etty Hillesum, Dietrich Bonhoeffer och Simone Weil. De är alla både självutplånande och stora personligheter – i en märklig mix.

Hannas farfar var präst och hennes farbror är präst.

– I Österbotten är nog vissa människor medvetna om vår historia. Av mina fyra syskon var jag kanske den ”mest rebelliska” som ung. Nu är jag den enda som jobbar med någon typ av andlighet, och jag är faktiskt intresserad av det. Förr trodde jag ju att många var kristna för att de inte kunde tänka själva. Men nu tycker jag ju nog att jag har tänkt själv.


Fem biskopar

Hanna Klingenberg jobbar som bäst med en dokumentärserie om finlandssvenska biskopar.

– Det var inte min idé, men jag fick i alla fall erbjudandet – kanske för att jag inte är så insatt.

I de fem avsnitten får tittaren lära känna John Vikström, Erik Vikström, Gustav Björkstrand, Björn Vikström och Borgå stifts nuvarande biskop Bo-Göran Åstrand. Serien kommer att sändas i höst.

– Det var utmanande att göra ett program om fem olika personer som har samma ämbete. Jag blev väldigt berörd av dem och deras väsen. Jag hade kanske en fördom att biskopar är väldigt teoretiska. Nu tänker jag inte så.


Utan manus

Pojkvännen hon blev tillsammans med som 18-åring blev pappa till Hannas barn, två flickor.

– Vi var gifta i väldigt många år, men vi skildes för ungefär sex år sedan.

Maya är 20 år och har flyttat ut. Sissela bor ännu hos Hanna.

– Snart har de båda flyttat ut. Det känns som att jag är i en helt ny fas i livet. Får se vad den leder till. Den här gången har jag i alla fall inte skrivit om det, så jag står helt utan manus.

Text och foto: Christa Mickelsson


Allmänt. Församlingarnas dagklubbar är fortsättningsvis populära. 11.4.2016 kl. 10:30

notis. Oberoende av lutherska kyrkans ståndpunkt i äktenskapsfrågan kan präster från och med mars nästa år viga par av samma kön. Biskopen i Borgå stift, Björn Vikström, uppmanar till eftertänksamhet. 11.4.2016 kl. 09:53

Semester. Var finns tanken om globalt ansvar? Varför fattar vi inte långsiktiga beslut? Det undrar biståndsorganisationerna efter nyheten att regeringen skär bort ytterligare 25 miljoner i anslag för biståndet. 8.4.2016 kl. 15:21
Kristian Thulesius har föreläst om navigation i många år och blivit bekant med många båtägare i Svenskfinland.

bildtest. Kristian Thulesius är en man som levt med många identiteter. 8.4.2016 kl. 15:19

vänskap. Ett negativt asylbesked betyder ändå inte att kyrkans stöd upphör. 8.4.2016 kl. 14:02

stiftsfullmäktige. Museiverket, Norra Österbottens landskapsmuseum och Ylivieska församling undersöker och dokumenterar kyrkans ruiner under de närmaste veckorna. 8.4.2016 kl. 13:58

Arkitektur. I början av mars misshandlades pastor Patrick Tiainen på väg hem i Karleby. 8.4.2016 kl. 15:06

Borgå stift. Biskopsmötet har diskuterat ökad gästfrihet vid nattvarden. 8.4.2016 kl. 13:59

musik. Sibboförsamlingarna planerar att bygga en kyrka i Söderkulla. 8.4.2016 kl. 12:43
Stan Saanila säger att pjäsen Bländad är som berg-och-dalbanan på Borgbacken: spännande men inte farlig på riktigt.

Byggnadsvård. Stan Saanila debuterar som manusskribent med en religiöst betonad skräckpjäs. Under hela föreställningen är publikens ögon förbundna. 7.4.2016 kl. 00:00
Konsten är att placera ledningarna till sprinklermunstyckena så obemärkt som möjligt i de gamla träkyrkorna. Den här lösningen är från Malax kyrka.

Livet på landet. Borgå stifts församlingar har hand om ett trettiotal gamla träkyrkor, och det är inte alla som har nya sprinklersystem. 4.4.2016 kl. 10:59

bibeln. Tack vare ett brandsäkert kassaskåp klarade sig en del av nattvardskärlen branden i Ylivieska kyrka oförstörda. 4.4.2016 kl. 10:51

Skottland. FILM. Först låses ytterdörren till det stora trähuset på den turkiska landsbygden. Telefoner och datorer plockas bort. Så småningom portförses trapphuset. Till sist svetsas galler för fönstren. Orsaken? Fem växande systrars kyskhet ska bevaras – till varje pris. 1.4.2016 kl. 15:32

notis. Kyrkan i Ylivieska ska byggas upp på nytt, har fullmäktige i Ylivieska församling enhälligt beslutat. 1.4.2016 kl. 15:26

Test. Församlingarna i Borgå donerar 10 000 euro till återuppbyggnaden av kyrkan i Ylivieska. 1.4.2016 kl. 15:22

Jan-Erik Andelin börjar jobba på Kyrkpressen i februari.

NYANSTÄLLNING. Från den 1 februari 2022 förstärker Kyrkpressen den redaktionella bemanningen då Jan-Erik Andelin ansluter till tidningen. Jan-Erik Andelin kommer närmast från KSF Media där han jobbat sedan 2004, bland annat som chefredaktör på Borgåbladet, på Hufvudstadsbladets ledaravdelning samt som tidningens korrespondent i Stockholm. 28.12.2021 kl. 19:34
Siv Jern och Barbro Eriksson har båda stor sakkunskap och lång arbetserfarenhet, nämner biskop Bo-Göran Åstrand i motiveringen.

UTNÄMNING. Barbro Eriksson och Siv Jern har utnämnts till prostar. 16.12.2021 kl. 12:31
Just nu fylls Jessica Högnabba-Akins dagar av vagnspromenader, men om ett drygt år börjar hon på nya jobbet.

SJUKHUSPRÄST. Jessica Högnabba-Akin är ny sjukhuspräst på Kvinnokliniken i Helsingfors. Hennes egna erfarenheter av sjukhus har lärt henne att inte komma med klichésvar vid svåra frågor. 15.12.2021 kl. 15:59
Tina Westerlund klarar det mesta i vardagen själv. Men det tog tid att smälta att hon behöver rullstol.

anpassning. Tina Westerlunds jultraditioner har förändrats många gånger om, det har också hennes liv. Sjukdomar, att bli rullstolsbunden och att flytta från ett kärt hem har krävt stor anpassningsförmåga. – Jag hoppas mina barn har sett att det går att komma igenom svårigheter. 15.12.2021 kl. 10:32
Lillemor Asplund-Haapasaari har fått må bra i snart två år.
– Det är en sådan lycka att få må bra, känna frid och vara en glad, närvarande och aktiv mamma.

Personligt. För knappt två år var Lillemor Asplund-Haapasaari på botten av sitt liv. Då sa hennes pastor: "Gud har förlåtit dig – men det är du själv som inte har förlåtit dig". 14.12.2021 kl. 15:00