Hanna Klingenberg bor i Vasa och jobbar bland annat med programmet Himlaliv.
Hanna Klingenberg bor i Vasa och jobbar bland annat med programmet Himlaliv.

Hanna Klingenberg: "Jag är intresserad av sanningen, också då den gör ont"

Personligt.

– För mig var det en andlig upplevelse att vara utbränd. Som tonåring kändes de vuxnas kristendom som ett skal utan känsla, säger Hanna Klingenberg, redaktör för teve-programmet Himlaliv.

24.1.2023 kl. 18:00

Hanna Klingenberg började skriva som treåring.

– Som fyra skrev jag böcker. Ibland skickade jag böcker till min kusin Malin Klingenberg. En av böckerna hette ”Mitt radhus är också ett hus, tycker jag”. Jag och Malin hade kanske haft en diskussion om mitt radhus var ett äkta hus eller inte.

Titeln på en annan bok var ”Jag tror på Jesus. Gud tror på mig”.

– Den titeln tycker jag är fin på något sätt. Jag bandade också in program på C-kassetter. I ett program berättade jag att jag vill vara en ”frågare och en söndagsskollärare”. Det var det jag drömde om som liten. Och livet har faktiskt fört mig dit. Jag jobbar med livsåskådningsfrågor, och som redaktör frågar jag saker.

På C-kassetterna ville Hanna prata om verklighet.

– Jag ville berätta sådant som har hänt igår och idag och en annan dag. Sådant som har hänt på riktigt. Och jag blev irriterad när min syster Emma fantiserade.

När Harry Potter-böckerna kom tyckte Hanna att de var tråkiga.

– Många av mina vänner älskade dem. Men för mig är verkligheten tillräckligt spännande och svår, med alla sanningar och lögner.

Men mest av allt älskade hon att skriva.

– Jag skrev med en besatthet på ett sätt som jag längtar tillbaka till. Jag hade en andlig dagbok, en vanlig dagbok, en drömdagbok och en dagbok där jag skrev upp vilka kläder jag hade på mig.


Hade du en stark tro som barn?

– Ja, det hade jag, en egen jättestark. Som tonåring hade jag en period då jag aktivt försökte sluta tro. Jag var trött på många av de vuxnas kristendom, som kändes teoretisk och förljugen. Jag tyckte att de inte tänkte själva.

– Men hela tiden hade det funnits en röst inom mig som sträckt sig ut till något som är större än vi själva, trots att jag inte ”trodde på någonting”.

Hon flyttade hemifrån före studenten, mycket tidigare än alla andra syskon.

"Jag flyttade ihop med en pojkvän som jag bara hade känt i några månader. Jag hoppade in i en helt annan värld och gick emot mig själv."

– Jag var i uppror. Jag flyttade ihop med en pojkvän som jag bara hade känt i några månader. Jag hoppade in i en helt annan värld och gick emot mig själv. Det svartnade framför ögonen på mig den dagen då jag flyttade, men jag måste ändå göra det. Det är omöjligt att förklara varför jag gjorde det. Det var som en slags tvång och en kraft som inte gick att stoppa. Men sen ångrar jag det inte heller, för det ledde till mycket fint och roligt också, i längden.

Vid den här tiden ljög hon ibland i sina dagböcker, för att få det att låta bättre. Att fortsätta skriva var hennes sätt att överleva.

– I efterhand förstår jag att jag nog inte mådde så bra. Förutom att jag ljög i dagboksform skrev jag också med en helt ny handstil som var så snirklig att man nästan inte kunde läsa den.


Livsnödvändigt att skriva

Ännu idag har hon ett problematiskt förhållande till skrivandet.

– Jag har otaliga texter som ligger och pyr i mappar och lådor, och skrivandet är ett tillstånd som jag alltid återkommer till. Jag har väldigt kluvna känslor. Jag bromsar mig själv, fast skrivandet också är något jag alltid längtat efter och dragits till.

För henne är det en hårfin gräns mellan att vara rädd för att vara ovärdig och vara rädd för att förlora sin integritet.

– Ibland tycks värdigheten vara så viktig att mänskor hellre ljuger för sig själva och för varandra just för att få behålla sin värdighet in i det sista. Men om man är genomärlig äventyras samtidigt integriteten.

Hon säger att hon haft ett kaotiskt inre.

– För att ta reda på vad som finns på insidan så måste jag kanske göra det med integriteten och värdigheten som insats ibland. För mig känns det nästan som en löjlig tanke att dö värdig och med hög integritet, men lite förljugen.


Andlig upplevelse

När Hanna Klingenberg var 28 år blev hon utbränd.

– Det är alltid svårt att veta exakt varför, men jag skulle gissa på en kombination av massiva studier, livet med småbarn och intensiva ströjobb vid sidan om.

– Det var en andlig upplevelse att vara utbränd. Det kändes som att kristendomen som jag vuxit upp med var ett skal helt utan känsla. Men när jag var utbränd så kom jag in i olika existentiella tillstånd.

Hon är en av redaktörerna för programmet Himlaliv som sänds på Svenska Yle.

"Om jag inte hade varit utbränd hade jag kanske inte tackat ja till Himlaliv."

– Om jag inte hade varit utbränd hade jag kanske inte tackat ja till Himlaliv. Nu kändes det som att jag var beredd att bära det där som kanske, i många fall, känns som en kliché: jag hade det jobbigt, men sedan fann jag Gud.

Hon intervjuar människor inför och under inspelningarna till Himlaliv.

– Det mest intressanta är det man inte pratar om, just för att det nästan är ordlöst. Jag är själv rädd för att bli en sådan där ormtjuserska, som lockar fram ett samtal som den andra kanske inte är redo att stå för offentligt. Många gånger är det en person som berättar en känslig sak för första gången. I min roll som redaktör måste jag vara väldigt försiktig.

Hon vill att berättelserna i Himlaliv kan ses av alla.

– I början var jag rädd för att klichéerna skulle skrämma bort folk. Det är jag inte längre. Klichéer finns överallt i samhället. Det där med att folk säger att ”de är personliga, men inte privata” tycker att jag är en kliché. Ibland kan en person vara med om någonting som leder till att hen förstår något som sägs i en kliché och som då blir trösterikt och värdefullt. Man trodde att det var en ny erfarenhet men så inser man att det här visste folk redan för tusentals år sedan. Om en människa berättar den erfarenheten i till exempel Himlaliv är jag inte längre rädd att använda det, fast det i andras människors öron kanske låter som en klyscha.

I hennes liv och hennes skrivande är meningen ”I begynnelsen var ordet och ordet blev kött” definitivt inte en andlig kliché.

– Jag har flera gånger skrivit in mig i olika typer av relationer och nya livssituationer, exempelvis genom dagböcker eller brevväxling. Jag har faktiskt skrivit mig fram till att livet förändrats totalt, som då jag abrupt flyttade hemifrån. Då blev ordet kött. Jag har lärt mig att ordet påverkar verkligheten, och jag tycker det är otroligt intressant men samtidigt nästan lite farligt också.

– Eftersom skrivandet ofta kan kännas som ett oskyldigt fantiserande i en annan värld är det alltid lika överraskande då man plötsligt står helt konkret i en helt ny livssituation, just för att man ”råkade skriva lite”.

Eftersom skrivandet ofta kan kännas som ett oskyldigt fantiserande i en annan värld är det alltid lika överraskande då man plötsligt står helt konkret i en helt ny livssituation, just för att man "råkade skriva lite".


Hur ser din tro ut idag?

– Jag har jättesvårt att förklara det. Jag respekterar andliga upplevelser. I mitt liv har jag varit med om andliga saker som ingen kan ta ifrån mig, inte ens jag själv. Jag vet att det finns någonting utöver materian. Redan som liten var jag övertygad om att det måste gälla alla, oavsett om de tror på något eller inte.

Hon tror på mysteriet.

– Men jag är inte särskilt aktiv i kristna sammanhang. Överhuvudtaget har jag aldrig varit en kollektiv människa. Jag skulle vilja kunna känna mig hemma i sammanhang, men jag har sällan gått i stora grupper. Ibland tänker jag att min andlighet är att läsa böcker. Jag läser många författare, som Etty Hillesum, Dietrich Bonhoeffer och Simone Weil. De är alla både självutplånande och stora personligheter – i en märklig mix.

Hannas farfar var präst och hennes farbror är präst.

– I Österbotten är nog vissa människor medvetna om vår historia. Av mina fyra syskon var jag kanske den ”mest rebelliska” som ung. Nu är jag den enda som jobbar med någon typ av andlighet, och jag är faktiskt intresserad av det. Förr trodde jag ju att många var kristna för att de inte kunde tänka själva. Men nu tycker jag ju nog att jag har tänkt själv.


Fem biskopar

Hanna Klingenberg jobbar som bäst med en dokumentärserie om finlandssvenska biskopar.

– Det var inte min idé, men jag fick i alla fall erbjudandet – kanske för att jag inte är så insatt.

I de fem avsnitten får tittaren lära känna John Vikström, Erik Vikström, Gustav Björkstrand, Björn Vikström och Borgå stifts nuvarande biskop Bo-Göran Åstrand. Serien kommer att sändas i höst.

– Det var utmanande att göra ett program om fem olika personer som har samma ämbete. Jag blev väldigt berörd av dem och deras väsen. Jag hade kanske en fördom att biskopar är väldigt teoretiska. Nu tänker jag inte så.


Utan manus

Pojkvännen hon blev tillsammans med som 18-åring blev pappa till Hannas barn, två flickor.

– Vi var gifta i väldigt många år, men vi skildes för ungefär sex år sedan.

Maya är 20 år och har flyttat ut. Sissela bor ännu hos Hanna.

– Snart har de båda flyttat ut. Det känns som att jag är i en helt ny fas i livet. Får se vad den leder till. Den här gången har jag i alla fall inte skrivit om det, så jag står helt utan manus.

Text och foto: Christa Mickelsson


Saul Mäenpää har aldrig behövt skämmas för att han är kristen eller laestadian.

LIVSBERÄTTELSE. Gud visar sin storhet i bön då han förvandlar, leder och upprättar. Det säger Saul Mäenpää, delägare i Friends & Burgers. – Jag ber inför arbetsdagen och inför möten. När man praktiserar bön ser man också med tiden Guds svar. Det är mycket som börjar med bön. 14.6.2023 kl. 14:00
Ivana Milosavljevic vid en av sina tavlor ur serien 
Fin(t)land. Hon vill måla ett normalt liv där inte allt är perfekt.

LIVSFÖRÄNDRING. Under sin uppväxt och sina konststudier i Serbien fick Ivana Milosavljevic en bild av en avlägsen Gud som bryr sig om och älskar oss, men vars kärlek man måste förtjäna. Kyrkan förstärkte den bilden med sina regler och ritualer. 14.6.2023 kl. 10:00
Ingrid Björklöf tyckte om församlingens konfirmandläger, i höst konfirmeras hon i Åbo domkyrka.

konfirmand. Ingrid Björklöf blir konfirmerad i Åbo svenska församling i år. – Konfirmandtiden har öppnat min syn på tro, säger hon. 15.6.2023 kl. 19:00
Peter Kankkonen är bosatt i Karleby och trivs med pensionärstillvaron.

PRÄSTSKJORTA. Svordomarna tystnar på bensinstationskaféet i Karleby och äldre damer i Spanien gör korstecknet. – Att gå klädd i prästskjorta påverkar prästen, men också andra, säger Peter Kankkonen. 13.6.2023 kl. 12:00
Lägret hölls på Ohta­kari lägergård.

KONFIRMANDLÄGER. Hela lägret på en lägergård i Lochteå närmare 200 kilometer bort åkte hem. "Många upplevelser gick nu förlorade", säger kyrkoherde Camilla Svevar. 12.6.2023 kl. 19:00
Miia Kontro undersökte hur evangelisk-lutherska präster resonerar om eutanasi.

eutanasi. – Vi måste kunna ha ett öppet samtal om eutanasi, och vara av olika mening. Det säger social­­arbetare Miia Kontro, som nyligen disputerade för att bli teologie doktor. På hennes jobb vid Cancercentret vid HUCS dör människor så gott som varje dag. 12.6.2023 kl. 10:34
Fältbiskopen välsignas till tjänst på torsdagen 15 juni klockan 18 i Helsingfors domkyrka.

FÖRSVARSMAKTEN. Fältbiskopen leder och övervakar Försvarsmaktens andliga arbete och ansvarar för den kyrkliga verksamheten och den teologiska linjen vid Försvarsmakten. 12.6.2023 kl. 08:49

Kolumn. Under en vanlig söndagsgudstjänst, i mitten av mars, börjar en bekant melodi spelas från synten. Min hjärna och mun förbereder sig för att inleda ”Härlig är jorden …”, tills jag några sekunder senare inser att texten är på engelska och med ett annat budskap. Jag befinner mig långt hemifrån, och deltar i en gudstjänst i den protestantiska kyrkan i Oman. 31.5.2023 kl. 08:00
– Som kyrkoherde vill jag kunna medge att det finns saker jag inte är bra på. Jag vill kunna be om hjälp i stället för att delegera, säger Patricia Högnabba.

MATTEUS FÖRSAMLING. – Jag tror att vår kärna alltid måste vara andlighet. Visst kan vi bjuda på brunch, men Fazers gör det bättre, säger Patricia Högnabba, som installeras som kyrkoherde i Matteus församling i september. 31.5.2023 kl. 19:31
Kirsi Saarinen är på slutrakan med sina teologiska studier. Hon granskar bokföringar vid polisinrättningen.

BLI PRÄST. Kirsi Saarinen jobbar vid polisen med att bekämpa svart och grå ekonomi och göra samhället mer rättvist – men hon drömmer om att bli präst. Just nu gör hon församlingspraktik i Väståboland. 6.6.2023 kl. 15:00
Lena Blomstedt jobbar som diakon i Sibbo svenska församling.

Kolumn. Lena Blomstedt önskar, hoppas och vill att våra församlingar har en stark diakonal profil. Att var och en som kommer till vår kyrka stiger in genom en öppen dörr till ett välkomnande rum där någon ser, lyssnar och bekräftar. 31.5.2023 kl. 16:29
På webbplatsen finns förslag på psalmer för bland annat livets stora fester.

psalmer. Med hjälp av webbplatsen psalmbok.fi i mobilen är det lätt att sjunga med också då det inte finns psalmböcker till hands. 2.6.2023 kl. 08:00
Enkäten besvarades av 7 356 finländare över 15 år.

UNDERSÖKNING. Hela 60 procent av kyrkans medlemmar uppgav att de mött församlingen via medier, som församlingstidningen, andra tidningar, tv:n och radion. Bland de som inte hör till kyrkan var siffran 33 procent. 1.6.2023 kl. 12:15
Helhetsbilden av förändringen är tydlig, menar forskare Kimmo Ketola.

ENKÄT. Församlingarnas empati- och imageundersökning visar att människor i stadsmiljö upplever att Evangelisk-lutherska kyrkans församlingar är mer närvarande än förr. 1.6.2023 kl. 12:22
Idag behöver marknadsföring inte kosta stora summor, bland annat tack vare sociala medier.

MARKNADSFÖRING. Min stilla vecka kändes allt annat än stilla, så jag gick på en aktläsning. Vet du vad det är? Det visste inte jag, men efteråt var jag en lite helare version av mig själv, åtminstone för en stund. Det ordnas mycket fint i kyrkan, men hur många vet om det? 1.6.2023 kl. 10:00

ENKÄT. Vi på Kyrkpressen är intresserade av hur finlandssvenskar firar påsk – med liten tonvikt på den kristna delen av traditionen. Det tar 7–8 minuter att besvara frågorna. Svara gärna! 1.3.2024 kl. 11:09
Ett stenkast från tågstationen i Åbo driver ett gäng birgittinsystrar ett gästhem.

klosterliv. Om man älskar något måste man offra något. Så är det för alla, oberoende av om det är sin frihet, sin familj eller sin Gud man älskar. Det här säger birgittinnunnan och abbedissan syster Dia i Åbo. 20.2.2024 kl. 16:43
”Om palestinierna kan hata oss så, är det deras sak att bygga upp förtroendet på nytt”.

ISRAEL-PALESTINA. Noga Ronen från Israel ville i åratal lyssna till palestinierna och vara pacifist. Men fyra månader efter 7 oktober-massakern vet hon inte om hon vill det längre. 19.2.2024 kl. 13:29
Mohammed Nasser i Borgå ska aldrig ge upp sitt blåa palestinska flyktingspass.

ISRAEL-PALESTINA. Mohammed från Nasaret går här fram. Själv är han inte född i Jesus barndoms stad, utan i en före detta fransk armébarack i Syrien. Sedan över 30 år bor han i Borgå. Men sitt blåa palestinska flyktingpass ska han aldrig ge upp. 19.2.2024 kl. 13:55
Att vara ung har varit en del av Eva Kelas identitet.

UTSEENDE. Eva Kela blev förskräckt när hon plötsligt såg sig bli en ”medelålders tant” och gjorde ett tv-program om det som hon aldrig trodde skulle drabba henne själv. 19.2.2024 kl. 16:41