Tidiga påverkare i Borgå stift. Från vänster Max von Bonsdorff, Edvin Wirén och G.O. Rosenqvist.
Tidiga påverkare i Borgå stift. Från vänster Max von Bonsdorff, Edvin Wirén och G.O. Rosenqvist.

Att de svenskspråkiga församlingarna fick ett eget stift var ett resultat av en lång kamp

BORGÅ STIFT 100 ÅR.

Biskop emeritus Gustav Björkstrand skriver om hur det gick till när de finlandssvenska lutheranerna för hundra år sedan fick ett eget biskopssäte och en egen domkyrka i Borgå.

9.1.2023 kl. 16:44

Den lutherska kyrkans ställning som en allmänt accepterad folkkyrka ifrågasattes allt starkare från 1880-talet framåt. De politiska partierna och kulturkretsarna ville bli fria från ”tvångs­tröjan” att alla måste höra till kyrkan, ta del av sakramenten och viga sig kyrkligt.

Socialdemokraterna ställde krav på att religionen skulle betraktas som en privatsak, att kyrka och stat skulle skiljas och religionsundervisningen avskaffas. Också de svenska liberala krafterna gick till skarpa angrepp på kyrkan.

Filosofen Rolf Lagerborg kallade år 1903 kyrkan för ”ärkefienden” och förklarade att dess tid definitivt var ute. Konflikten tillspetsades när kyrkans ledning under den första ryska förtrycksperioden valde en undfallenhetslinje i relation till de ökande ryska kraven.



Max von Bonsdorff, stiftets förste biskop. FOTO: Arkiv



Kampen för ett svenskt stift började

Opinionerna vände dramatiskt under det första världskriget och inbördeskriget. Mobiliseringen av den svenska befolkningen till kamp för egna kulturella och politiska institutioner blev målmedveten och mångsidig. Man ville ha svenska landskap och län, en svensk enhet för militärutbildningen, en svensk skolstyrelse och ett svenskt universitet. Svenska Finlands folkting grundades för att främja den svenska befolkningens rättigheter, språk och intressen. Den kyrkliga samlingsrörelsen tog som mål att förändra inställningen till religionen bland dem som fjärmats från kyrkan.

Från 1918 samlades man till svenskspråkiga prästmöten och allmänna svenska kyrkodagar, som tog initiativ till ett svenskt församlingsförbund, ett kyrkligt ungdomsförbund och en kyrklig press. Man krävde att svenskarna borde få ett eget stift för att kunna trygga sin andliga verksamhet. De båda språkgruppernas andliga behov borde till­godoses enligt lika grunder.

Eftersom de svenskspråkiga utgjorde en sjunde­del av befolkningen borde de få ett av de två nya stift som kyrko­mötet äskat om 1913. Stiftet kunde bildas på territoriell eller språklig grund så att församlingar med svensk majoritet skulle hänföras till det nya stiftet och stora församlingar med tvåspråkig befolkning delas.

De svenska kyrkomötesombuden framförde förslaget om ett svenskt stift vid kyrkomötet i oktober 1918. Remissdiskussionen blev livlig men på utskottets förslag förkastades initiativet med 45 röster mot 38. Motiveringen var att det också framöver skulle finnas stora minoriteter i både de finska stiften och det föreslagna nya svenska. Därmed föreföll frågan att vara utagerad till följande kyrkomöte år 1923.

Initiativet om ett svenskt stift övertogs nu av politiska aktörer. När den nya regeringsformen stiftades 1919 beslöt riksdagen att republikens språk var finska och svenska (§ 14) och att man vid nyregleringen av förvaltningsgränser borde iaktta att områdena såvitt möjligt var enspråkigt svensk- eller finskspråkiga eller att minoriteterna blev så små som möjligt (§ 50).

När rege­ringarna under de följande åren tog upp frågan om nya stift, utgick man ifrån grundlagens bestämmelser och föreslog i budgetförslagen för 1920 och 1921 att två nya stift skulle grundas och att ett av dem skulle vara svenskspråkigt. Riksdagen strök anslagen. Den slog därtill fast att stiftens antal inte skulle öka och att frågan kunde lösas genom att ett av de fyra existerande stiften blev svenskspråkigt.

Förklaringen till att stiftsfrågan behandlades av riksdagen var att när Gustav Vasa i samband med reformationen konfiskerade domkapitlens egendom lovade han att staten för all framtid skulle svara för domkapitlens egendom. Domkapitlen övergick till kyrkan först år 1997. Frågan föreföll avgjord eftersom både kyrkan och staten hade sagt nej.


Regeringen var envist positiv

I förslaget till budget för 1922 fortsatte regeringen envist på sin positiva linje. Den föreslog att endast ett nytt stift skulle grundas och att det skulle vara svenskspråkigt. Också denna gång förkastade riksdagen förslaget. Men regeringen vidhöll sin linje och äskade för fjärde gången om ett anslag för ett svenskt stift. Riksdagen godkände anslaget den 11 december 1922 klockan elva på kvällen med rösterna 90 mot 86.

Det var det avgörande beslutet. Enligt pressen gick det en våg av tillfredsställelse och glädje över svenskbygderna.

Riksdagens beslut var anmärkningsvärt i flera avseenden. Den kyrkliga administrationen byggde på den parokiala principen, det vill säga att varje stift skulle ha ett klart avgränsat geografiskt område. Nu avvek riksdagen av språkliga skäl från den linjen.

Regeringen envisades i olika sammansätt­ningar att hela fyra gånger komma med förslaget till ett svenskt stift trots riksdagens och kyrkans motstånd. Beslutet togs också trots att det skulle finnas betydande mino­ri­teter både inom de gamla stiften och i det kommande svenska stiftet. Man utgick ifrån att man genom språkliga församlingsdelningar kunde förbättra situationen under de följande åren. Erfarenheterna från delningarna i storförsamlingen i Helsingfors år 1906 var på den punkten uppmuntrande.


Mitra och stav överlämnas till biskop von Bonsdorff som en gåva av församlingarna 1937. FOTO: ARKIV


Borgå vann över Ekenäs

Under hela år 1923 fördes en intensiv debatt i Svenskfinland om vilken stad som skulle bli stiftsstad. Det blev en regionalt präglad debatt i massmedierna. Förslagen var många: Borgå, Åbo, Vasa, Ekenäs, Nykarleby och Mariehamn. Deputationerna avlöste varandra vid undervisningsministeriet som skulle bereda frågan.

För Borgå talade att staden hade gamla kyrkliga traditioner, ett rikt kulturliv, goda kontakter till Helsingfors och en stabil svensk bosättning i regionen. För staden talade också att den lovade att bygga en ståndsmässig bostad åt den nya biskopen. Intressant nog fäste man inte någon större vikt vid att Borgå låg i utkanten av det svenska befolkningsområdet. Regeringen stannade för Borgå efter att också Ekenäs fått stöd, men förlorat i omröstningen.

Den andra omröstningen gällde stiftets namn. Bland de tre förslagen: Borgå svenska stift, Borgå stift och Svenska stiftet stannade regeringen för Borgå stift, vilket var naturligt eftersom det fanns betydande finskspråkiga minoriteter inom stiftet och för att de två tyska församlingarna i Viborg och Helsingfors skulle hänföras till stiftet.

Det kyrkomöte som samlades i maj 1923 ställdes alltså inför ett fullbordat faktum. Regeringen bad kyrkomötet ta ställning till en förordningstext enligt vilken landet skulle indelas i fem stift, att det svenska biskopssätet skulle förläggas till Borgå och att det finskspråkiga stiftet där skulle flyttas till Helsingfors. Kyrko­mötet omfattade förslaget, men föreslog att Borgå gamla stiftssäte skulle flyttas till Tammerfors.

Sammanlagt kom Borgå stift att omfatta 90 församlingar: 60 från ärkestiftet, 28 från det gamla Borgå stift och två från Nyslotts stift. Det nya stiftet omfattade cirka 368 000 personer och därtill kom omkring 50 000 frånvarande medlemmar. Medlemsantalet minskade dock rätt snabbt genom att stora församlingar delades i till exempel Åbo, Vasa, Borgå, Gamla­karleby och Esbo.


Biskopsgården i Borgå. FOTO: Jan-Erik Andelin



Flest medlemmar 1949

Det största antalet medlemmar hade stiftet år 1949 med 437 000 medlemmar. Därefter har antalet långsamt minskat, framför allt genom emigration, minskad nativitet och utträden. I dag har stiftet omkring 222 500 närvarande medlemmar och är minst bland de nu nio stiften. Antalet församlingar har också minskat till 45 genom sammanslagningar och förändrade språkliga majoriteter.

Stiftets betydelse för den svenska samhörigheten i landet är tydlig. Den svenska befolkningen har en högre kyrkotillhörighet och kyrkogångsfrekvens och relativt sett fler dop, vigslar och begravningar än i den lutherska kyrkan som helhet. Tyvärr står en del av den svenska befolkningen (cirka 20 000) utanför gemenskapen genom att de är bosatta i regioner som formellt är enspråkiga.

Här kunde man på både kyrkligt och statligt håll visa samma generositet som staten och kyrkan gjorde när de övergav den parokiala principen. Den har man visat medlemmarna i Tyska och Rikssvenska Olaus Petri församlingarna. En sådan förändring kunde svenskspråkiga i till exempel Lojo, Lahtis, Björneborg, Pyttis, Jyväskylä och Uleåborg samt i kranskommunerna till Vanda, Esbo, Åbo och Tammerfors ha stor glädje av.

Text: Gustav Björkstrand


Bland annat här på Vasagatan 4 i Helsingfors äger stiftelsen en lägenhet. 
FOTO: KP-ARKIV

En kyrklig stiftelsedoldis erbjuder sponsrat boende. Men eftersom stiftelsen tidigare inte ställt skriftliga krav på hyresgästerna har man i dag en hyresverksamhet som inte motsvarar stiftelsens ändamål. 14.3.2013 kl. 09:00

Den vita röken signalerade valet av Jorge Mario Bergoglio, ärkebiskop i Buenos Aires, till ny påve. 13.3.2013 kl. 21:59

Kyrkoherdarna i Helsingfors tar avstånd från osund andlighet. Därför ser de heller ingen möjlighet att för tillfället samarbeta med Pirkko Jalovaara. 14.3.2013 kl. 12:00
FOTO: Johan Wingborg

Tesen om att religionen oundvikligt försvinner från vårt samhälle är inte längre trovärdig i dag. Ola Sigurdson kallar den tid vi lever i för det postsekulära tillståndet. Han vill att vi hittar ett nytt sätt att verka i ett sådant samhälle. 10.3.2013 kl. 12:00
FOTO: Lars Hedman

Diktarbiskopen Karl-Erik Forssell var frimurare. Biskop John Vikström ställde sig negativ till präster som frimurare men ändrade sig. Biskop Björn Vikström är inte frimurare men en välkommen gäst hos orden. Men kritiken lever kvar. 8.3.2013 kl. 16:16

Tjänsten som lagfaren assessor vid domkapitlet i Borgå stift har sökts av Lars-Eric Henricson. 8.3.2013 kl. 15:14
(FOTO: Uppsala universitet)

Välfärdsstatens avreglering skapar nya och oväntade konstellationer. Kyrkans roll i samhället blir allt viktigare. 8.3.2013 kl. 16:05

Kyrkoherdekonferensen i Helsingfors diskuterade på tisdagen hur de ska ställa sig till fenomen som de omdiskuterade Jalovaarakvällarna. 7.3.2013 kl. 10:21
De flesta offer för förföljelse på grund av religion är kristna. (FOTO: Ida Sundberg)

De flesta offer för förföljelse på grund av religion är kristna. Det här är fortfarande en politiskt obekväm sanning. Men nu finns journalister som vill bryta tystnaden, skriver teologen och författaren Svante Lundgren. 7.3.2013 kl. 10:03
Skådespelaren oskar Pöysti brottas i monologen Tröst med både egna och andras frågor om livets mening och meningslöshet.(FOTO: Tomas von Martens)

Vårens turnépjäs på teater Viirus är ett personligt samtal om tro och tvivel, om behovet av mening, om kyrkans identitetskris och om ett samhälle som slutar tala om de viktiga existentiella frågorna. 7.3.2013 kl. 09:42
Om livet har trasslat ihop sig erbjuder kyrkan själavård som ett sätt att komma på fötter igen.

Att möta någon som har det svårt och hjälpa denne att komma på fötter igen är något som kyrkan prioriterar. KP ringde upp fem församlingar som alla svarade att de vid behov genast var beredda att ordna ett samtal. 3.3.2013 kl. 09:00

I dag kom Lärkullastiftelsen och Retreatstiftelsen överens om att ingå ett samarbetsavtal om att anställa en person som marknadsför och utvecklar retreatverksamheten i Svenskfinland. 1.3.2013 kl. 15:24

Sixten Ekstrand, Tomas Ray och Helene Liljeström söker direktorstjänsten för den svenska enheten vid Kyrkostyrelsen. 1.3.2013 kl. 15:22
Retreatgården Snoan ligger i Lappvik i västra Nyland.

Märta Sohlbergs bostad stod tom i fyra år efter hennes död och inbringade inga pengar. Nu är den såld. Vissa år har stiftelsens utdelning varit mycket knapp. 1.3.2013 kl. 08:46
Gita Lindgren saknar gemenskapen och sammanhållningen som en gång fanns inom kyrkan (FOTO: Nina Österholm)

Förr måste man veta sin plats i brukssamhällen. Vilka jobb man kan söka, vilka barn som kan leka tillsammans. Gita Lindgren lärde sig tidigt vilka koder som gällde bland arbetarna i Dalsbruk men också att knopar och segling kan förena långt över gränserna. 28.2.2013 kl. 12:14

bön. Herrens bön – eller Fader vår som den ofta kallas – byts ut till Vår fader i Johannes församlings gudstjänster och högmässor. Det kan kännas konstigt att be en välkänd bön på nytt sätt, men både språkvetare Monica Äikäs och församlingspastor Johan Terho tror att de delvis nya orden kan få oss att tänka mer på vad bönen egentligen innehåller. 9.11.2020 kl. 11:07

Kroppen. "Visst är det konstigt att något som är så grundläggande kan bli så kritiserat, föraktat och till och med kännas förbrukat i förtid." 11.11.2020 kl. 07:00
Kyrkomötet samlades fysiskt i Åbo första veckan i november. Men genom den lagändring som godkändes ska kyrkligt beslutsfattande i framtiden kunna ske elektroniskt.

Kyrkomötet. Kyrkomötet bjöd på öppnare förutsättningar för vigsel, steg mot mer jämställd terminologi och gav tummen upp för elektroniska möten. 7.11.2020 kl. 12:32
Biskop Bo-Göran Åstrand och kyrkoherde Harry S. Backström är oeniga om kommunikationen kring spänningarna i Väståboland.

konflikt. Kaplansvalet i Väståbolands svenska församling har lett till slitningar i församlingen. Konflikten har nu också lett till spänningar mellan kyrkoherden och biskopen. 6.11.2020 kl. 11:44

Kyrkomötet. Kyrkomötet beslöt att principerna för hur statistik samlas in i kyrkan ska ses över. Kyrkan samlar idag in omfattande statistik om sin verksamhet. 5.11.2020 kl. 19:14