Daniel säger att han aldrig vill komma ifrån sin skuld över att han inte gjorde mer. – Jag tänker: vi gjorde ju inte tillräckligt. Många säger: ni gjorde vad ni kunde, det är inte ert fel. Jag köper inte det.

Vad gör man när ens barn tar sitt liv?

PSYKISK OHÄLSA.

Vad gör man när det värsta händer? Jennie Jakobsson förlorde sin elvaåriga dotter i självmord. Hon och hennes bror Daniel Jakobsson berättar om att bygga ett liv där man försöker göra något gott av det som bara är sorg och maktlöshet.

10.1.2023 kl. 08:00

I oktober åkte en grupp ungdomar från Matteus församling och projektkören Matteus Voice till Lycksele i svenska Lappland, där församlingens ungdomsarbetsledare Daniel Jakobsson växte upp. De skulle delta i en konsert som samlade pengar för organisationen Suicide Zero, som arbetar för att förebygga självmord.

Den första januari 2022 tog elvaåriga Bryna, eller Mica som hon själv hellre ville kallas, sitt liv. Hon är Daniel Jakobssons systerdotter och Jennie Jakobssons dotter.

– Det värsta har redan hänt. Det är en sådan markant skillnad på livet före och livet efter. Man kan inte gå tillbaka. Det jag var mest rädd för skedde. Det gör att jag tänker annorlunda om nästan allt, säger Jennie Jakobsson.

Daniel Jakobsson håller med.

– Det som hände har ändrat mig i grunden. Det har förändrat hur jag möter ungdomar med specialbehov. Tidigare tänkte jag mer på det breda perspektivet och på att allt skulle funka bra för de flesta. Men när jag hade konfirmandläger i sommar såg jag unga på ett annat sätt, sådana jag kanske inte hade lagt märke till tidigare. Jag såg Bryna i dem.



Hurdan var Bryna/Mica?

– Hon var en älva eller en pansarvagn. Hon kunde sitta med och bara observera, man märkte liksom inte att hon var med. När hon var på dåligt humör var hon stark och bestämd och kunde också vara väldigt fysisk. Hon var en tänkare. Familjen var väldigt viktig för henne, säger Jennie.

Jennie Jakobsson har haft ensamvårdnad om sina fyra barn de senaste sju åren. Alla fyra har haft en npf-diagnos (en neuropsykitrisk funktionsnedsättning, till exempel adhd eller autism).

Brynas problem började med att skolan började kännas knepig. Hon stannade hemma.

– Steget mellan trean och fyran är ganska stort, både gällande vad man måste göra skolmässigt och vad som händer i kroppen. Då började det bli jobbigt för henne, säger Jennie.

"Hon var en älva eller en pansarvagn."

Skolan gjorde en kartläggning och man gjorde en adhd-utredning. Hon väntade också på en utredning gällande autism.

– Hon hade kanske mer drag av autism än av adhd, men den utredningen måste hon stå i kö för. Hon stod i kö i ett år och fick aldrig göra den, säger Jennie.

Bryna var inte den som störde någon under lektionen. Hon var den som satt tyst och lyssnade. Men när hon inte ville gå i skolan längre verkade hon falla mellan alla stolar.

Hon började ha självskadebeteende. Skolan väntade på vad barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) skulle göra och socialtjänsten sa att det här är ju BUP:s bord. Hon fick depressionsmediciner men inget samtalsstöd.

– För Bryna var familjen jätteviktig och hon var trygg med oss, men hon hade svårt med att tolka situationer i skolan, med kompisar och med lärare. Den sociala delen var svår. I skolan var hon den som satt tyst och inte frågade, och sedan kom hon hem och exploderade. Och sedan fick jag ringa fröken och fråga vad som hänt. Hon höll mycket inom sig själv, och ville försöka förstå, ville passa in.


ILLUSTRATION: MALIN AHO



Hon såg allt hon missade

Hon hade många frågor kring det som pågick. Vad var det de andra barnen förstod som inte hon förstod? Hon såg att klasskompisarna klarade av en hel dag i skolan – varför klarade inte hon samma sak?

– Hon såg allt hon missade. De andra gjorde saker tillsammans i skolan, men för att hon var hemma började hon tappa kompisar. Ändå var hon omtyckt och hade många vänner.

Bryna testade att sjunga i kör, testade att träffa de kompisar hon var tryggast med.

– Men hon blev för stressad av det och det blev bara kaos.

"Men hon blev för stressad av det och det blev bara kaos."

Problemet bollades mellan skolan och socialtjänsten och ingen ville riktigt ta ansvar. Nästan hela år 2021 var hon hemma, och gick inte alls i skolan.

– Hon var väldigt tydlig med sitt självskadebeteende och kunde prata om det. Men det blev kanske lite för mycket för hennes äldre syskon, som också mådde dåligt. Men hon var väldigt hjälpsökande och kunde förstå vad som inte var bra.

Ofta kommunicerade hon genom att skicka videosnuttar till Jennie.

– Många av våra samtal gick så att hon satt på sitt rum och jag i vardagsrummet och vi snapchattade fram och tillbaka. Hon försökte förklara hur hon kände sig genom videor hon skickade till mig.

Eftersom barn- och ungdomspsykiatrin inte hade personal att ta hand om problemet blev det så att Jennie stannade hemma för att övervaka och ta hand om Bryna. Det fick hon bidrag för. Den sista november var det BUP-träff och då berättade Bryna att hon slutat ta sina depressionsmediciner.

– Hon berättade att hon inte tyckte att hon hörde hemma på den här jorden. Sköterskan sa: Det är ju jätteallvarligt att du sparat dina mediciner, kan du ge dem till mamma när du kommer hem?

Sköterskan skulle tala med en läkare. De ville att Bryna skulle påbörja medicineringen igen, så att Jennie skulle övervaka att tabletterna verkligen svaldes. Så trappades medicineringen upp igen.

Det gick några veckor. Det blev jul. Bryna åkte pulka tillsammans med sina kusiner, hela storfamiljen samlades i Lycksele, också Daniel. Allt kändes bra, tryggt, vanligt och glatt.


Jennie bröt ihop och skrek

– På nyårsdagen var det en kompis som ville komma och hälsa på Bryna. De hade jätteroligt. De åt glass, spelade piano och scrollade på tiktok. Och jag tänkte: så skönt att få börja det här året med något som känns vanligt, säger Jennie.

Klockan tio tittade Jennie till henne, som hon brukade göra. Då hittade hon Bryna livlös

Kompisen åkte hem. Bryna tog melatonin, som hon brukade göra varje kväll, hon gick in på sitt rum för att lägga sig. Klockan tio tittade Jennie till henne, som hon brukade göra. Då hittade hon Bryna livlös. Hon började med hjärt- och lungräddning. Någon ringde 112. Föräldrarna och Daniel åkte genast hem till Jennie, och hann fram medan ambulanspersonalen fortfarande försökte återuppliva Bryna.

Efter ett tag åkte de till akuten. Vårdarna försökte rädda Brynas liv i 51 minuter.

– Jag åkte till akuten i polisbil, men jag minns inget av det. Jag satt i ett rum med en polis som stödde mig, men jag visste inte att familjen var i väntrummet. Jag pendlade mellan ”det här kommer inte gå” till ”de kanske kan göra något”. Sedan kom en polis in och sa att det inte gick att rädda Brynas liv. Då bröt jag ihop och skrek. Det var som om någon slet ut ryggmärgen ur bröstet på mig.

I och med jobbet som barnledare i Svenska kyrkan hade Jennie ett brett kontaktnät. Hemmet fylldes av vänner och kolleger som ville stöda. Men familjen måste flytta ut ett tag på grund av brottsplatsundersökningen.

– Och det kändes ju jobbigt att bo kvar i den lägenheten. Nu har vi flyttat.


Vad missade jag?

Jennie har, som väntat, hamnat i en känsla av skuld.

– Vad kunde jag har gjort annorlunda? Vad missade jag? Varför kämpade jag inte hårdare för att hon skulle få samtalskontakt?

Jennie tror inte att Bryna ville dö. Hon prövade, men ett barn har inte samma konsekvens­tänk som en vuxen.

– Jag har också lärt mig att det inte finns någon forskning om självmord och barn i den här åldern, för man tror inte att barn begår självmord. Samtidigt går det ner i åldrarna hela tiden.

Därför började hon med en insamling för Suicide Zero. Hon vet ju att många andra barn mår illa, och hon vet att självmord är smittsamt.

– Jag kan inte sitta och vara tyst. Det som hände oss får inte hända igen.

Hur har du orkat genom det här året?

– Jag har orkat för att jag har tre andra barn och för att jag har min familj. Jag har vänner som stöttar. Jag orkar för att jag är lösningsfokuserad och tänker: Jag går inte med på det här. Jag kunde inte hjälpa Bryna, men jag kan inte vara tyst om jag kan säga något som gör att det inte drabbar någon annan.

Jennie Jakobsson tycker att man måste prata också med barn om självmord. Barn vet ändå – det finns så mycket om det på nätet.

– Det är saker som vi vuxna är rädda för att prata om, men barnen är redan inne i det. Många överlevare har kontaktat mig och berättat hur lättade de är över att jag vågar prata om självmord, för det är många vuxna som inte vågar.

Daniel Jakobsson håller med henne.

– När vi åkte till Lycksele med ungdomarna från Matteus fick de höra Jennie berätta om Bryna, och de fick besöka Brynas grav om de ville. För ungdomarna kändes det jätteviktigt. Unga är kanske bättre på att prata om det här än vi, för de lever i det.


Meningen föds ur vad man gör

Jennie Jakobsson tänker att det absolut inte finns någon mening med att Bryna dog.

– Det är bara grymt. Meningen föds ur vad man gör med det.

– Det svåraste är tanken att det inte spelar någon roll vad jag gör nu, för jag kommer aldrig att få henne tillbaka. Det känns hårt.

"Det svåraste är tanken att det inte spelar någon roll vad jag gör nu, för jag kommer aldrig att få henne tillbaka. Det känns hårt."

Har du varit arg på Gud?

– Jag tänker så här: livet är orättvist. Och det är svårt. Jag tänker inte att det är Gud som gör det här, vi människor har fri vilja. Men vi kan kanske ändra på saker och ting. Vi kan göra små saker, vi kan se andra människor och vi kan hälsa på någon på stan.

Daniel säger att han aldrig vill komma ifrån sin skuld över att han inte gjorde mer.

– Jag tänker: vi gjorde ju inte tillräckligt. Många säger: ni gjorde vad ni kunde, det är inte ert fel. Jag köper inte det. Nu i efterhand kan jag tänka: kanske skulle hon leva idag om jag bott i Lycksele.

Han säger att familjen bad så tusan på väg till akuten.

– Men Gud hjälpte inte där. Det skulle man kunna vara jättebesviken på. Men jag vet av erfarenhet att det inte är så Gud fungerar, att om man ber tillräckligt så gör han eller hon som man vill. Men jag har inte heller känt att Gud gett mig kraft.

Det han framför allt känner är att han får komma till Gud med sin skuld.

– Syndabekännelsen har blivit helt annorlunda för mig. Jag kommer liksom till Gud och säger: Jag räckte inte till och jag räcker inte till idag. Nu har det blivit så tydligt: vi räcker inte till som människor.

Jennie tycker det är skönt att hon som förälder inte är ensam med sin egen skuld över Brynas självmord.

– Gud är liksom också lite medskyldig. Det finns något skönt i att kunna säga det också: ”Jag hade faktiskt förväntat att kunna få lite mer stöd. Det var inte så här jag tänkte att mitt liv skulle vara. Du var inte riktigt snäll just nu.” Det finns en tröst i det.

Text: Sofia Torvalds


BERÄTTANDE. Lovisabon Annika Gustafsson-Flinck har varit lärare i 30 år. – De ämnen som ligger mig varmast om hjärtat är historia och religion. I vår har hon också tagit sitt berättande till en annan nivå och debuterar som romanförfattare. 26.5.2021 kl. 10:42

assessorsval. Stina Lindgård är ny prästassessor vid domkapitlet i Borgå stift. 25.5.2021 kl. 17:47

naturen. Visst finns naturen i stan! Se dig omkring, förundras och hitta lugnet i naturen. Det är vi många som gör. Det finns också mycket du kan göra för att ta hand om naturen i närområdet. 26.5.2021 kl. 08:00

musik. Mikael ”Mickus” Nyman skriver inget som inte har betydelse för honom. – Jag lägger normalt mer vikt vid texten än musiken. 24.5.2021 kl. 14:09

kyrkoherdeval. I mitten av april valde församlingsrådet i Vanda Kristian Willis till kyrkoherde trots att Monica Cleve enligt beredningen var mer meriterad. Cleve kommer nu att föra frågan vidare till förvaltningsdomstol. 19.5.2021 kl. 14:20

val. – Jag har fört en inre kamp med frågan och kommit till en kallelse. Det känns att tiden är inne för mig att ta det här steget, säger Mia Anderssén-Löf, som nu är kyrkoherde i Nykarleby församling. 14.5.2021 kl. 14:50

kyrkoherdeval. I mitten av april valde församlingsrådet i Vanda svenska församling Kristian Willis till ny kyrkoherde i församlingen. Nu har Monica Cleve, som också sökte tjänsten, valt att lämna in ett rättelseyrkande till församlingsrådet. Inför valet konstaterades både i domkapitlets utlåtande och i beredningen av ärendet att Cleve ”i skicklighet och kunnande är mera meriterad”. 12.5.2021 kl. 19:46

DOKUMENTÄRFILM. När Suvi West växte upp var hon van vid att andra berättade om samernas liv på film. Nu regisserar hon dokumentärfilmer och får själv bestämma hur hennes folk skildras. 12.5.2021 kl. 12:52

KYRKOHERDETJÄNST. Kyrkoherden i Väståbolands svenska församling, Harry S Backström, är hittills enda sökanden till kyrkoherdetjänsten i Pedersöre. Ansökningstiden går ut på fredag. 12.5.2021 kl. 11:39

TRÄNING. Lina Björkskogs livsfilosofi är enkel: Sådant som får dig att må bra – gör mer av det. I skolan var hon den som var med i alla innebandylag och fotbollsturneringar. Idag jobbar hon med och bloggar om träning. 12.5.2021 kl. 16:05

FRIMÄRKEN. Tuomas Anttila samlar inte längre frimärken för egen räkning. Det här får många köpare att återvända till hans nätauktioner – de vet att han inte tar undan de bästa märkena till sin egen samling, utan säljer vidare allt som kommer in. 11.5.2021 kl. 16:27

SKAPADE. Länge tyckte Linnea Ekstrand att det hon kunde – att jobba med händerna – inte var viktigt eller värdefullt. Idag är skapandet hennes yrke. 11.5.2021 kl. 09:52

bibeln. Tänk om man skulle fira ner sin vän genom taket för att vännen skulle få träffa Jesus? I den här serien berättar personer om sina favoritdoldisar i Bibeln. Först ute är teologen och författaren Alaric Mård. 10.5.2021 kl. 11:40

NATURNÄRA. "Då kommer lugnet, som under en andakt, en meditation, de där sista stunderna i yoga då man bara ligger ner." 11.5.2021 kl. 09:00

eurovision. Hans band Blind Channel tävlar i Eurovisionen den 22 maj. 11.5.2021 kl. 09:00

Replot. Replotherden Camilla Svevar jobbar nu i Vasa – och domkapitlet har inte hittat någon vikarie. 18.9.2023 kl. 16:13

kyrkoherdeval. Vanda svenska församling och Monica Cleve nådde förlikning om kyrkoherdevalet. Kristian Willis torde installeras som kyrkoherde i Vanda nästa år. 18.9.2023 kl. 15:50

tro. Prästen och själavårdaren Maria Widén lärde sig tidigt att vi är kluvna: vi vill göra gott men gör ändå så mycket ont. Hon kallar de sidor i oss själva som vi gärna vill förneka för ”bräkande får”. Dem får vi lära oss att acceptera och älska, liksom vi måste acceptera att lidande och smärta är en del av vårt liv. – Nåden hjälper oss att bli vän med det vi föraktar. 15.9.2023 kl. 17:00

mission. Tre män med ett gemensamt barndomsland och en längtan efter att hjälpa. Det är allt som behövs för att ge ut en ljudversion av Bibeln på ett språk man inte själv behärskar. Ben Fernström, Rune Särs och Johan Lassus har tagit vid där deras föräldrar missionärerna slutade. 14.9.2023 kl. 19:00

kyrkoherdeinstallation. På onsdagskvällen fick Matteus församling i Helsingfors en ny permanent kyrkoherde då Patricia Högnabba välsignades till tjänst. Församlingen har bland annat profilerat sig med ett starkt ungdoms- och musikarbete och det genomsyrade också hela installationsmässan. 13.9.2023 kl. 23:26