Maryna Vilkhoryk visar upp den ärvda folkdräkten som hon fick med sig vid flykten från Ukraina.
Maryna Vilkhoryk visar upp den ärvda folkdräkten som hon fick med sig vid flykten från Ukraina.

Ukrainska Maryna Vilkhoryk: ”Jag hade ingen plan, men Gud hade en”

KRIGET I UKRAINA.

När kriget i Ukraina bröt ut var det fullt kaos i Maryna Vilkhoryks huvud. Vad skulle hon ta sig till? – Ibland kändes det som om det inte hände mig, det var som i en film, säger hon. Idag tackar hon varje dag Gud för att hon har jobb, hus och sin familj i Jakobstad.

21.12.2022 kl. 10:43

När det fullskaliga kriget i Ukraina bröt ut den 24 mars visste inte Maryna Vilkhoryk vad hon skulle ta sig till. Hon bodde i ett gammalt hus i Charkiv, jobbade med barn med funktionshinder och hade två tonårsdöttrar att ta hand om.

Och plötsligt var det som om mattan för hela hennes liv drogs bort under hennes fötter.

– Det var en total omvälvning av sinnet. Det var en rädsla som svalde mig helt, en känsla av desperation, hjälplöshet. Hela mitt liv kollapsade. När bombningarna började insåg jag att mitt liv är i Guds händer, jag är inte den som bestämmer i mitt liv. Jag kan välja, men jag bestämmer inte om jag lever eller dör.

När hon säger det här bor hon i ett varmt, ombonat vitt hus i Bonäs i Jakobstad. Här bor också hennes två döttrar och hennes mamma Ludmila. Som genom ett mirakel – och med hjälp av vänner som Maryna kallar ”änglar” – fick hon jobb som assistent vid en skola och kan använda sig av de färdigheter hon har.

– Jag tackar Gud, den högsta makten, som skickade änglar för att hjälpa mig. Jag tror på under. Hemligheten är att mirakel inte kan förklaras eller förstås av vårt förstånd. De sker när våra hjärtan är öppna. Ett öppet hjärta är öppet för ett band till Gud som inte går att kapa av. Det är saker som inte behöver förklaras eller definieras. Det är rösten inuti oss som är Guds röst. Det är intuition, ett sjätte sinne, säger hon.

Det mörknar där ute. Två adventsstjärnor lyser i hennes fönster.



Foto: Johan Sandberg


”Jag är i dina händer”

På morgonen den 3 mars lämnade hon och döttrarna Charkiv. Hennes fasta förvissning var att Gud hade en plan.

– Jag sa: Gud, jag ger upp mitt liv och ger det till dig. Jag är din dotter. Om det är mitt öde att lämna mitt hem, var snäll och ta min hand och led mig. Jag är i dina händer. Låt allt ordnas på bästa vis för min själ.

Och som genom ett mirakel leddes hon och döttrarna från ett sprängfyllt tåg som gick från Charkiv, via Estland till Finland. Där hamnade de så småningom hos paret Hanna och Jonathan Lemmetti i Vanda. De hade redan fem barn och ett ganska litet hus, men de beredde rum för Maryna och hennes döttrar, och senare också för Marinas mamma Ludmila och taxen Tanga.

– Deras stora hjärtan hjälpte dem att hitta plats också för oss. De gav oss sin kärlek, tog hand om oss och förstod oss, de visade tålamod och glädje. Vi omslöts av den glädjen i fyra månader. Jag vill tacka Hanna för hennes stöd under den här tunga tiden, säger Maryna.

Följande kapitel i hennes berättelse var resan till Jakobstad. Där tog Hannas syster Nina Nyman över rollen som ängel, hjälpte till med bostad, jobb, myndighetskontakter – och mycket annat praktisk.

– Vi valde ett nytt kapitel i vårt liv i Finland. Jag hade ingen aning vart resan skulle leda. Jag hade inget. Inget hus, inget jobb …

Hon pausar för en stund och torkar sina tårar.

– Jag hade ingen plan för vad jag skulle ta mig till. Men Gud har en plan, och idag är jag här, jag har ett vackert hus där det finns plats för min familj. Jag tackar Gud för allt som hänt mig.


Folkdräkten packade hon med

Det var inte många saker som rymdes i deras väskor, men Maryna packade den ukrainska folkdräkt som hon ärvt.

– När jag lämnade Charkiv visste jag inte hur det skulle gå med mitt hus, kanske jag aldrig mer skulle se det. Just nu vet jag inte om jag någonsin återvänder. Men klänningen är viktig för mig för den berättar om min familjs historia. Min mormorsmor sydde den själv.


Snart blir det jul och du har bott ett halvår i Jakobstad. Tänker du på att återvända till Ukraina?

– Jag är pragmatisk. Just nu slutar inte kriget, det förstår jag. När kriget slutar, det vet jag inget om. När jag bodde i Ukraina bodde jag i Charkiv, och mitt jobb finns inte kvar för det flyttade till en annan region. Om jag reser till en annan region måste jag göra allt som jag gjort här – skaffa hus och jobb – från början. När jag bor här behöver jag inte tänka på kriget hela tiden. Jag behöver inte vara rädd för bomberna, jag behöver inte se människor dö. Jag behöver inte bevittna andras rädsla eller vara rädd själv.

När kriget startade, säger hon, var alla rädda. Och rädslan smittade.

– Ibland tänker jag att det kändes som om jag var galen. Kanske jag kände det värre än andra? Många lever ju i Ukraina och klarar av det. Men det var inte okej för mig.

Hon ville inte stanna ensam i ett hus tillsammans med två tonårsdöttrar, hon var rädd för vad som kunde hända dem där.

– Jag tänkte att med kriget kommer en sorts anarki. Människor gör vad de vill. Vad som helst kan hända då. När kriget började hade jag fullt kaos i huvudet.

– Ibland kändes det som om det inte hände mig, det var som i en film.



Hur firar ni jul? Firar ni likadant som hemma i Ukraina?

– Vi bodde i östra Ukraina och hade främst ryska traditioner. Vi firade nyår mer än jul. Jag tycker mer om den finska julen.

Många ukrainska traditioner kommer från centrala och västra Ukraina, säger hon.

– Jag älskar de finska jultraditionerna. Ni firar jul mer än nyår. För julen har en mening, medan nyåret inte har någon särskild betydelse. Men jul firar man ju för att Jesus föddes, och det tycker jag om. Jag vill fira jul och är glad över att få nya traditioner. Allting är ändå annorlunda.



När tror du att kriget tar slut?

– Jag vet inte, svarar hon uppgivet och snabbt.

– Mamma säger alltid att allt blir okej och att vi kommer att vinna. Det tror jag också, men varje dag dör fler människor. Varje dag. Fler flyr också från landet. Fyra miljoner har flytt, kvinnor och barn. Många unga män har dött. Kanske jag är pessimist – jag vet inte – men ibland tänker jag att kanske bara fler och fler dör. Priset för kriget är så högt. Och infrastrukturen är förstörd.

Hon plockar fram en anteckningsbok och läser ur den:

”Varför jag är i Finland: För att det inte är mitt val, utan planerat av Gud. Jag visste ju knappt att det fanns ett sådant land. Men nu är jag här. Vad jag har: jag har allt jag behöver. Gud har gjort allt. Det är den bästa planen för mig.”

– Du ser hur jag bor! säger hon.

– Varje dag talar vi med mamma och säger: Tack! Det är varmt inomhus. Och vackert.

Hon har ett jobb, hon har ett hus. Hon har vänner som hjälper henne.

– Jag vet inte vad som händer imorgon, men just nu bor jag här och Gud har gjort allt åt mig. Min uppgift är att slappna av och lära mig språket.

Text: Sofia Torvalds
Foto: Johan Sandberg


Skam.

Påsk. Och tuppen gal tre gånger. Sekunden efter bränner skammen till. 6.4.2012 kl. 03:00
Svek.

Judas är den nattsvarta boven, svikaren som säljer sin mästare för pengar. 5.4.2012 kl. 23:00
Gemenskap.

Nattvard. Vi behöver inte ligga till bords och bryta bröd för att fira nattvard. 5.4.2012 kl. 18:00

biskop. Biskop Björn Vikströms påskhälsning till Borgå stift. 5.4.2012 kl. 12:00
Via Crucis i Helsingfors är en av långfredagens passionsvandringar.

Påsk. Passioner, konserter, gudstjänster. Här är ett litet axplock av påskens händelser. 4.4.2012 kl. 16:00
Bra att få se med egna ögon, tycker biskop Björn Vikström om biskoparnas Israelresa.

Biskop Björn Vikström summerar de lutherska biskoparnas resa till Israel. 4.4.2012 kl. 14:36
Gabriellas sång från Så som i himmelen talar till Riki Sorsa. "Min låt", säger han bestämt.

Gabriellas sång är Helen Sjöholms bravur. Men den är också Riki Sorsas livsberättelse. 4.4.2012 kl. 09:00

Satu Kantola leder Finska Missionssällskapets inrikesarbete. 4.4.2012 kl. 12:54

bibeln. Församlingarna i Esbo donerar 2 900 biblar till stadens grundskolor och gymnasier. 3.4.2012 kl. 11:29
Lutherkyrkan i Helsingfors är numera nattklubb.

I resten av Europa är det vanligare att kyrkobyggnader säljs och används till olika ändamål. I maj kan det bli möjligt i Finland. 3.4.2012 kl. 08:00

Kristen litteratur har under flera års tid uppmärksammats i församlingarna en vecka på våren. I år blir det ingen vecka. 2.4.2012 kl. 13:31

Nu är det slut med hemgjorda palmer och skalperade krukväxter. Missionärerna räddar palmsöndagens festtåg. 1.4.2012 kl. 17:57
Kotimaakauppa på Sandvikskajen tejpades om och fick namnet Sacrum. Bokhandeln har också böcker på svenska.

Kristna bokhandeln Kotimaakauppa heter numera Sacrum. 1.4.2012 kl. 08:00
Palmkvistar är en tradition i de katolska församlingarna kring Sydney. I år får de nöja sig med ormbunkar.

Katolikerna i Sydney får klara sig utan palmblad på palmsöndagen. Ormbunksblad ersätter och räddar helgen. 31.3.2012 kl. 08:00
Syriske prästen Hadi Ghantous predikade och delade ut nattvard till bland annat muslimer i dialoggudstjänsten för drygt två veckor sedan.

Muslimers deltagande i nattvarden i en gudstjänst som Danmission ordnade har väckt debatt i Danmark. 30.3.2012 kl. 15:28

Församlingens missionskrets och andra frivilliga ger värmande sockor åt de nydöpta.

Dopsockor. Varje barn som döps i Åbo svenska församling får ett par sockor som gåva. Sockorna har stickats av frivilliga i församlingen, och de är en del av satsningen på Dopåret 2020. 4.9.2020 kl. 15:06
Biskoparnas syn på hur kyrkans äktenskap borde se ut placerar sig över hela skalan.
På bilden fr.v. biskoparna Keskitalo, Åstrand, fältbiskop Pekka Särkiö, Repo, Hintikka, Kalliala, ärkebiskop Luoma, Jolkkonen, Peura, Häkkinen och Laajasalo.

äktenskapssyn. Tre biskopar håller fast vid kyrkans nuvarande syn, två vill ha ett helt könsneutralt äktenskapsbegrepp. De övriga placerar sig däremellan, en vill inte svara. 4.9.2020 kl. 12:17
Gustav Björkstrand är aktuell med biografin ”På avstånd ser man klarare”.

Bok. När Gustav Björkstrand skrev sin självbiografi upptäckte han nya perspektiv.Han har också fått syn på nya sidor av sig själv, till exempel en dragning till mystik. 3.9.2020 kl. 13:28
Esbokören Furorna uppträder iförda munskydd.

körsång. Den här hösten får församlingarnas körer fundera på om de kan öva trots smittorisken. En del ställer in, andra sjunger i mindre grupper, vädrar och håller avstånd. 2.9.2020 kl. 09:06
Daniela Strömsholm är musikledare i Matteus församling. Hennes favoritplats i stan: "I mina löpskor på Blåbärslandet, med utsikt över vattnet och Helsingfors. Där uppfylls jag av tacksamhet och frihet och känslan av att det här är min stad."

föräldraskap. "Det här är hennes första hjärtesorg och jag vet att det inte är den sista." 2.9.2020 kl. 00:01