Till vänster: Johan Klingenberg. FOTO: PRIVAT. Till höger: Familjen Klingenberg på Bergö sommaren 1958, Johan är pojken till vänster. Bilden hämtad ur Anna-Lisa Klingenbergs bok "Mogna i sol och regn".
Till vänster: Johan Klingenberg. FOTO: PRIVAT. Till höger: Familjen Klingenberg på Bergö sommaren 1958, Johan är pojken till vänster. Bilden hämtad ur Anna-Lisa Klingenbergs bok "Mogna i sol och regn".

Johan Klingenbergs barndomsjular firades på Bergö

BERGÖ.

När tillvaron var tuffare och jularna enklare … Johan Klingenberg delar med sig av minnen från 1950- och 60-talets Bergö.

7.12.2022 kl. 09:54

– Det var ont om möjligheter. Man fick använda det man hade, säger Johan Klingenberg om barndomens jular.

Han är pensionerad präst och också själv uppvuxen i en prästfamilj, i en syskonskara på fyra. Barndomen tillbringades bland annat på Bergö där hans far Bo-Jarl var kyrkoherde 1954–62.

Det var ett Bergö som på många sätt såg annorlunda ut än dagens. Ibland kunde man mötas av 20–30 hästar på byvägen, berättar Johan Klingenberg.

– Hästar och kor gick lösa längs vägrenarna och betade fritt. Man gjorde lite tvärtom med betesmarkerna dåförtiden: det som djuren inte skulle beta på, som potatisland, satte man i hagar.

Förbindelsebåten Södern gick mellan Bergö och Vasa två eller tre gånger i veckan. Med den kom också varorna till de tre små butikerna på Bergö.

– Vår familj hann aldrig uppleva färjan, den kom samma år som vi flyttade.

På vintern gick det att köra över isen med bil eller häst. Men inte heller vintervägarna var oproblematiska, utan kunde snabbt driva igen när det var storm på havet. Johan Klingenberg minns dramatiska historier om folk som kört fast. Bland dem fanns en representant för Röda korset, en fin fröken från Helsingfors, som kom i lågskor för att besöka Bergö med sitt följe.

– De körde fast mitt på isen. Där pulsade de i snön och höll på att frysa ihjäl tills några Bergöbor for med häst och släde för att hämta dem.


Ett eget hjärta till lillajul

Familjens jultraditioner var inte överdådiga. Men fast det var knappt om allt var mamma Anna-Lisa ganska pyntande av sig, säger Johan Klingenberg.

– Till lillajulafton brukade mamma baka årets första pepparkakor och då fick vi varsitt stort pepparkakshjärta med våra namn påspritsade i vit glasyr. Hade vi gäster fick de också alltid ett eget hjärta – och det var uppskattat vill jag minnas, berättar Klingenberg.

Under adventstiden kunde det ibland bullra på ytterdörren. Då var det någon hemlighetsfull Bergöbo som slängde in ett litet paket till prästfamiljen och snabbt sprang sin väg.

– Till traditionen hörde att man inte skulle ge sig till känna.

Julottan som firades klockan sex räknar han bland sina starkaste julminnen.

– Det hörde till att vi skulle kämpa oss upp i mörkret och ta oss till kyrkan. Där var det fullt hus. Vi barn satt på en lång rad och försökte hålla oss vakna. Det var en väldig stämning och fint på många sätt. Men den sömniga känslan höll i sig hela dagen!


Klappen som blev fel

Julklapparna bestod oftast av sockor och vantar. En lite dyrare julklapp hörde också till. Men en jul blev förstörd.

– På hösten hade jag själv ombesörjt ett par handgjorda skridskor med hjälp av några Bergöfarbröder. Det var träbitar med ett järn under som spändes fast på skorna, och det gick hur bra som helst. Mamma och pappa hade märkt mitt intresse och satsade på en dyrare present till mig: riktiga hockeyskridskor!

Men Johan hade ju redan sina egna skridskor. Dessutom visste han att det var den enda bättre julklappen som vankades för hans del, och besvikelsen kände ingen gräns.

– Ibland kan det gå tokigt fast man menar väl.


En prästfamilj drar vidare

När Johan Klingenberg var elva år gick flyttlasset till Purmo.

– När vi skulle flytta från Bergö var jag den som lade hårdast emot. Jag hade ju alla mina kompisar där.

Men elvaåringen anpassade sig snabbast av alla, och Bergödialekten ersattes av den lokala. När vännen Klas några månader senare hakade på Bergö syförening som kom på besök till Purmo fick han därför lite besviket konstatera:

It talar du ju som oss nameir työg! (Du talar ju inte som oss längre.)

PIAN WISTBACKA


FMS. Finska Missionssällskapets styrelse valde vid sitt möte idag Rolf Steffansson till ny verksamhetsledare. Han inleder sin tjänst den 1 januari 2018. 15.11.2017 kl. 13:25
Gun- Maj Näse är också medlem i stiftsfullmäktige i Borgå stift.

pro ecclesia. Pro ecclesia till mångårig församlings- och stiftstrotjänare. 15.11.2017 kl. 13:03

eutanasi. Viktigt att god vård i livets slutskede finns i hela landet för alla. 10.11.2017 kl. 09:58
Höstens kyrkomötessession avslutades på torsdagen och budgeten var ett av de sista ärendena på agendan.

Kyrkomötet. Nästa år betalar församlingarna sammanlagt 6,5 miljoner mindre till kyrkans gemensamma verksamhet och förvaltning. 9.11.2017 kl. 11:41
Pia Ingström har just nu inga planer på att åka till Istanbul. – Av ren feghet, säger hon. Det är en stor sorg.

Istanbul. Pia Ingströms bok om de grekiska, armeniska och judiska minoriteterna i Istanbul är en berättelse om förlusten av språk, identitet och tradition. 9.11.2017 kl. 09:14
Ärkebiskop Kari Mäkinen fick än en gång sitta ordförande i långköraren om kyrkans vägval i äktenskapsfrågan.

Kyrkomötet. Remissdebatten kring vigselrätten tog plats i ett annars luftigt kyrkomöte. 8.11.2017 kl. 14:15

Kyrkomötet. Kyrkomötet beslöt idag att låta göra en oberoende utredning om hur församlingarnas ekonomi och verksamhet påverkats av kyrkans informationsförvaltning. 8.11.2017 kl. 13:12

svenska dagen . Kyrkostyrelseprofil noteras för sina språkliga jämställdhetsinsatser. 7.11.2017 kl. 10:49
För många är ljuständning på gravarna under allhelgonahelgen en mycket viktig tradition.

Avsked. Ljuset är en stark symbol. Det följer oss från dopet till döden. Det tröstar, stillar och hjälper oss att minnas. 3.11.2017 kl. 15:31

flyktingar. En kristen afghansk konvertit sitter som bäst i polisförvar i Krämertskog i Helsingfors. Den 26-årige mannen är medlem av pingstförsamlingen Filadelfia i Närpes och har en dotter i Finland. Men han ska ändå utvisas till Afghanistan. 1.11.2017 kl. 16:11
Ville Auvinen anser att kyrkan behöver en ledare som vågar stå för Guds ord också när det går emot majoritetens åsikt.

ärkebiskopsval. – I min stödtrupp finns speciellt sådana som representerar en traditionell kristen tro och vill att kyrkan bevarar den nuvarande bibelenliga äktenskapssynen, säger Ville Auvinen på Sleys webbsida. 31.10.2017 kl. 19:10
Markus Weckström är militärpastor vid Nylands brigad.

olycka. – Våra främsta tankar går till de anhöriga och de som är svårt skadade, säger militärpastor Markus Weckström efter plankorsningsolyckan i Raseborg där tre beväringar och en civil person omkom. 31.10.2017 kl. 14:47

trafikolycka. Även Pedersöre kyrka har öppet i kväll i anledning av olyckan i Raseborg där fyra personer omkom. 26.10.2017 kl. 16:39
Bertel Widjeskog har jobbat som journalist under så gott som hela sin karriär. Särskilt gillade han uppdrag som andra gärna skuffade ifrån sig.

Profil. I kontakten med krigsveteraner har Bertel Widjeskog märkt att barndomens "Gud som haver" bär långt i ett förtvivlat läge. 26.10.2017 kl. 15:58

ekenäs. Kyrkan öppnas för sörjande efter dödskollisionen i Raseborg. 26.10.2017 kl. 11:41

Dennis Svenfelt och biskop Bo-Göran Åstrand.

AVSTÄNGNING. Domkapitlet kunde idag inte ta något beslut gällande Dennis Svenfelts eventuella avkragning. Svenfelt hördes i en och en halv timme, men domkapitlet valde att fortsätta behandlingen vid ett extrainsatt möte på onsdag nästa vecka. 16.6.2022 kl. 18:00
Mia Anderssén-Löf.

Stiftsdekan. Domkapitlet valde vid sitt möte idag Mia Anderssén-Löf till ny stiftsdekan. 16.6.2022 kl. 17:29
Mats Lindgård har svårt att acceptera att en allt större bit av prästernas arbetstid går till byråkrati.

Kolumn. Vi kyrkoherdar behöver frigöra tid för präster och anställda att mera möta församlingsbor, skriver domprost Mats Lindgård i Borgå i sin kolumn. 9.6.2022 kl. 11:02
Anne Holm-Haavisto har flyttat tillbaka till hembyn Vexala och har nu sin arbetsplats i Munsala kyrkby.

BÖNESVAR. En liten röst viskade i örat att hon inte ska återvända till Stockholm. Men Anne Holm-Haavisto lyssnade inte på rösten. Hennes längtan tillbaka var så stark. 9.6.2022 kl. 11:19
Åsa A Westerlund och Stefan Vikström har mycket gemensamt – men inte allt. När Stefan började i internatskola var han elva. Åsa var bara sju.

MISSIONÄRSBARN. Som barn till Afrikamissionärer bodde både Åsa A Westerlund och Stefan Vikström på internat i flera år då de växte upp. "Man blir slängd i sjön, och så måste man simma." Det har varit ett livsprojekt för båda att bearbeta vad de varit med om, och försonas med det. 8.6.2022 kl. 16:24