Fil mag Hedvig Långbacka från Åbo när en passion för folkbildning. Radion, menar hon, har unika möjligheter eftersom den ofta står på så att säga i bakgrunden och kan överraska oss med intressanta ämnen.
Du administrerar och planerar svenska andakter på YLE. Tidigare kallades de medverkande andaktstalare, nu heter det andaktsredaktör. Varför?
– De är inte bara talare utan de gör hela program, med musik och allt. Under min tid på tjänsten har jag värvat och utbildat ett 60-tal andaktsredaktörer.
– En del är präster, men många är personer utan någon yrkesanknytning till kyrkan. De är människor jag vid något tillfälle hört tala publikt och gjort det bra.
Vad är det viktigaste du lär ut?
– Radion har en speciell dramaturgi. Det är till exempel oerhört viktigt att redan från början hitta det rätta anslaget och snabbt fånga lyssnarens uppmärksamhet.
När känner du att ”detta var fint att sända ut”?
– Då en andaktsredaktör är uppriktig och ärlig samt har ett gott språk och kan berätta eller beskriva ett tankeflöde på ett sätt som gör att man dras med och vill höra mer.
Men har inte ”ångradion” spelat ut sin roll i dagens enorma medieutbud?
– Det där är lite ålderism, att man hela tiden tänker på dem som är under 30 och sociala medier.
Vi har faktiskt väldigt många lite äldre lyssnare som inte har lämnat radion. Mediets absoluta styrka är att det kan presentera för människor något de inte visste att de ville veta. Folk har den på i bilen, på stugan och om sommaren i båten.
Du och jag vet vad ”syndanöd” är, men vet en 15-åring i Sibbo det?
– Knappast. Men lyssnar man på dagens andakter i Radio Vega tror jag inte någon använder sådana ord. Talare i kyrkliga sammanhang förstår att vi måste prata om andliga ting på ett adekvat språk.
Ska man inte längre tala om synd, skuld, nåd eller försoning, alltså?
– Jodå, men i en kontext. Vi har exempelvis haft Andrums-serier där fem personer från olika samfund talat om olika centrala begrepp i kristen tro; nåd, försoning, skuld och så vidare. Det var jätteintressant, de närmade sig det på så olika sätt.
Hur ser din egen Gudsbild ut?
– Han, eller kanske hen, är ett stort mysterium. Jag tror att vi bara kan se delar. Kristus är för mig mycket lättare att relatera till, han är idealet för människan.
– Att förstå Gud kan jag inte. Det är lika bra att erkänna. Men samtidigt upplever jag att det är någon jag har en relation med. Och den förändras och utvecklas hela tiden, i takt med att jag själv lär mig nya saker.
I maj flyttade du tillbaka till uppväxtårens Åbo och från årsskiftet styr du nu själv helt över ditt liv. Vad sker därefter?
– Jag har redan en hel del beställningar på artiklar och föreläsningar. Mitt specialintresse sedan mer än 20 år är Bysans, det östromska imperiet, som jag ska föreläsa om under våren. Intresset är stort på grund av att Ryssland har så starka rötter där. Det är faktiskt lite lättare att förstå det som nu händer i Ukraina om man vet bakgrunden, hur den ryska tanken om att vara en ”frälsarnation” har utvecklats.
Din beläsenhet är omvittnad. Får vi framöver se något ”hedvigskt” på bokdiskarna?
– Tja … Jag är mycket intresserad av de medeltida gråstenskyrkorna i Finland, som jag rest runt och tittat en hel del på. De är helt fantastiska och i något skede har jag tänkt att det vore underbart att skriva en populärvetenskaplig bok om dem.
Vad gör dig lycklig?
– Att ro i skärgården en stilla kväll, att vara tillsammans med mina närmaste, att träffa människor som är vetgiriga. Varje gång jag träffar en människa som överraskar med sin kunskapstörst blir jag lycklig.
--- --- ---
Hedvig Långbacka:
GÖR:
Radioredaktör vid Kyrkans central för det svenska arbetet. Går i pension vid årsskiftet.
FAMILJ:
Sonen Matias och livskamraten Henrik.
INTRESSEN:
Musik, litteratur, historia.
BÄSTA BIBELSTÄLLET: Frukta icke, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid namn och du är min (Jesaja 43:1).