Först tänkte vi att vi nog är för små, att vi inte har resurser för allt det som krävs för att ställa till församlingsval. Men så engagerade valnämndens ordförande och församlingsrådet sig, och vi fick en lista! Jag (som kyrkoherde) är både stolt och glad över det engagemang som uppbådades, för vi har inte haft val i Solfs församling på många år.
Och nog har vi tillsammans märkt att vi är små, för i ett val behövs det många som hjälper till. Och nog har vi längs vägen märkt att vi inte vana att ha riktigt församlingsval, för det är en stor demokratisk ”apparat” och vi har ingen rutin att falla tillbaka på.
Men jag har också märkt att om man bara är tillräckligt envis och målmedveten, och får hjulen att snurra, om än med möda och lite vingligt, så händer det något. Människor tar kontakt med varandra, hjälps åt, kommer samman och idéer föds. Häromdagen när kandidaterna fotograferades, såg och hörde jag det där kreativa surret av människor som vill engagera sig för något som känns angeläget; vår församling och vår kyrka! Det gläder mig som kyrkoherde och som människa. Vi behöver varandra för att tillsammans komma framåt.
Att bli tillfrågad och vald är ett förtroende, värt att ta på allvar. För arbetet i ett församlingsråd ingår i ett demokratiskt system som kan kännas både tungrott och svårsvängt. Om det är det man vill göra, att svänga helt. Alla som har varit på sjön, i en båt, vet att bara en gradändring i kursen förändrar resans slutmål.
Varje församlingsmedlem och varje förtroendevald kan vara den där graden av förändring, eller stillastående, som har betydelse för skeppet kyrkans, eller lokalförsamlingens kurs. Den som står bredvid och beklagar sig över skeppet, eller skriker åt vågorna och vinden kan inte förändra kursen.