Sonen Olivers sjukdom och död har förändrat Sandra Holmgård för alltid. Ändå fortsätter livet. Till jul ska familjen få en bebis. Foto: Nicklas Storbjörk

"Jag kommer aldrig att repa mig helt efter Olivers sjukdom och död"

sorg.

Sandra Holmgård har skrivit en bok om det som för många känns som det värsta man kan drabbas av: att förlora ett barn. – Oliver var fantastisk, och jag tycker att alla familjer borde ha fått en egen Oliver. Men för egen del kan jag säga att jag aldrig kommer att repa mig helt efter hans sjukdom och död.

5.11.2022 kl. 09:00

Ibland, brukar Sandra Holmgård skoja med sin man Nicke, träder hon in på kalas som en sorts anti-lucia: en bärare av mörker. Det är inte alla som känner sig bekväma med att tala med en person som förlorat ett barn. Det är ju det värsta man tänker att en människa kunde drabbas av.

– Det är det många som sagt: det här skulle jag inte kunna tänka mig att händer mig, att förlora ett barn. Man när det drabbar en har man ju inget val.

Sandra Holmgård är aktuell med boken Då vi bara hade nu, en berättelse om hur hennes och hennes man Nickes förstfödda son Oliver insjuknade i INCL, en obotlig sjukdom som bryter ner kroppens funktioner. Han var ett år och åtta månader när diagnosen kom, fyra och ett halvt när han dog.

Den mörkaste stunden var när diagnosen klarnade.

– Då frågade jag Gud: Varför? Men samtidigt har jag aldrig tänkt att man får ett bra liv bara för att man ber. Det som drabbar oss, det drabbar oss.

Men vissa av tröstefraserna de fick höra kunde kännas absurda. ”Gud ger dig inte mer än du kan bära.” Vem mäter det, vem mäter vad en människa kan bära? Om en sjukdom slutar med döden, lyckades människan bära den då?

"Jag har aldrig tänkt att man får ett bra liv bara för att man ber. Det som drabbar oss, det drabbar oss."


I boken skriver du att du aldrig kommer att repa dig. Hur märks det?

– Ja, vi är alltid skadade. Det märks i småsaker, som i dagissamtalet vi hade om vår son Vide. De undrade varför han inte klädde sig själv när han ändå var fullt kapabel att göra det. Och jag insåg att jag ju aldrig tänkt att han kunde det, för jag hade ju klätt på Oliver.

Det är lite som att lära sig vara förälder på nytt.

– Jag var jättebra på att vara den förälder som gjorde allt, den som pressade sig, den som var 100 procent vårdande mor. Men att vara en person som kräver något av sina barn och uppfostrar dem – det känns inte som jag. Det är en ny roll.


Påverkade det dig att ni hade en begränsad tid med Oliver?

– Det gjorde det. Vi orkade kämpa för att vi visste att vår tid med Oliver var begränsad. En annan förälder, som hade ett sjukt barn som hann bli tio, sa att det är viktigt att vi tar hand om vår relation och vår ork. ”Vad har ni annars kvar efteråt?” Det var jättebra att han sa det.

Hon hoppas att allt det svarta och mörka och hemska som hon aldrig beställde eller ville ha också ska föra med sig en gnutta ljus. Kanske hon som journalist blivit bättre på att möta människor. Kanske hon är bättre på att trösta andra i sorg än tidigare.

– Kanske har jag också fått en sorts tacksamhet för livet. De ljusa stunderna kan vara ganska små: bara att Vide har somnat och att vi har det skönt tillsammans, bara att vi kan gå ut och gå.

Foto: Nicklas Storbjörk




Du skriver att du är oroligare över Vide än du tror att en normalförälder skulle vara.

– Ja. Det är jättebra att Vide är ganska vild och inte har någon självbevarelsedrift, jag hinner inte vakta honom hela tiden. Men jag kan bli upprörd om jag ser någon komma körande med en moped på bara bakhjulet och utan hjälm, jag kan tänka: Hur kan en del få göra så där? Medan andra gör ingenting och ändå dör?


Har din Gudsrelation förändrats efter Olivers sjukdom och död?

– På något sätt har den varit ganska stabil hela tiden. Det är mest det som folk säger när de har en egen föreställning om vad Gud tycker som kan vara tungt. Själv ser jag det som att den här världen är trasig och vi är inte i himlen än.

Hon har till exempel fått frågan: Vad tror du Gud har för mening med det här?

– Vad ska man svara på det? ”Vad tror du?”

De har också fått höra att de drabbades för att de är så starka och att Oliver fick komma till rätt familj.

– Att säga så tycker jag för det första är jättefult mot Oliver, för han var helt fantastisk och jag tycker att alla familjer hade förtjänat en Oliver. Jag är jätteglad att vi fick Oliver.

Och sedan: inte har ju hon och hennes man Nicke klarat det.

– Vi fick det här och sedan fick vi leva med det och vi är fortfarande trasiga. Vi har fått både sämre och bättre sidor. Lite mer cyniska har vi kanske blivit.

När Oliver precis hade dött frågade hon en präst om vilka tankar han hade om att allt har en mening.

– Han sa att det där meningssökandet egentligen är ett ganska västerländskt påfund och inte ett kristet sätt att se på det. Då kändes det bättre för mig.


Vad kan man då göra för den som sörjer?

– Laga mat. Finnas till. Lyssna. Låta den som sörjer sätta ord också på de svåra känslorna. Det är något jag försökt göra också med den här boken. Kanske kan det hjälpa någon annan som är arg och ledsen.

Text: Sofia Torvalds
Foto: Nicklas Storbjörk


Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

litteratur. Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud. 14.2.2025 kl. 13:37

psykologi. När Trump skällde ut Zelenskyj i Vita huset betraktade den kristna terapeuten Markku Veilo scenen med intresse. – Det var ett klassiskt exempel på hur en människa reagerar utifrån sina känslolås och inte klarar av att bete sig vuxet, säger han. Men vi har alla en del i oss som exploderar eller imploderar oväntat – och den kan vi jobba med. 20.3.2025 kl. 10:01

Begravningsplatser. Runt om i Svenskfinland finns små begravningsplatser som drivs av föreningar eller sammanslutningar. Två begravningsplatser stöds av den lokala församlingen eller samfälligheten. 19.3.2025 kl. 10:00

KRISTEN YOGA. Stillhetens yoga utövas i dag i var femte församling i den evangelisk-lutherska kyrkan. Yogans ursprung utanför kristendomen och Europa väcker fortfarande frågor. Ny forskning ska titta på varför. 18.3.2025 kl. 10:00

film. Filmen om den tyska teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer är bioaktuell i vår. Filmen är skrämmande relevant i en tid då auktoritära ledare på nytt utmanar vårt civilkurage. Ylva Eggehorn, svensk poet, författare och Bonhoeffer-översättare, tycker att filmen är angelägen just idag. 17.3.2025 kl. 18:39

BISTÅND. När han fick e-post om att allt amerikanskt bistånd stoppas var Wycliffe Nsheka i chock.– Jag har jobbat med bistånd i Uganda i 23 år, och aldrig upplevt något liknande. 12.3.2025 kl. 12:42