I lite över två månader har Heidi Juslin-Sandin hunnit jobba som stiftssekreterare för personalvård vid domkapitlet i Borgå.
– Jag har verkligen fått börja jobba, det är inte fråga om annat, säger hon.
Till hennes uppgifter hör bland annat att höra hela personalen i en församling inför en biskopsvisitation, att koordinera en del utbildning och andlig fördjupning i stiftet, koordinera stiftets arbetshandledare samt att vara ett bollplank om det uppstår konflikter i arbetsgemenskapen i någon församling.
– Jag kommer inte med någon tjock handbok, lösningen finns alltid där konflikten har uppkommit. Min uppgift är att lyssna mer än prata.
Du har jobbat med krishantering vid Röda Korset, vad tar du med dig från det jobbet?
– När det krisar ska man ta det extra lugnt, andas och hitta avstånd till det som hänt. Det lönar sig att våga vänta lite, låta den värsta känslostormen lägga sig.
På Röda Korset hamnade allt från skjutningar i köpcenter till konflikter utomlands på hennes bord.
– På en arbetsplats är konflikterna sällan så akuta. Vid personkonflikter gäller det att skynda långsamt, vi är människor med känslor.
Vilken har varit din styrka kontra din svaghet som chef?
– Min styrka har varit att jag haft förmågan att se människorna, sinnesro att stanna upp och höra vad mina medarbetare vill säga.
– Jag har många svagheter, men en är att jag blir så inspirerad att jag tar emot en massa arbetsuppgifter och inte hinner göra allt så bra som jag skulle vilja. En annan svaghet är att jag är dålig på detaljer, jag målar mycket hellre med stor pensel.
Vad behöver personal för att må bra?
– Det som behövs i arbetslivet skiljer sig inte så mycket från vad människor allmänt behöver. Vi behöver få känna oss trygga, sedda och uppskattade. Vi behöver känna att vi blir rättvist behandlade, och att det finns mål och mening med det vi gör. Vi behöver också få ett ”Tack, bra jobbat!” från någon som menar det. Det behöver också en chef få höra ibland.
Du har utbildat frivilliga inom Röda Korset och också jobbat som präst, kan församlingarna ta vara på sina frivilliga?
– Det finns församlingar som är otroligt duktiga och sådana som kan lära sig mer. Som frivillig måste du vara uppskattad, sedd och få göra sådant som känns meningsfullt för dig själv. Ta med frivilliga i planeringen av verksamhet där fler händer och fötter behövs! Involvera dem i församlingens liv helt och hållet!
I de församlingar som lyckats med frivilligarbetet ser hon ett mönster.
– Det finns en riktig vilja och några som brinner för frivilligarbete. Min käpphäst är att frivilligarbete är kostnadseffektivt men aldrig gratis. Det måste alltid finnas resurser för koordinering, utbildning, handledning och ett litet materiellt tack. Finns det inte det kan vi lika gärna glömma alltihop.
Hur kan församlingar tänka kring samarbete med andra organisationer?
– Där måste församlingen alltid tänka lokalt, stanna upp och fundera: Vem finns här och vem borde vi samarbeta med? Jag säger inte att kyrkan ska göra allt som är i ropet, men om en organisation har ett uppsving på en ort kan det vara bra att fråga sig: Kan vi samarbeta med de här? Kan vi lära oss något? Hur bemöter de människor? Vad är aktuellt i människors liv?
– Biblioteken är ett bra exempel. När jag var ung var biblioteken i Södra Haga och Mattby fruktansvärt tråkiga. De var grå lådor med mögelskador och butter personal, och ungdomar fick inte vara där för man skulle vara tyst. I dag är biblioteken vardagsrum som finns till för alla. De har lyckats bjuda till och bjuda in. Det ska också församlingarna göra tycker jag. De sakrala rummen får inte vara så heliga att vi inte kan vistas där. Livet i sig är heligt.
Heidi Juslin-Sandin
GÖR: Stiftssekreterare för personalvård vid Borgå domkapitel.
BOR: I Esbo.
FAMILJ: Man och två tonåringar.
INTRESSEN: Matlagning, utemotion och litteratur.