Då Benita Finne blev antagen till en missionärsutbildning startade en process där hon ifrågasatte Guds existens.
Då Benita Finne blev antagen till en missionärsutbildning startade en process där hon ifrågasatte Guds existens.

Benita Finne: "Från den dagen fick själva kärnan i tron växa fram"

LIV.

Benita Finnes vägg i hemmet i Bennäs, Pedersöre hänger en färgglad tavla. Tavlans ram är mycket oansenlig, den syns knappt. För henne illustrerar tavlan det kristna livet. Tidigare var de yttre ramarna det viktiga. Nu är det innehållet – liv, frihet, glädje.

26.10.2022 kl. 19:00

Som barn satt Benita Finne ofta inklämd mellan mamma och pappa i ett överfullt bönehus i Bennäs och lyssnade på predikanterna.

– Där upplevde jag glädje, värme och trygghet.

Som tonåring gick hon med i församlingens ungdomsarbete.

– Där förvandlades tro till lagiskhet och moralismen fick sin boning i mig. Jag uppfattade undervisningen på ett sätt som förtog glädjen i att vara kristen. Tron blev för mig ett regelverk, du bör, skall, får inte. Den blev en ram på en tavla. Ramen blev så dominerande att jag inte såg tavlan.

Hon ville vara en perfekt kristen och tolkade allting utifrån det.

– Så fel det kan bli. Tack och lov att det är annorlunda i dag. Med fokus på kärnan formas ramen av sig själv.

Som ung, nyutexaminerad lärare sökte hon till Finska Missionssällskapets missionärsutbildning och blev antagen.

– Då ställde jag mig tre frågor om min drivkraft: Är det äventyrslust? Är det dåligt samvete? Är det kärlek till Gud?

Svaren på de två första frågorna var jakande. Men den tredje frågan startade en lång process.

– Jag insåg att jag hade en slags huvudets tro, men jag hade ingen relation till Gud. Jag ifrågasatte allt jag lärt mig om honom, till och med hans existens. Det var en tung tid som följde.


Liv, frihet och glädje

I det läget fann hon det bäst att tacka nej till missionärsutbildningen.

– För att göra en lång historia kort kom jag mig via omvägar till en kristen ungdomskonferens i Danmark. Där mötte jag ungdomar som varken liknade eller uppförde sig som jag uppfattat att kristna ungdomar borde göra.

Det som dittills för henne varit ord utan verklighet präglade hela konferensen: liv, frihet och glädje.

– Det var det jag själv längtade efter och därför sökte jag någon att samtala med. Deltagarna på konferensen representerade många samfund och som lutheran ville jag tala med en präst.

I folkvimlet såg hon en man i prästskjorta, gick fram till honom och frågade om de kunde samtala. Det visade sig att han var präst i Svenska kyrkan.

– Jag tänkte att honom måste jag kunna lita på. Jag berättade om den kamp jag förde och att jag ifrågasatt allt, till och med om jag ens är kristen.

Prästen frågade om hon någonsin överlåtit sig till Jesus.

– Att överlåta sig till Jesus? Det var något jag aldrig hade hört talas om att man kan göra. Han förklarade att det inte är något märkligt. Det innebär att man bjuder in Jesus i sitt hjärta och ber att han ska bli herre i ens liv. Efter ett långt samtal ledde han mig i en överlåtelsebön.

Det hände inget dramatiskt men det var en viktig markering.

– Från den dagen började tavlan, själva kärnan i tron, växa fram medan ramen blev allt tunnare.

Konferensen hade ordnats av UMU, Ungdom med uppgift, och efter konferensen återvände hon till Danmark för att gå UMU:s lärjungaträningsskola.

– Efter utbildningen som bland annat innefattade en missionsresa till Frankfurt, skulle teamet resa med Transsibiriska järnvägen vidare till Japan. Jag ville följa med. Jag ville inte återvända till Finland. Olika omständigheter gjorde dock att jag, efter mycket bön, insåg att jag skulle återvända hem.

Det var inte lätt att komma hem. Hon fick jobb som lärare i Jakobstad.

Även om missionen inte blev Benita Finnes heltidskall lever intresset att hjälpa nödställda kvar. Medan hon var lärare engagerade hon sig i att samla in kläder till Stikli församling i Lettland. Sedan hon gick i pension gör hon korttidsinsatser.

– Jag är ofta i Stockholm och passar då på att besöka Sankta Clara kyrka, nära Sergels torg i stadens absoluta centrum. Första gången jag kom in där möttes jag av en anda av bön och lovsång. Äktheten, värmen och glädjen är påtaglig och omsorgen om alla tilltufsade är verklig. Jag kände mig hemma. Det är en dynamisk församling med Jesus i centrum, där många kommer till tro.

Senaste höst gjorde Benita Finne en tre månaders praktik i Sankta Clara.

– Jag gjorde allt från att tvätta kyrkbänkarna till att leda en Alphagrupp med Eva, som jag lärt känna där. Ibland höll jag aftonandakt för uteliggarna som övernattade i kyrkans utrymmen.

När Carl-Erik Sahlgren, kyrkoherden i Sankta Clara, gick i pension 2012 flyttade han med sin hustru Overa till hennes hemby Marangu i Tanzania. Där öppnade de Mokicco (Mount Kilimanjaro Children’s Care Organization), ett hjälparbete för fattiga och föräldralösa barn och unga samt för änkor. Efter Carl-Eriks död i november 2021 leder Overa arbetet. Till sin hjälp har hon en styrelse.

– Jag träffade Carl-Erik flera gånger och jag kände till Mocicco. Men det var pensionerade diakonen Inga Pagréus, som arbetat med Carl-Erik, som gav mig tanken att åka dit. Jag ville inte åka ensam så jag frågade Eva om hon följer med. På stående fot svarade hon ja.


Har vi skapat ett omänskligt samhälle?

Resan gjorde de i vår. Under sex veckor hjälpte de till i skolan.

– Vi umgicks med barnen, sjöng med dem och höll lektioner i engelska. Carl-Erik var övertygad om att språkkunskaper ger större möjligheter i framtiden. Vi undervisade även en ytterst heterogen grupp i åldern mellan 7 och 70 år.

Mokicco anser att barn och unga mår bäst om de får växa upp i trygga hem med föräldrar och syskon. Därför har 130 föräldralösa och fattiga barn sitt hem i en av de 26 så kallade Mokicco-familjerna. Mokicco ger också förskoleundervisning, inte enbart för de 130 barnen utan även för andra barn som inte annars skulle ha möjlighet till skolgång.

– Mokicco har också en yrkesskola i en by ute på landet. Där ges tills vidare utbildning enbart i sömnad, men förhoppningen är att skolan ska kunna starta utbildningslinjer inom byggnad och IT, om bara finansiering och personal ordnas.

Organisationen erhåller inga statsbidrag utan alla pengar kommer in från frivilliga understödjare. Familjerna sätter dock en ära i att själva bidra till försörjningen av barnen och har därför startat upp olika småföretag. De frivilliga understöden kommer främst från Sverige.

– Overa är en exceptionell kvinna. Hon är också präst och håller gudstjänst i kapellet nära sitt hem nästan varje söndag. Efteråt stannar folk kvar och förväntar sig både mat och tid för samtal. På vardagarna undervisar hon vid prästseminariet och lördagar när hon borde ha vilodag söks hon vanligtvis upp av någon som vill samtala om sina svårigheter.

Efter vistelsen i Tanzania är Benita Finne tacksam över att ha blivit född i Finland.

– Jag är tacksam över rent vatten, bekvämt hem, bra mat, fina vägar, gratis skolgång, bra sjukvård, ren natur, olika årstider, ett fungerande samhälle. Visst har vi utmaningar här, men jämfört med fattigdomen i Tanzania tycker jag inte att våra är så stora.

– Det finns mycket gott i Tanzania, såsom avsaknaden av stress. Där talar man med varandra, inte med telefonen. Och jag hörde inget om utbrändhet eller panikångest. Har vi i vår välfärd skapat ett omänskligt samhälle?

Sången, dansen och glädjen under gudstjänsterna är något hon bär med sig och saknar här. Likaså de många barnen som var med och aktiverades under gudstjänsterna.

– Men visst frågar jag mig varför våra livsbetingelser är så otroligt olika? Beror det på korruptionen? Är det kvarlevor från kolonialismen?

Text och foto: Johan Sandberg


SYNODALMÖTE. Vad betyder frälsning? Är det någonting som sker efteråt, bortom döden? Eller här och nu? Det ska alla omkring 2 000 präster i den evangelisk-lutherska kyrkan å tjänstens vägnar fundera över inför höstens synodalmöten. 12.8.2022 kl. 09:04
– Det jag gillar med hösten är att vi får en chans till nystart, vi börjar från tomt bord, säger Ann-Britt Bonns.

Skolstart. Ann-Britt Bonns är rektor i Grundskolan Norsen. Hon välkomnar ett nytt läsår. 11.8.2022 kl. 19:16
Kokonåsen i Borgå är välbekant för Mats Lindgård. Här sköter han sin kondition.

kyrkoherdar. När Mats Lindgård i tiden besvärade sig över hur domkapitlet placerade präster i förslagsrum inför domprostvalet resulterade det i en period som blev den tuffaste i hans liv. I dag är han en chef som tror på att förankra beslut grundligt innan han genomför något. 3.8.2022 kl. 17:08
Kantors- och prästparet Eeva-Stiina och Paula Lönnemo vill se kyrkan ta ett mera ansvarsfullt grepp om sina skogar.

KYRKANS SKOGAR. Okunnigheten om hur man ekologiskt hållbart sköter skog är stor i kyrkan, anser präst- och kantorsparet Paula och Eeva-Stiina Lönnemo. Därför vill de se mera fredning, och mera av det nya, kontinuerliga skogsbruket. 1.8.2022 kl. 12:53
– Jag har själv varit entusiastisk för skogsbruk utan kalhyggen, säger Carl-Johan Jansson. Men det fungerar inte.

KYRKANS SKOGAR. Skogsbruksveteranen Carl-Johan Jansson i Raseborg är skeptisk till det nya kontinuerliga skogsbruket. Domkapitlet i Borgå har bett honom om argument mot den nya metoden. 1.8.2022 kl. 16:11
Sophie Törnqvist från Kerko by i norra Borgå tycker om att vara social och få nya vänner. Domkyrkoförsamlingens läger Pellinge 1 har varit en upplevelse, säger hon.

konfirmation. I Borgå går 85 procent av årsklassen i Domkyrkoförsamlingens konfirmandundervisning, och Borgå "exporterar" hjälpledare. Men för allt flera konfirmander är kyrkans termer nya och främmande. Som Guds Lamm eller Kristus Frälsaren, säger lägerprästen Elefteria Apostolidou. 29.7.2022 kl. 16:00
Rebecka Stråhlman arbetar med den åldersgrupp som allra mest skriver ut sig ur kyrkan – något årtionde efter konfirmationen.

unga vuxna. Rebecka Stråhlman jobbar med den åldersgrupp som allra mest skriver ut sig ur kyrkan, något årtionde efter skriban. 1.8.2022 kl. 16:34
Ingrid Mutai och Olivia Franck (i telefonskärmen) vill lyfta 
sekundär traumatisering på bordet.

SEKUNDÄR TRAUMATISERING. Att känna empati är viktigt för dem som jobbar med att möta människor med trauma. Då de känner empatitrötthet eller har svårt att släppa tanken på klientens berättelse har dedrabbats av sekundär traumatisering. 24.7.2022 kl. 19:03
Mao Lindholm fascineras av rövaren på korset bredvid Jesus. – Och Jesus omedelbara löfte åt honom om evigt liv. Det är så hisnande stort att det inte går att fatta.

ANDETAG. Språket har en helt central betydelse i Mao Lindholms tillvaro. – Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv, säger Mao som bloggar på Kyrkpressens sajt. 24.7.2022 kl. 19:13
Katolska Sara Torvalds tycker att ekumenik är lärorikt men att den katolska kyrkan också har varit för en mängd "fördomar och tjafs". Hon är sedan 2021 ordförande för Ekumeniska rådets arbete på svenska i Finland.

profilen. Det finns mycket att lära sig av ekumeniken. Men Sara Torvalds som är ordförande för Ekumeniska rådets finlandssvenska arbete gillar som katolik sin egen kyrkas kontinuitet och tradition. 22.7.2022 kl. 15:00
Olav Jern anser att både Kyrkostyrelsen och domkapitlen har för stor makt. Men han är å andra sidan nöjd med att kyrkan har en tydlig beslutsstruktur

KYRKANS FÖRVALTNING. Stat och kommun har förenklat sin förvaltning. Men den utvecklingen har inte nått kyrkan. Den uppfattningen har Olav Jern i Vasa. 22.7.2022 kl. 08:00
– Jag tror att om jag var kyrkoherde skulle jag försöka hindra allt utflöde. Jag skulle tänka: jag låter ingen lämna församlingen utan att veta varför, säger Edgar Vickström. Han saknar uttalade mål i kyrkan.

KYRKANS FRAMTID. För ett år sedan blev Edgar Vickstöm präst efter en lång karriär bland annat som bankdirektör. Ett år senare är han förbryllad och lite bekymrad. En kyrka som handskas med personal, tid och pengar borde våga tänka på effektivitet. Men varför vet kyrkan inte ens om den har ett mål? 20.7.2022 kl. 19:12
Christina Roberts och Göta Alm-Ellingsworth vill återuppliva traditionen kring åländska Lumparlands brudkrona.

BRÖLLOP. I mitten på 50-talet bestämde sig Lumparlands marthor att skramla ihop till en brudkrona till kommunens flickor. Till det behövdes 200 gram silver och 13 000 mark. Men när man ville skänka den till församlingen sade dåvarande pastorn nej tack. Några årtionden senare hittade den ändå till kyrkans förvar. Nu har den dammats av för en historisk tillbakablick. 21.7.2022 kl. 15:00
Kyrkpressens enkät bland förtroendevalda i Borgå stift visar att ungefär en tredjedel tycker att kyrkoherden har för stor makt. Det tycker också de erfarna beslutsfattare Kyrkpressen talat med.

beslutsfattande. I början av juni sände Kyrkpressens redaktion iväg en enkät till alla församlings- och kyrkorådsmedlemmar i Borgå stift, och fick in 180 svar. En av frågorna lydde så här: Kyrkans lagstiftning ger kyrkoherden en stor roll i församlingens beslutsfattande. Tycker du att den är för stor? 6.7.2022 kl. 17:41
My Ström saknar känslan av att höra hemma. – Risken är nu, när jag testar på Sverige igen, att jag kommer ha samma känsla av att inte höra hemma.

Personligt. – Och sen låta sig slukas av dem innan man kan komma upp till ljuset igen, säger My Ström. 7.7.2022 kl. 19:58

Det som är omöjligt att förlåta kan kanske försonas, säger Patricia Tudor-Sandahl.

Bok. När vår yttre värld förmörkas av krig och sjukdomar bringar den kristna psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl bud om ett ljus som kan brinna inuti oss. 12.12.2023 kl. 13:55

forskning. Susanna Lundqvist fick 20 880 euro för forskning om evangelisk-lutherska kyrkans roll för tryggandet av Finlands försörjningsberedskap under vinterkriget. 12.12.2023 kl. 15:51
Marika Westerling förknippar julen med barndomens julgudstjänst i Nordsjö kyrka 
i Helsingfors.

GÅ I KYRKAN. I år bestämde skådespelaren och sångaren Marika Westerling att hon gör något alldeles nytt för att få tag på julstämningen: Hon börjar gå i kyrkan. 7.12.2023 kl. 08:00
Majla Ståhls följer noggrant med vad som händer i världen. ”Det är inte första gången vi haft problem med Ryssland", säger hon efter en nyhetssändning.

LIVSBERÄTTELSE. Majla Ståhls blir 90 år i januari. Hon minns när bomberna föll över Vasa, hon minns klasskamraterna som förlorade sina föräldrar och hon minns kärleken. Den stora och stillsamma. 7.12.2023 kl. 10:24
– Jag kände i många år att jag höll på med något som jag egentligen inte ska göra, säger Ester Rudnäs.

Personligt. Ester Rudnäs önskar att någon berättat för henne att det hör till att det kommer jobbiga perioder i ett äktenskap. Efter snart nio år som gift och sedan hon hittat rätt i yrkeslivet valde hon att berätta om utmaningarna för att hjälpa andra. 5.12.2023 kl. 18:00