För Cecilia Alameri var det självklart att göra frivillig militärtjänstgöring.
– Jag skulle vilken dag som helst göra om det, och om någon skulle fråga ”vill du komma tillbaka till Försvarsmakten?” så skulle jag genast svara ”ja”.
Hennes militärtjänstgöring förflöt utan desto större problem, men utbildningen till reservofficer var svår och jobbig.
– Men jag tvivlade inte på att jag var på rätt plats. Jag tycker om tanken att vi alla gör någonting tillsammans för vårt hemland. För mig betyder det mycket att jag har fått bli befordrad från underlöjtnant till löjtnant. Försvarsmakten har sett att jag har någonting att ge.
Cecilia Alameri studerade teologi när hon gjorde militärtjänstgöring och fick då fungera som beväringspastor.
– Jag fick träffa beväringarna på ett annat sätt än de andra beväringarna. Jag fick vara med på läger när militärpastorn Marcus Weckström gick runt bland beväringarna och frågade hur de hade det och hur de mådde. Jag upplevde att jag fick vara ett stöd för dem som var beväringar samtidigt som jag.
En ny vändning
Sedan 2014 har Cecilia Alameri följt med situationen i Ukraina.
– Jag gjorde min tjänstgöring 2014–2015. Sedan dess har det bara blivit oroligare och oroligare i Europa. Nu är det fullskaligt krig. Självklart fördömer jag det som Ryssland gör, att attackera Ukraina på det där sättet tror jag ingen kan godkänna.
– Finlands försvarsmakt har ökat beredskapen på grund av anfallskriget mot Ukraina. Kriget har absolut lett till att man är mer medveten om vad Försvarsmakten gör.
Hon säger att Rysslands anfallskrig mot Ukraina tagit en ny vändning i och med mobiliseringen.
– Lyckligtvis har vår försvarsmakt redan länge tagit hänsyn till att en sådan utveckling kan ske. Det finns inget direkt hot mot Finland, så vi kan känna oss trygga med att vi har en försvarsmakt som varje dag jobbar med att stärka tryggheten.
– Vi har en stor reserv som regelbundet får öva på sina uppgifter. Jag är stolt över att kunna vara en del av vår försvarsmakt.
Har du någon gång känt dig rädd inför situationen i Europa?
– Inte egentligen. Den utbildning jag har fått gör att jag kan vara trygg och känna att jag vet vad min uppgift är. Jag är inte ensam i det militära. Det finns många andra som står bredvid mig ifall att vi skulle stå inför en situation med en väpnad konflikt inför dörren.
Vita och gula papper
Cecilia Alameri går på alla repövningar hon blir kallad till.
– Försvarsmakten har alltid utbildat sina reservister aktivt just för att upprätthålla kunskapen. Personligen går jag också en hel del på frivilliga övningar som ordnas. De obligatoriska kommer på ett vitt papper i postlådan och de frivilliga kommer på ett gult papper.
Hon säger att Finlands försvarsmakt utbildar soldater för att kunna försvara sitt land, inte för att anfalla något annat land.
– En soldat utbildas inte till att döda utan till att försvara, även om det är saker som man självklart funderar på i det militära. Vad skulle du göra om du stod inför en situation där du måste skjuta på en människa?
Hon säger att repövningarna inte har blivit annorlunda sedan Ryssland startade sitt krig i Ukraina.
– Fortfarande är jag säker på att Finlands försvarsmakt tänker ganska likadant som tidigare. Men nu är man kanske rakare i kommunikationen. Tidigare talades det bara om ”fienden”. Nu kan man faktiskt säga att: ”Ni ser här hur Ryssland anföll Ukraina.”
Vilka är dina tankar om pacifism?
– Inom pacifismen vill man lösa alla konflikter med fredliga medel, och inte ta till våld. Men i den värld som vi lever i nu tror jag inte att det är möjligt.
Cecilia Alameri säger att varje människa har ett ansvar.
– Gud har gett oss ett ansvar att förvalta den här världen – då måste vi också kunna bära det ansvaret. Jag tänker att Försvarsmakten är till för att alla ska kunna känna sig trygga i sitt hemland. Samtidigt är det skrämmande att det finns andra som tycker att de är berättigade till ett anfallskrig.
Ondskans problem
Till vardags är Cecilia Alameri lärare i Hagelstamska skolan i Grankulla, årskurserna 7–9. Hon har studerat till religionslärare, men det här året undervisar hon i sitt biämne hälsokunskap.
– Särskilt på våren hade vi aktiva diskussioner med eleverna om kriget. Eleverna har många frågor. De vet att jag är löjtnant i reserven. Jag försökte besvara deras frågor så gott jag kunde.
Ungdomarna har många frågor som de behöver få ett svar på.
– Det känns som om jag har ett ansvar att hålla mig uppdaterad om läget för att kunna ge ungdomarna tillförlitilig information och skapa en miljö där man får ställa sina frågor om det som känns oroligt eller skrämmande. Eftersom många vuxna också känner sig oroliga och inte vill diskutera läget är det viktigt att ungdomarna får känna att det finns de som känner sig trygga och som man kan känna sig trygg med.
Hon får också besvara frågor om ondska, speciellt av de elever som varit konfirmander under sommarlovet.
– Ungdomar som gått i skriftskola brukar snabbt koppla ihop krig med ondska. De frågar: ”Varför säger ni på konfirmationslägret att Gud är kärleken och att Gud ska hjälpa oss, men sedan gör han ingenting åt kriget i Ukraina?”
– Det finns inget enkelt svar på varför det finns ondska. Då kan jag bara gå tillbaka till tanken att Gud älskar oss och han hoppas att vi ska älska honom. Och han har gett oss ansvar att vara här på jorden. Men vi människor tänker så olika. Ibland blir det inte riktigt rätt.
Kärlek vid militärmarsch
Hon och hennes fästman Magnus träffades i militära sammanhang.
– Vi träffades för första gången i Syndalen på försvarsmaktens lägerområde, där vi båda fungerade som utbildare på gymnasiernas säkerhetskurs.
Kursen ordnas varje år för att lära gymnasister orientering, överlevnad, första hjälp och brandsäkerhet.
– Sen träffades vi i flera militära sammanhang under åren, bland annat officersbaler. Jag hade också hört att ett gäng killar brukade åka ner till Holland varje år för att delta i en fyra dagars militärmarsch som är 160 km lång. En av killarna frågade om inte jag skulle hänga med och jag anmälde mig såklart.
Eftersom hon litade på att Magnus är organiserad bad hon om tips inför marschen av honom.
– Vi började öva tillsammans och på den vägen är vi idag.
Det har blivit många marscher efter den första i Holland.
– Skytte är en av våra gemensamma hobbyer, skyttegrenen heter SRA eller ”tillämpat reservistskytte”. Vi deltar aktivt i olika militärövningar och brukar fungera som domare vid internationella militärtävlingar. Vi har också själva delagit i marsch- och skyttetävlingar både här hemma och i Sverige. Våra vänner och bekanta brukar aktivt följa med våra äventyr via sociala medier.
Teologi som första alternativ
När Cecilia Alameri gick i gymnasiet sa hon alltid att hon aldrig skulle jobba i kyrkan.
– Men jag tyckte om Höstdagarna, Ungdomens kyrkodagar och alla andra trevliga evenemang för ungdomar i kyrkan.
Rätt som det var sökte hon till utbildningen i teologi i Åbo.
– Jag sökte också till psykologi och speciallärare, men av någon anledning hade jag satt teologi som första alternativ. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade ju sagt att jag inte ville jobba i kyrkan, men det måste ju ha funnits någon dragningskraft ändå.
Just nu jobbar hon inte i kyrkan, men trivs utmärkt med lärarjobbet.
– Jag trivs med ungdomar. De är oftast väldigt öppna för diskussion och de är nyfikna och vill veta mera. Det absolut bästa är att få föra diskussioner och varje dag diskutera med någon om någonting i en spännande miljö.
Hitta sig själv
Hon har varit hjälpledare, säsongsteolog och skriftskollärare vid väldigt många konfirmandläger.
– Mitt rekord är fem konfirmandläger på samma sommar. Att vara på läger är avkoppling från vardagen. Där finns också plats för djupare diskussioner och plats för ungdomarna att hitta sig själva.
I somras var hon inte på ett enda läger.
– Jag saknade det!
Vad ser du fram emot i livet, om du tänker kortsiktigt och långsiktigt?
– Jag ser fram emot att gifta mig med min fästman på sommaren. Om jag ska tänka mer långsiktigt så är det nog alla de människor jag kommer få följa i deras olika livsöden och alla de människomöten jag kommer få uppleva. Jag trivs verkligen bland andra och är ogärna ensam.
Det finns människor som är grundglada. Cecilia Alameri är en sådan person.
– Jag försöker alltid tänka positivt. När mina kollegor är nära att ge upp hoppet brukar jag säga: ”Nej det här fixar vi! Det måste gå. Det finns alltid en annan möjlighet.”