Johanna Holmäng bor i Forsby, men kring tio dagar i månaden arbetar hon i Umeå.

Hon möter stor längtan varje dag

FÖRLOSSNING.

Redan som sjuåring visste Johanna Holmäng att hon ville bli barnmorska. Hennes jobb är hennes kall. Varje dag möter hon stor förväntan, men vissa gånger också bottenlös förtvivlan. – Ibland måste jag gå från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken, säger hon.

28.9.2022 kl. 13:31

Johanna Holmäng bor med sin man och familjens fyra barn i Forsby, jobbar som barnmorska i Umeå kring tio dagar i månaden och är dessutom kommunens styrelseordförande i Pedersöre. Målmedvetenheten är inte att ta miste på.

– Jag kommer ihåg en rast i årskurs två. Vår lärare frågade vad vi skulle bli, och jag svarade att jag ska bli barnmorska. Jag var barnmorska när jag föddes och jag förblir barnmorska tills jag dör.

Hon vet inte om det är någon som kallar på henne, men hon vet att det var tänkt att hon ska vara barnmorska. Hon har kommit ihop sig med jobbcoacher ibland när de säger att man inte får vara sitt jobb.

– Och jag vet att det finns andra som känner som jag. Jag måste känna yrket i mitt hjärta och mina händer för att kunna bemöta dem som föder.

Johanna Holmäng har jobbat som barnmorska i sjutton år på tio olika förlossningssjukhus i Sverige och Finland.

– Det är en otrolig ynnest att se en ny familj bildas. Oftast är det kärlek vid första ögonkastet.

Ingen dag är den andra lik på hennes jobb. Även om de flesta graviditeter och förlossningar går bra så kan kasten ibland bli tvära.

Ibland går jag från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken.

– Det är fruktansvärt när man inte hittar hjärtljuden eller om babyn dör under förlossningen. Det är svårt att hitta ord för det.

Livet och döden kan gå hand i hand under ett arbetspass. Under den ena förlossningen kan lyckan vara total, unden den andra chocken och förtvivlan.

– Ibland går jag från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken. Att hitta sorgen i den situationen är inte svårt, men att hitta glädjen är mycket svårare.

Då är kollegernas stöd a och o, liksom ett fungerande chefsskap och hjälp av en kurator vid behov.

– Och så är det viktigt att bara börja på igen, att inte bli kvar och älta.

Hon har en grundtro och säger att tron kan vara en tröst i arbetet, både för henne själv och för de par som har en tro.

– Men jag möter besvikelse också. Den Gud vi tror på, hur kunde han låta det här ske?

Hon går inte in i den diskussionen som professionell, då låter hon kompetenta sjukhuspräster ta över.

– Men det är klart att jag också själv undrar hur det kunde få ske. Vissa saker rår inte vi människor på. Men det vi rår på ska vi göra. Vi ska använda den hjärna vi fått, statistik och hjälpmedel.

Hon tänker till exempel på vikten av preventivmedel där ytterligare en graviditet kunde innebära fara för kvinnans liv, eller livsnödvändiga blodtransfusioner, vilket inte alla religioner tillåter.

Efter att det värsta hänt

Johanna Holmäng har, liksom många kolleger, också förrättat nöddop.

– Det är på många sätt en absurd situation. Men det känns bra i sådana fall att som församlingsmedlem veta lite hur ett dop går till.

När en baby dör får föräldrarna all tid de behöver på sjukhuset. De får ett eget rum, och babyn läggs i en specialsäng, madrasserad med kylklampar.

I sådana fall är det allra viktigaste som barnmorska att ha mod att gå in i situationen.

– Familjen kan stanna en vecka på sjukhuset om de så behöver, tills de är redo att ta adjö.

– I sådana fall är det allra viktigaste som barnmorska att ha mod att gå in i situationen, att våga prata, att bejaka det som händer.

Hon är också mån om att föräldrarna ska få ha babyn nära, även om den första reaktionen kan vara att de inte vågar eller vill.

– Jag säger kanske ”se så fin hon är” och pratar också om babyn med namn.

Slutligen ordnas en andakt i sjukhusets kapell om föräldrarna vill det.

Urkraften

Både när det gäller död och fysisk smärta måste hon som barnmorska våga bejaka det som händer.

– Ibland säger jag till mig själv: Det här är inte farligt, Johanna. Nu gör du ditt jobb!

– När en kvinna föder har hon så ont som hon aldrig någonsin haft. När de säger ”jag dör” måste jag bejaka det, gå med dem i det, men sedan sätta stopp.

Hon pratar med stor entusiasm om kvinnokroppen.

Det är en ynnest att se en ny familj bildas, anser Johanna Holmäng. Foto: Privat

– Jag kan fortfarande känna ”Wow!” när jag ser vilken urkraft som sköljer genom kvinnans kropp. Kvinnor kan föda barn, bara ingen får dem att tro något annat. Jag behövs egentligen inte, men jag är där som stöd.

Hon uppmuntrar kvinnor att själva ta emot babyn, att ta tag i kroppen och dra ut den i världen.

– Jag tror det är viktigt. Och det första babyn ska möta är mammans hud, inga styva papperslakan.

Det gäller att inte svamla

Johanna Holmäng vill alltid se till att föderskans partner känner sig delaktig i förlossningen. Ibland är ledsagaren också en vän eller släkting.

– Papporna är rädda och oroliga. Män är vana vid att lösa problem. Jag brukar säga: ”Det här rår du inte på, men lita på oss i personalen och lita på kroppens fantastiska förmåga att föda. Hon kommer att ha så ont som hon aldrig haft, men det är normalt.” Det gäller att inte svamla. Och så ger jag dem uppgifter. Det kan vara att värma en vetedyna eller massera på ett visst sätt.

Vissa pappor är aktiva och engagerade, andra vågar eller vill inte.

– Vi kan heller aldrig veta vilken slags relation paret har. Det är inte alltid rosenrött även om de får en baby tillsammans.

De roliga anekdoterna är också många när man rör sig i förlossningarnas värld. Johanna Holmäng kommer speciellt ihåg en pappa som hon precis efter förlossningen bad vakta babyn som låg på skötbordet så länge hon själv hjälpte mamman i duschen.

När jag kom ut kände jag en tydlig bränd lukt.

– När jag kom ut kände jag en tydlig bränd lukt. Pappan var lång och ovanför skötbordet hängde värmelampor. Det rök redan om hans hår, men han märkte inte alls att hans huvud höll på att bli svett av lamporna, han var så hypnotiserad av babyn som låg på skötbordet och skrek.

När familjen ska hem väntar något nytt.

– På BB är det tryggt, och plötsligt ska man sända ut dem i samhället där de ska klara sig själva. Det är väldigt motstridiga känslor.

Johanna Holmäng säger att kvinnor kan föda, om ingen får dem att tro annorlunda. Hon själv behövs bara som stöd. Foto: Privat

Hur upplevde du det att föda själv, när du sett så mycket i ditt jobb?

– Det var som att komma hem! Jag var helt trygg med allt på Jakobstads BB, och det var fantastiskt att ha vänner och kolleger med sig.

Hon var bara 25 när hon fick sitt första barn, då kände hon den naiva och stora glädjen.

– Men när jag väntade barn tre och fyra, tvillingar som i dag är 10, hade jag svårt att hitta glädjen, jag såg mest bekymmer och visste att det är en riskgraviditet. Oron fanns hela tiden där. Men i dag är jag inte så orolig för dem längre, säger hon roat.

Hennes jobb i förlossningssalarna består ytterst lite av gosande med söta bebisar, den delen sker mest på BB-avdelningen.

– Min allra bästa lön är när en förlossning har gått bra, babyn ligger på mammans bröst, tittar upp för en stund och söker ögonkontakt, sedan tar tag i bröstet och börjar suga. Då kan det fortfarande tåras bakom mina ögonlock.

Ulrika Hansson


kyrkoherdeval. Vanda svenska församling och Monica Cleve nådde förlikning om kyrkoherdevalet. Kristian Willis torde installeras som kyrkoherde i Vanda nästa år. 18.9.2023 kl. 15:50

tro. Prästen och själavårdaren Maria Widén lärde sig tidigt att vi är kluvna: vi vill göra gott men gör ändå så mycket ont. Hon kallar de sidor i oss själva som vi gärna vill förneka för ”bräkande får”. Dem får vi lära oss att acceptera och älska, liksom vi måste acceptera att lidande och smärta är en del av vårt liv. – Nåden hjälper oss att bli vän med det vi föraktar. 15.9.2023 kl. 17:00

mission. Tre män med ett gemensamt barndomsland och en längtan efter att hjälpa. Det är allt som behövs för att ge ut en ljudversion av Bibeln på ett språk man inte själv behärskar. Ben Fernström, Rune Särs och Johan Lassus har tagit vid där deras föräldrar missionärerna slutade. 14.9.2023 kl. 19:00

kyrkoherdeinstallation. På onsdagskvällen fick Matteus församling i Helsingfors en ny permanent kyrkoherde då Patricia Högnabba välsignades till tjänst. Församlingen har bland annat profilerat sig med ett starkt ungdoms- och musikarbete och det genomsyrade också hela installationsmässan. 13.9.2023 kl. 23:26

PEDERSÖRE. Oberoende av om Daniel Björk jobbar i Petrus eller Pedersöre är ett uppdrag exakt det samma – att kämpa mot byråkratin. 13.9.2023 kl. 19:00

tro. Merete Mazzarella kan inte säga om tron på Gud ”fungerar”, men hon vet att hon har glädje av den. – Jag tycker att tro är det enda som kan hjälpa mot en känsla av skuld. 13.9.2023 kl. 10:00

FÖRETAGSAMHET. Tre präster och teologer jobbar med bas i Kronoby med att coacha företagare. Ganska lite behöver översättas från ”kristendomska” till vardagsspråk, säger de. Att vara företagare handlar om livets grundfrågor. Om allmänmänskliga saker som också Jesus har talat om. 12.9.2023 kl. 13:25

teve. En av dem talar i tungor, en vill vara talesperson för sexuella minoriteter och en har studerat karismatiska rörelsers destruktivitet. En rykande färsk serie om Borgå stifts biskopar har premiär idag. 11.9.2023 kl. 18:00

VANDA SVENSKA FÖRSAMLING. Snart kan det finnas en engelskspråkig pastor i Vanda svenska församling. Engelskspråkiga tjänster i svenska församlingar hör till ovanligheterna. 8.9.2023 kl. 10:19

BISKOPSMÖTET. – Saker som vi har tigit om i kyrkan är vanligtvis de samma som vi har tigit om i det finländska samhället. Så är det att vara folkkyrka, sa biskopen i Esbo stift Kaisamari Hintikka i sitt tal vid biskopsmötets öppnande i Kyrkslätt idag. 5.9.2023 kl. 14:30

Kolumn. I år firar diakonin i Tyskland 175-årsjubileum. Startpunkten för diakonin var Johann Hinrich Wicherns tal vid Evangeliska kyrkans kongress den 22 september 1848. Han förespråkade ett nätverk av ”kärlek som räddar”. Den moderna diakonin föddes 1.9.2023 kl. 13:56

NY BISKOP. TD Mari Parkkinen vigs och välsignas till ämbetet med Guds ord, bön och handpåläggning i en mässa i S:t Michels domkyrka söndag 3 september klockan 10. Vigningen förrättas av ärkebiskop Tapio Luoma med assistenter. 2.9.2023 kl. 10:00

Äktenskap. Ett nytt land, ett nytt trossamfund och en tuff period ledde Borgåborna Pelagia Mitsitsou och Dimitris Amaxopoulos till ett beslut. 31.8.2023 kl. 14:00

rasism. Vid folkhögskolan med fokus på utlänningar som lär sig svenska är rektor Catharina von Schoultz orolig för den nya vågen av rasism. 30.8.2023 kl. 20:00

musik. Systrarna Britt-Mari och Gun-Helen Andtfolk har uppträtt över 1 500 gånger och är en dynamisk duo. De båda systrarna är öppna och välkomnande, men då vi pratar om tuffare saker blir orden färre. 30.8.2023 kl. 17:32

BESVÄR. Två medlemmar i Petrus församlings församlingsråd har lämnat in ett så kallat kyrkobesvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över domkapitlets beslut att välja Pia Kummel-Myrskog till kyrkoherde i Petrus församling. 5.6.2024 kl. 21:13

ETT GOTT RÅD. Om Yvonne Terlinden fick en pratstund med sitt yngre jag skulle hon diskutera sin rastlöshet och sin perfektionism. 6.6.2024 kl. 08:00

Personligt. Som barn drabbades Lina Forsblom av leukemi och räddades till livet av en ryggmärgstransplantation. 23 år senare höll hon på att dö av blodförgiftning. – Jag tror inte det var Guds vilja att jag skulle bli sjuk. Men Gud kan använda sjukdomarna, bara jag låter mig bli använd, säger hon. 5.6.2024 kl. 10:18

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan behöver se över sitt nätverk av församlingar. Omkring 40 av dem överlever inte årtiondet ekonomiskt. 5.6.2024 kl. 10:00

KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46