När de skrev om sitt liv upptäckte Mårten och Kjell Westö nya saker om varandra.
När de skrev om sitt liv upptäckte Mårten och Kjell Westö nya saker om varandra.

"Vi har ett starkt religiöst arv i släkten, farmor och mormor och många andra var starkt troende"

SYSKON.

Kjell Westö och Mårten Westö är bröder, författare och spelar i samma band. De har ärvt ett depressivt stråk, men hanterar det på olika sätt. Den ena är intensiv, den andra är lugn. Den ena ber ibland, den andra köpslog en gång med Gud och blev avslöjad som spelare.

28.9.2022 kl. 10:38

I boken Åren. Två bröder berättar skriver Kjell och Mårten Westö korta essäer om viktiga tidsperioder i sina liv. Det var Mårten som föreslog projektet för fem år sedan.

– Först tänkte jag: underbar idé, men inte kan man ju göra så. Men sedan tänkte jag på det och kom till: varför inte? Vi har båda valt det här konstiga yrket och har haft det i tiotals år. Varför inte skriva en bok tillsammans? säger Kjell Westö.

De har en åldersskillnad på sex år, vilket lett till att de periodvis inte haft så bra koll på den andras liv. Idag spelar de sedan länge i samma band och har kontakt varje vecka.

– Under de sista tio åren då mamma levde hade vi mycket kontakt, men mycket kretsade kring henne. Jag tror att vår vuxna relation blivit ganska harmonisk för att vi fick barn ungefär samtidigt och byggde upp våra liv i samma takt, säger Mårten Westö.

Att de båda blev författare har också inneburit spänningar.

– Folk utgick ifrån att vi tävlar. Jag såg det här med att bli författare och poet som en flykt från den ganska borgerliga uppväxten i Munksnäs och från vår familj, där det också fanns en religiositet i de äldre generationerna som jag revolterade mot. I och med att det var ett flyktrum så reagerade jag på att brorsan kom och gjorde samma sak. Men det redde vi snabbt ut, säger Kjell.


Fel namn på pärmen

När han var ung tänkte Mårten aldrig på att han klampade in på Kjells revir. Men när Kjell blev en författare som sålde bra, som blev känd, var det inte alltid lätt att bli jämförd eller att jämföra.

– Det hände att vi var ute på tumanhand och tio människor kom fram till Kjell och gratulerade honom till hans böcker, och vi hann inte prata alls. Folk kunde också komma fram till mig och säga: Kiitos siitä Kjellin kirjasta. (Tack för Kjells bok.) Och då var jag liksom: nå jag har skrivit några egna böcker också, säger Mårten.

Folk blandade också ihop dem. En gång trycktes en hel upplaga med fel namn på pärmen.

– Och vi undrade: Vad håller ni på med? Det har ju funnits författare tidigare med samma efternamn, säger Kjell.

Båda började som poeter, men Kjell övergick tidigare till prosan. Mårten önskar ibland att han tagit samma steg tidigare, han också.

– Idag önskar jag att jag hade kunnat fokusera bättre när jag var yngre. Arbetet har emellanåt varit väl splittrat, med både översättningar och tidningsskrivande vid sidan om.


När jag läste boken märkte jag att ni har ett starkt religiöst arv i släkten, men ni skriver egentligen ingenting om tro. Men den måste ju ha funnits där som något som påverkade er?

– Den fanns väldigt starkt där. Farmor och mormor och många andra var starkt troende. Jag minns att jag någon gång frågade mormor hur hon vågade vara ensam på vårt sommarställe långt in på hösten, och hon svarade att ärkeängeln Gabriel vakar över hennes varje steg, säger Kjell.

Mårten Westö skulle kalla det hem han själv byggde upp med sin fru Henrika Andersson för ett ”andligt” hem.

"På det sättet är det kanske inte en slump att vår son Johannes blivit präst."

– På det sättet är det kanske inte en slump att vår son Johannes blivit präst. Men det är mycket Henrikas förtjänst, för hon har alltid varit intresserad av livsåskådningsfrågor och debatterat dem med pojkarna redan när de var i de tidiga tonåren.

– Jag har nog mer ärvt vår pappas pragmatiska och lite skeptiska inställning. Farmor hörde till en frikyrka och pappa har alltid hållit ett visst avstånd till religionen. Men inte är jag helt säker på vad han tänker innerst inne, säger Kjell.


När Kjell köpslog med Gud

Själv bad Kjell Westö Gud som haver om kvällarna tills han var i 11-årsåldern. Sedan tog han paus från bönen – fram till kvällen då han tog sin andra fylla.

– Jag kom hem på kvällen och allt snurrade och jag insåg att nu börjar jag må illa. Så mycket tro hade jag kvar att jag köpslog med Gud: Låt det gå om så ska jag aldrig dricka mer.

Och det gick om.

– Men som den förhärdade syndare jag är försökte jag med samma trick en månad senare, och då fungerade det inte. Långt efteråt tänkte jag: klart det inte fungerade. Jag blev genomskådad, jag var en spelare.

Mårten tycker om att gå in i kyrkor.

– Jag sitter där, och ibland ber jag en liten bön. När jag bott i Rom som författarstipendiat har jag frekventerat kyrkor nästan dagligen. Där känns det som en naturlig del av vardagen, och kyrkorna står alltid öppna. Här hemma möts man överraskande ofta av en låst dörr, tyvärr.

Kjell vänder sig förvånad mot sin bror.

"Men du ber? – Jo, det händer. Inte jätteregelbundet, men ändå."

– Men du ber?

– Jo, det händer. Inte jätteregelbundet, men ändå, säger Mårten.

Båda har umgåtts mycket i vänsterkretsar, och i de kretsarna väcker det ofta förvåning att Mårtens son Johannes studerat teologi och blivit präst.

– Jag tror att det har att göra med att religion varit tabu för många vänstermänniskor, säger Mårten.

Innan han blev teolog gjorde Johannes Westö karriär som fotbollsspelare. När Kjell träffar på fotbollsentusiaster får han ibland frågor om sin brorson.

– I våras berättade jag med stor tillfredsställelse för två som frågade att Johannes precis blivit prästvigd.



”Vah, är du pami?”

Kjell och Mårten Westös föräldrar har båda vuxit upp i Österbotten, närmare bestämt i Jakobstad. Men hemma talade föräldrarna aldrig dialekt, bara högsvenska, och när de bott i Helsingfors i tio år fanns det inte ett spår av dialekt kvar i deras tal.

– Inte ens när vi besökte Österbotten bytte de språk. De kunde markera att de kunde dialekt med enstaka ord, men talade bara högsvenska. Men vi måste komma ihåg i vilket samhälle de levde: i radio och teve var det helt förbjudet att tala dialekt. Kanske var det också en klassmarkör. Pappa kom från fattiga förhållanden och ville kanske visa att han var på väg uppåt i samhället, säger Kjell.

Också deras vänner kunde bli förvånade när det i något skede gick upp för dem att bröderna Westö hade sina rötter i Österbotten.

– När de sedan fattade det kunde jag få höra: Vah, är du pami? säger Kjell. (Pampes eller pami är ett smått nedlåtande uttryck om att vara från Österbotten, används särskilt i militären i Dragsvik. Red. anm.)


Tänk på barnen i Afrika

Ett sorgset stråk som drar genom texterna är att brödernas mamma insjuknade i förlossningsdepression både efter Kjells och Mårtens födelse. Genom åren hade hon många svåra depressiva perioder, som också ledde till sjukhusvistelser. Då trädde mormor, deras barndoms ljusgestalt, in i bilden.

– Jag vet inte hur vår barndom hade sett ut om inte vår fantastiska mormor hade funnits, säger Mårten.

– Så länge mamma levde hade jag svårt att leva med skuldkänslorna över att ingenting kunna göra. När hon var frisk var hon ju en underbar person. Det gjorde det inte lättare under de dåliga perioderna, när man visste vad hon kunde vara, säger Kjell.

När Mårten var sjutton år och Kjell 23 skildes deras föräldrar.

– Mamma och mormor talade mycket om skilsmässan. De var ganska bittra. Men jag tror Kjell tvingades höra mer, för jag var trots allt ”ett barn”, säger Mårten.

Hans minns veckorna när inget fungerade därhemma.

– Jag kommer ihåg mina försök att som sjuttonåring sitta vid mammas sängkant och säga: ”Tänk på de svältande barnen i Afrika, tänk på hur jobbigt det är för dem.” Det här var vid tiden för Live Aid-konserten. Det funkade inte riktigt. Det var en orimlig uppgift för en sjuttonåring.


Tänker ni själva på och oroar er för det depressiva stråket i er familj?

– Det finns en grundmelankoli i mig, kanske för att det fanns en tystnad och en undertryckt sorg i vår familj som på något vis lagrade sig i mig. Som tonåring kunde jag ibland drabbas av ett svårförklarligt tungsinne, också på fester bland kompisar, det var kanske en orsak till att jag började skriva, säger Mårten.

Kjell var hela sin ungdom jätterädd för att drabbas på samma sätt som sin mamma.

– Det hade kanske också att göra med att Mårten var blond och liknade vår pappa både till lynne och utseende, medan jag är mörk och fick höra av mina äldre släktingar att jag är min mor upp i dagen. När jag visste hur hon mådde var jag ju inte helt glad över det, säger Kjell.

Han pausar och säger att det är svårt att prata om det.

– Jag är djupt allvarlig när jag säger att jag haft tur som haft den här kreativa ådran, kunnat skriva berättelser och poesi och musik, för det kunde också ha gått ganska illa. Alla som försökt leva med mig vet att jag har ett psykiskt övertryck som börjar märkas när jag pressar mig alltför hårt. Det är först nu i 60-årsåldern jag lärt mig manövrera det.

– Du är en intensiv person, säger Mårten.

– Men du har en enorm uthållighet. Den hade du redan som barn, när du drömde om att bli långdistanslöpare. Vi är olika på så sätt att jag är mer eftertänksam och försiktig.

– Men du har ett lugn som jag avundas, säger Kjell.

De tänker på sin släkthistoria. Deras morfar sköts ihjäl av en rysk prickskytt i fortsättningskriget, deras farfar sprängdes sönder i en korsu i Summa under vinterkriget, tillsammans med ett trettiotal Öja- och Larsmobor. Radioförbindelserna var av och han hade anmält sig som frivillig för att meddela grannkorsun att de måste retirera.

Kjells och Mårtens mamma hade Mannerheims dagorder och morfars sista brev uppnålade på väggen i åldringshemmet. De var sakrala föremål.

– Farfar lär ha varit tystlåten, envis och väldigt plikttrogen, säger Kjell.

I kriget, säger matrikeln över de stupade, utförde han sina uppgifter lugnt och allvarligt.

– Dessutom var han lång, säger Mårten.

– Jag önskar att jag ärvt de generna.

Text och foto: Sofia Torvalds


Oro är ett centralt ord när ens föräldrar blir gamla och sjuka, säger Cecilia Åminne.

FÖRÄLDRAR. Cecilia Åminne fick som enda barnet till sina åldrande och sjuka föräldrar strida som en tiger för deras välmående. Men det höll på att kosta henne både hälsan och orken. Hur gör man om föräldrarna inte vill ha hemvård? Och hur kommer man till rätta med ilska, trötthet och samvetskval? 8.2.2023 kl. 14:00

DRÖMMAR. Varje natt kommer drömmarna till oss, märkliga och ocensurerade. Natt efter natt nytt manus, ny rollbesättning. – Ju mer vi tar in dem och förstår dem, desto mer minskar vår flykt från oss själva, säger drömgruppsledare Virva Nyback. 8.2.2023 kl. 15:35
Riksdagsvalet börjar med förhandsröstningen den 22 mars.

riksdagsvalet. Kyrkpressen hör sig i en valenkät för om topptemana i riksdagsvalet i april. Överraskande få av de dagliga krisorden i medierna dyker upp i svaren från Lappträsk i öster till Jakobstad i norr. Många lyfter i stället upp den finländska skolan. 7.2.2023 kl. 09:56
Daniel Vuoristo, Karin Särs, Jamika Sandbäck i den bakre raden och Amanda Ahlgren och Mona Nurmi den främre.

ungdomens kyrkodagar. Jamika Sandbäck och hennes vänner har skickat in fem ärenden om ungdomar och unga vuxna i kyrkan till årets UK. 27.1.2023 kl. 16:05
Patricia Högnabba arbetar redan som präst i Matteus.

kyrkoherdar. Har sina rötter i Matteus omfattande ungdomsarbete. Hon är enda sökande. 30.11.-0001 kl. 00:00
För ett år sedan var Jakob Nylund   ordförande för UK och nu valdes han till vice ordförande.

ungdomens kyrkodagar. En bönestund under konfirmandlägret var av avgörande betydelse för Jakob Nylund. – Det var som om hon bad för mig med Jesu röst, säger han. 27.1.2023 kl. 15:10
Spåren av Luther gav oss de nordiska välfärds­ekonomierna, anser Sixten Korkman.

ekonomi. Ekonomigurun Sixten Korkman skrev en bok om allt det vi måste tro på om vi ska ha ett sunt ekonomiskt system. Utan Luther skulle vi inte vara där vi är i dag, skriver han. 25.1.2023 kl. 19:00
Tillgänglighet handlar ibland om detaljer, att inte kombinera en ramp med en hög tröskel, säger Elisabeth Hästbacka.

delaktighet. Elisabeth Hästbacka har doktorerat i socialpolitik på temat delaktighet i samhället för personer med funktionsvariationer. Numera jobbar hon med tillgänglighetsfrågor och har sett vad också kyrkan kunde jobba på. Hon har en hälsning till alla förtroendevalda. 25.1.2023 kl. 15:21
– Jag har alltid trivts på UK, säger Johannes Winé.

ungdomens kyrkodagar. Vem är du? Johannes Winé är med i planeringsgruppen för Ungdomens kyrkodagar. – Det är ett evenemang som alltid har fått mig att komma tillbaka. 25.1.2023 kl. 10:00
Hanna Klingenberg bor i Vasa och jobbar bland annat med programmet Himlaliv.

Personligt. – För mig var det en andlig upplevelse att vara utbränd. Som tonåring kändes de vuxnas kristendom som ett skal utan känsla, säger Hanna Klingenberg, redaktör för teve-programmet Himlaliv. 24.1.2023 kl. 18:00
Leif Erikson har som pensionär forskat i Luthers viktigaste skrifter. Det har resulterat i boken ”Tron är en levande och djärv förtröstan på Guds nåd” som kom ut i höst.

LUTHERFORSKNING. Medan Leif Erikson forskat i Luthers skrifter har han överraskats av att frälsningsvissheten förekommer i det mesta reformatorn skriver. 14.2.2023 kl. 09:00
Det finns många olika sätt att missionera.

OVAN I KYRKAN. Som barn gick jag i tant Signes söndagsskola. Där hade vi en sparbössa som vi idag kanske skulle uppfatta som rasistisk, för på den fanns gestalten av ett svart barn som knäböjde och nickade tacksamt med huvudet varje gång det sattes en slant i sparbössan. 14.2.2023 kl. 09:07
Patrick Wingren,Tove Wingren och Rickard Slotte under en konsert i Nagu kyrka i höstas.

musik. Tove Wingren är skivaktuell med sina två musicerande släktingar Patrick Wingren och Rickard Slotte. – Samarbetet är glatt och fyllt av tacksamhet, säger Tove Wingren 23.1.2023 kl. 11:18
Gustav Björkstrand har nästan alltid ett skrivprojekt på gång.

pris. Gustav Björkstrand har skrivit tolv böcker "efter sin senaste pensionering". Han fick Tollanderska priset för sin nya bok om psalmförfattare, men också för hela sitt livsverk. 15.2.2023 kl. 10:02

OVAN I KYRKAN. Efter gudstjänstens inledning följer oftast syndabekännelsen. För en del känns den som ett slag i ansiktet. Varför ska man säga att man är syndig om man inte alls känner sig så? 26.1.2023 kl. 00:00

Amanda Jansson fick sitt stora genombrott när hon spelade huvudrollen i SVT-dramat Tunna blå linjen. Långt över 2 miljoner personer har sett första avsnittet.

film. Amanda Jansson blev känd för stora de massorna som den kristna polisen Sara i den svenska succéserien Tunna blå linjen. Nu är hon aktuell med huvudrollen i filmatiseringen av Stormskärs Maja. 10.1.2024 kl. 17:11
Inom kyrkans familjerådgivning är efterfrågan större än utbudet.

KYRKANS FAMILJERÅDGIVNING. I Finland upprätthåller kyrkan 37 familjerådgivningscentraler. En av dem finns i Jakobstad. Där minskar finansieringen med hälften samtidigt som efterfrågan på tjänsterna ökar. 10.1.2024 kl. 10:55
Jenni Johansson beundrar stadsdelen Skata och Strengbergsporten som hon ofta passerar.

SÅNGARE. Hon kom från Kajanaland till Jakobstad för att lära sig svenska och studera musik. I Jakobstad blev Jenni Johansson en aktiv kyrkobesökare och -sångare. Nu ska hon delta i årets Voice of Finland. 10.1.2024 kl. 09:48
Daniel Asplund är gift med Heidi, har barnen Noomi, 13, Inez,11, Elin, 7 och ett barn på väg i maj.

profilen. Daniel Asplund är kristen, make, pappa, predikant, själavårdare, företagare – och ny verksamhetsledare vid LFF, Laestadianernas Fridsföreningars förbund. 9.1.2024 kl. 18:27
Elefteria ”Ele” Apostolidou växte upp i Träskända med en finsk mamma och grekisk pappa. Hennes pappa dog när hon var elva år, men hon har upprätthållit sin grekiska.

ÅRETS PRÄST. Elefteria Apostolidou gick in i prästjobbet med själ och hjärta – men höll på att slita ut sig. 8.1.2024 kl. 20:38