Hanna Jensen har skrivit två böcker om minnessjukdomar, en om sin pappa och en om sin mamma. – Efter första boken tänkte jag att jag aldrig mer ska skriva om ämnet, men jag kände att jag hade något att säga som kunde hjälpa andra.
Hanna Jensen har skrivit två böcker om minnessjukdomar, en om sin pappa och en om sin mamma. – Efter första boken tänkte jag att jag aldrig mer ska skriva om ämnet, men jag kände att jag hade något att säga som kunde hjälpa andra.

"Jag har accepterat hennes sjukdom – jag tänker inte att hon borde vara som förr"

ALZHEIMER.

När Hanna Jensens mamma fick en minnessjukdom blev mamman aktiv, företagsam, pratsam – och väldigt ilsken. – Det fanns en tid då jag var så frustrerad att jag inte ville se henne i ögonen, men idag ser jag på mamma med varm blick.

22.9.2022 kl. 16:15

År 2009 fick Hanna Jensens pappa en alzheimerdiagnos. Han avled år 2012. År 2013 kom boken 940 päivää isäni muistina, en bok som handlade om att vara anhörig till en minnessjuk pappa.

– Då tänkte jag att nu ska jag aldrig mer skriva något om minnessjukdomar. Men år 2015 fick mamma samma diagnos.

Där Hanna Jensens pappa blev tystare och mer tillbakadragen var hennes mamma aktiv, pratsam, företagsam – och ilsken. Ilskan riktades ofta mot dottern Hanna, som var den som tvingades styra och ställa i mammans liv.

– En av mina vänner frågade, ganska kritiskt: Hur motiverar du den här boken? Hon menade att det är jag som berättar min historia. Mamma har sagt ja till att jag skriver, men det minns hon ju inte. När jag intervjuades i Helsingin Sanomat gick jag till mamma klockan nio på morgonen och tog bort bilagan med intervjun. Och ändå vet jag att även om hon hade känt igen berättelsen om sig själv hade hon inte kommit ihåg det senare. Men det vill inte riktigt gå in i min hjärna att hon inte skulle minnas en sådan sak.

För sig själv motiverar hon boken med att andra som är i samma situation behöver stöd.

– Och skriver man en bok måste man ju skriva allt.

Samtidigt påminner hon om att boken är en sorts buljongtärning: ett koncentrat av ett liv som också innehöll lugna stunder, resor och roligheter.

– Jag hoppas att någon som vårdar sin minnessjuka partner ska skriva en bok, för då är man i sjukdomen 24/7. Jag tror inte att de personerna orkar skriva böcker. Jag tänker ofta på dem och på hur ensamma och trötta de är.


Sorg och vrede i samma paket

Hanna Jensens mamma är fysiskt i utmärkt skick. Hon har alltid varit intresserad av kläder och noga med sitt utseende.

– Först nu börjar hon se ut som en ”momi”. Kläderna kan vara lite smutsiga, men hon har alltid pärlor runt halsen.

Efter många äventyr och motgångar i olika bostäder bor hennes mamma nu i en trevlig tvårummare i ett servicehus i Helsingfors. Om dagarna finns personal på plats och dörrarna är inte låsta.

– Hon har kaos i skåpen och tycker om att ordna där, men nu har jag förstått att det inte är min sak att städa. Där finns ett skåp som liknar ett kylskåp, och ibland sätter hon mat i det skåpet. Så jag har slutat köpa mögelost.

Numera hälsar Hanna Jensen på sin mamma ungefär en gång i veckan, förr krävdes besök och ingripanden så gott som dagligen.

– Det är något nytt varje vecka, men det är småsaker. Det stora var att hon var så arg. Jag är så lättad att det är borta.


När jag läste boken blev jag jätteirriterad på din mamma och kände medkänsla med dig. Var det svårt för dig att skriva så ärligt?

– Det var inte svårt att skriva ärligt, men jag har tänkt på att det hjälpt mig att jag är en ganska lugn människa. Många som läst boken har sagt att där finns scener då de själva skulle ha stuckit iväg. Men jag suckade bara och tänkte: Okej, håhåjaja. Men jag vet inte hur mycket som stannat kvar här, säger hon och lyfter handen till hjärtat.

– Det fanns en period då jag tänkte att situationen är jätteirriterande. Men jag visste ju att hon var sjuk. Hon hade inte varit sådan tidigare. Jag tänkte: Jag är inte sjuk, hon är sjuk, jag är här i två timmar och det orkar jag med.

När mammans minnesjukdom förvärrades blev hon missnöjd med allt. Grannarna var omöjliga. Bostäderna hon bodde i var katastrofala. Hon tog gärna spårvagnen, men visste inte riktigt vart hon var på väg. En gång fick Hanna Jensen hämta henne hos polisen.

Bördan med pappan hade Hanna Jensen delat med sin bror, men brodern dog plötsligt i början av mammans sjukdomstid. Hon blev ensam med den enorma sorgen och saknaden efter sin bror och med en mamma som hela tiden var arg på henne.

– Det är så frustrerande att man inte kan föra en vanlig diskussion, inte komma överens om någonting.

Den frustationen syns någonstans.

– Den syntes så att jag inte ville se på henne. Vi ville inte sitta nära varandra. Jag har varit i sådana arbetssituationer där jag upplevt att folk tittar bort när de inte vill ha med dig att göra. Det här var likadant.


Vara nyfiken i stället

På jobbet kan du kanske väja undan med blicken och undvika att vara i samma rum.

– Men här hade jag inget val. Det är en av de svåraste sakerna att göra att ta hand om någon trots det. Du vet aldrig i förväg hur lång den dåliga perioden blir, och den här har varit jättelång.

När hennes mammas sjukdom var som värst och mamman som argast tyckte Hanna Jensen att hon kände igen något i sin mammas blick.

– Hon tittade på mig som hon skulle ha tittat på pappa. De var gifta i 25 år och hade aldrig ett bra äktenskap. Jag frågade en gång mamma hur många bra år de hade, och hon svarade: två, eller ett.

Hon bestämde sig för inte bli bitter eller arg utan i stället vara nyfiken.

– Jag var på riktigt intresserad av vad sjukdomen fick henne att göra.

Den tyngsta perioden varade i ungefär fyra år. Hanna Jensen har inte repat sig från den än – hon jobbar mindre än förr, hon ger sig tid att vila.

– Jag tror att om man kan göra sjukdomen till en så liten grej i livet som möjligt mår man bättre. Man talar om alzheimerfamiljer, men det här är inte min sjukdom. Det är mamma som har den. Det är kanske någon slags defensmekanism, men man får vara glad för den.


Tycker du att det är ett barns plikt att ta hand om sin minnessjuka förälder?

– Mitt genuina svar är: nej. Jag tänker inte så. Jag tänker att man vårdar ur kärlek och vilja. Man ska inte tro att ett förhållande som inte varit bra tidigare blir bättre om den anhöriga får Alzheimers eller Parkinsons sjukdom. Jag tycker att det är föräldrarnas sak att bygga en sådan relation att barnen vill ta hand om dem om de blir sjuka.


Sörjer du din mamma?

– Jag har accepterat hennes sjukdom. Jag tänker inte att hon borde vara som förr. Jag har fortfarande en mamma, och kärleken finns kvar på samma sätt som förr. Jag tittar på henne med varm blick. Att godkänna läget har varit den bästa medicinen för mig.

I boken finns en scen där Hanna Jensen besöker sin mamma och får den vänligt intresserade frågan om hennes föräldrar fortfarande lever.

”Ja, den ena lever”, svarar hon.


Hanna Jensen

– Författare, journalist och logoterapihandledare. Bor i Helsingfors.

– Aktuell med boken ”Äitini muistina”, som handlar om hennes mammas minnessjukdom.

– Skulle vilja ändra på: Att vårt samhälle är uppbyggt så att de anhöriga vårdar minnessjuka för en liten peng.

– ”Vi borde ha ställen där minnessjuka kan vistas om dagarna, som i Italien. I Finland
gör kyrkan mycket för att ordna grupper för minnessjuka om dagarna.”

Text och foto: Sofia Torvalds


förlossningsdepression. Nu, när depressionen börjat lätta, är hon inte samma Rebecka som tidigare. Det är inte en dålig sak. 25.11.2020 kl. 09:50

adventskalender. På grund av ett mänskligt misstag har de adventskalendrar som församlingarna i Helsingfors, Vanda och Grankulla delat ut med veckans nummer av Kyrkpressen fått finskspråkiga insidor. Kalendrarna som delas ut i Esbo är svenskspråkiga både på in- och utsidan. 25.11.2020 kl. 09:47

covid-19. Redan före de striktare restriktionerna beslöt man att inga julböner ordnas på vanligt sätt inomhus i Borgå i år, säger Mats Lindgård, kyrkoherde i Borgå svenska domkyrkoförsamling. 23.11.2020 kl. 09:24

covid-19. – Vi tänkte att det är tryggare att vara utomhus, även om det förstås är en liten risktagning när man inte vet något om vädret, säger Helene Liljeström som är tf kyrkoherde i Matteus församling. 23.11.2020 kl. 08:47

covid-19. – Det här kan vi leva med, säger Esbo svenska församlings kyrkoherde Kira Ertman om de nya samlingsrestriktionerna som träder i kraft på måndag – högst tjugo personer får samlas inomhus i huvudstadsregionen. 20.11.2020 kl. 16:28
Retorikexperten Elaine Eksvärd har pratat öppet om övergreppen och den skada de gjort.

Övergrepp. Elaine Eksvärd utsattes för sexuella övergrepp i barndomen. Långt senare kom ilskan, och den kunde drabba vem som helst. I dag brinner hon för att andra barn ska slippa gå igenom det hon upplevt. 19.11.2020 kl. 15:21
Bisop Bo-Göran Åstrand och församlingsrådets viceordförande Magnus Sundman säger att samtalet i måndags behövdes och var konstruktivt.

samtal. I måndags besökte biskop Bo-Göran Åstrand och domkapitlets lagfarne assessor Lars-Eric Henricson Väståbolands svenska församling med anledning av de konflikter som blossat upp där. Kyrkoherde Harry S. Backström var förhindrad att delta. 18.11.2020 kl. 18:45
En maktmänniska kan kännas stark, men bakom styrkan gömmer sig obearbetade sår.

ledarskap. En människa man inte får kritisera. En människa som alltid har rätt. En människa som får dig att tänka: är det hen som är galen – eller är det jag? Maktmänniskor finns i alla sammanhang, men i kyrkan ställer de till särskilt stor skada. 16.11.2020 kl. 14:21
Sara George är glad att den fria bönen gjort deltagarna mindre rädda att uttrycka sig inför varandra.

sibbo. Hjälp, vad ska det här bli till? Sara George startade en bönegrupp som kombinerar bön med promenader. 11.11.2020 kl. 11:37
Mari Puska ser fram emot helgens kyrkodagar i Mariehamn. – Jag tror att behovet av det här är stort.

mariehamn. Under fredag kväll drar årets kyrkodagar igång i Mariehamns församling. Formatet är mindre på grund av coronaepidemin, kring 70 anmälda deltar. – Vi strömmar en del program så också andra kan delta, säger Mari Puska. 13.11.2020 kl. 12:01
Esther Kazen ser kyrkans potential att göra världen bättre.

feminism. Esther Kazen väntade sig att hon tillsammans med kyrkan skulle få kämpa mot orättvisor. I stället har hon många gånger upplevt att hon kämpat mot kyrkan. 12.11.2020 kl. 16:45
Vi behöver stå ut med paradoxer i livet, säger Katarina Gäddnäs.

Bok. Katarina Gäddnäs har länge skrivit om tro och brottats med det religiösa språket. Nu ger hon ut en bok med texter om Guds kärlek mitt i motgångar och halvfärdigheter. 12.11.2020 kl. 09:57
Pia Bengts har i många år jobbat som tf stiftssekreterare.

utnämning. Pia Bengts blir stiftssekreterare för gudstjänstliv och musik vid Borgå stift, slog domkapitlet fast vid sitt möte idag. 11.11.2020 kl. 14:33
– Jag vill hellre ge en läsupplevelse än en traditionell kommentar, säger Erik Vikström om sin nya bok.

Bok. En berättelse om kyrkans och världens nutid och framtid. Lagom till kyrkoårets slut – när temat är Kristi återkomst och den sista domen – ger Erik Vikström ut en bok om den apokalyptiska text som avslutar Bibeln. 11.11.2020 kl. 16:01
Anna Henning och hennes söners vardag är fylld av jobb, läxor och hobbyer. Men också av enkel samvaro. I och med coronan och distansjobb vann hon två timmar om dagen.

relationer. Anna Henning är ensam mamma till två pojkar, universitetslektor i socialpsykologi och kyrkligt förtroendevald i Borgå. Hon har lärt sig att fokusera på det som duger i stället för på det perfekta. Tro kan vara en suck uppåt, och föräldraskap en närvaro i vardagen. 11.11.2020 kl. 09:22

Förlåtelse är något du överräcker för en gåva som inte kräver något i gengäld.

FÖRLÅTELSE. Vad händer när någon behandlar dig fel? Du känner dig arg, sårad, ledsen och övergiven. Du vill ha rättvisa, och du vill att någon betalar. Men om rättvisan inte kommer – vad gör du då? Du förlåter. Sjuttio gånger sju gånger gör du det – och då sjunker inte bara ditt blodtryck utan du bygger också din karaktär. 20.4.2023 kl. 10:18
– Jag satt nästan mer utanför dörren än inne i klassrummet. Nu sitter min lärare i församlingsrådet med mig.

Personligt. Staffan ”pastorn” Björklund, stuvare och skogshuggare, har aldrig brytt sig om människors titlar. – Jag brukar alltid säga att alla som kliver över tröskeln till Herrens hus är likvärdiga. 20.4.2023 kl. 18:00
Tanja von Knorring i Tammerfors församling väntade i 40 år med att komma ut som kvinna.

TRANSKÖNADE. Som studerande klädde sig Tanja von Knorring första gången som kvinna 1984. I slutna sällskap och på klubbar i den tidens Helsingfors var hon kvinna om natten – och man och chef vid Luftfartsverket om dagen. Nu som 60-plus är hon kvinna helt och hållet. Bönen och tron har stött henne på vägen dit. 19.4.2023 kl. 21:41
Daniel Björk

TJÄNSTER. Daniel Björk är enda sökande till kyrkoherdetjänsten i Pedersöre när ansökningstiden gick ut i dag. Kyrkoherdetjänsten i Solf har sökts av Camilla Svevar och Johan Kanckos. 19.4.2023 kl. 12:08
– Jag kunde inte gå omkring och ha ångest över mitt jobb varje dag, jag måste göra någonting, säger Sabina Lumivirta.

Personligt. Sabina Lumivirta är driven och har höga krav på sig själv. Hon repar sig som bäst från två utmattningar och en depression. 19.4.2023 kl. 10:00