Hanna Jensen har skrivit två böcker om minnessjukdomar, en om sin pappa och en om sin mamma. – Efter första boken tänkte jag att jag aldrig mer ska skriva om ämnet, men jag kände att jag hade något att säga som kunde hjälpa andra.
Hanna Jensen har skrivit två böcker om minnessjukdomar, en om sin pappa och en om sin mamma. – Efter första boken tänkte jag att jag aldrig mer ska skriva om ämnet, men jag kände att jag hade något att säga som kunde hjälpa andra.

"Jag har accepterat hennes sjukdom – jag tänker inte att hon borde vara som förr"

ALZHEIMER.

När Hanna Jensens mamma fick en minnessjukdom blev mamman aktiv, företagsam, pratsam – och väldigt ilsken. – Det fanns en tid då jag var så frustrerad att jag inte ville se henne i ögonen, men idag ser jag på mamma med varm blick.

22.9.2022 kl. 16:15

År 2009 fick Hanna Jensens pappa en alzheimerdiagnos. Han avled år 2012. År 2013 kom boken 940 päivää isäni muistina, en bok som handlade om att vara anhörig till en minnessjuk pappa.

– Då tänkte jag att nu ska jag aldrig mer skriva något om minnessjukdomar. Men år 2015 fick mamma samma diagnos.

Där Hanna Jensens pappa blev tystare och mer tillbakadragen var hennes mamma aktiv, pratsam, företagsam – och ilsken. Ilskan riktades ofta mot dottern Hanna, som var den som tvingades styra och ställa i mammans liv.

– En av mina vänner frågade, ganska kritiskt: Hur motiverar du den här boken? Hon menade att det är jag som berättar min historia. Mamma har sagt ja till att jag skriver, men det minns hon ju inte. När jag intervjuades i Helsingin Sanomat gick jag till mamma klockan nio på morgonen och tog bort bilagan med intervjun. Och ändå vet jag att även om hon hade känt igen berättelsen om sig själv hade hon inte kommit ihåg det senare. Men det vill inte riktigt gå in i min hjärna att hon inte skulle minnas en sådan sak.

För sig själv motiverar hon boken med att andra som är i samma situation behöver stöd.

– Och skriver man en bok måste man ju skriva allt.

Samtidigt påminner hon om att boken är en sorts buljongtärning: ett koncentrat av ett liv som också innehöll lugna stunder, resor och roligheter.

– Jag hoppas att någon som vårdar sin minnessjuka partner ska skriva en bok, för då är man i sjukdomen 24/7. Jag tror inte att de personerna orkar skriva böcker. Jag tänker ofta på dem och på hur ensamma och trötta de är.


Sorg och vrede i samma paket

Hanna Jensens mamma är fysiskt i utmärkt skick. Hon har alltid varit intresserad av kläder och noga med sitt utseende.

– Först nu börjar hon se ut som en ”momi”. Kläderna kan vara lite smutsiga, men hon har alltid pärlor runt halsen.

Efter många äventyr och motgångar i olika bostäder bor hennes mamma nu i en trevlig tvårummare i ett servicehus i Helsingfors. Om dagarna finns personal på plats och dörrarna är inte låsta.

– Hon har kaos i skåpen och tycker om att ordna där, men nu har jag förstått att det inte är min sak att städa. Där finns ett skåp som liknar ett kylskåp, och ibland sätter hon mat i det skåpet. Så jag har slutat köpa mögelost.

Numera hälsar Hanna Jensen på sin mamma ungefär en gång i veckan, förr krävdes besök och ingripanden så gott som dagligen.

– Det är något nytt varje vecka, men det är småsaker. Det stora var att hon var så arg. Jag är så lättad att det är borta.


När jag läste boken blev jag jätteirriterad på din mamma och kände medkänsla med dig. Var det svårt för dig att skriva så ärligt?

– Det var inte svårt att skriva ärligt, men jag har tänkt på att det hjälpt mig att jag är en ganska lugn människa. Många som läst boken har sagt att där finns scener då de själva skulle ha stuckit iväg. Men jag suckade bara och tänkte: Okej, håhåjaja. Men jag vet inte hur mycket som stannat kvar här, säger hon och lyfter handen till hjärtat.

– Det fanns en period då jag tänkte att situationen är jätteirriterande. Men jag visste ju att hon var sjuk. Hon hade inte varit sådan tidigare. Jag tänkte: Jag är inte sjuk, hon är sjuk, jag är här i två timmar och det orkar jag med.

När mammans minnesjukdom förvärrades blev hon missnöjd med allt. Grannarna var omöjliga. Bostäderna hon bodde i var katastrofala. Hon tog gärna spårvagnen, men visste inte riktigt vart hon var på väg. En gång fick Hanna Jensen hämta henne hos polisen.

Bördan med pappan hade Hanna Jensen delat med sin bror, men brodern dog plötsligt i början av mammans sjukdomstid. Hon blev ensam med den enorma sorgen och saknaden efter sin bror och med en mamma som hela tiden var arg på henne.

– Det är så frustrerande att man inte kan föra en vanlig diskussion, inte komma överens om någonting.

Den frustationen syns någonstans.

– Den syntes så att jag inte ville se på henne. Vi ville inte sitta nära varandra. Jag har varit i sådana arbetssituationer där jag upplevt att folk tittar bort när de inte vill ha med dig att göra. Det här var likadant.


Vara nyfiken i stället

På jobbet kan du kanske väja undan med blicken och undvika att vara i samma rum.

– Men här hade jag inget val. Det är en av de svåraste sakerna att göra att ta hand om någon trots det. Du vet aldrig i förväg hur lång den dåliga perioden blir, och den här har varit jättelång.

När hennes mammas sjukdom var som värst och mamman som argast tyckte Hanna Jensen att hon kände igen något i sin mammas blick.

– Hon tittade på mig som hon skulle ha tittat på pappa. De var gifta i 25 år och hade aldrig ett bra äktenskap. Jag frågade en gång mamma hur många bra år de hade, och hon svarade: två, eller ett.

Hon bestämde sig för inte bli bitter eller arg utan i stället vara nyfiken.

– Jag var på riktigt intresserad av vad sjukdomen fick henne att göra.

Den tyngsta perioden varade i ungefär fyra år. Hanna Jensen har inte repat sig från den än – hon jobbar mindre än förr, hon ger sig tid att vila.

– Jag tror att om man kan göra sjukdomen till en så liten grej i livet som möjligt mår man bättre. Man talar om alzheimerfamiljer, men det här är inte min sjukdom. Det är mamma som har den. Det är kanske någon slags defensmekanism, men man får vara glad för den.


Tycker du att det är ett barns plikt att ta hand om sin minnessjuka förälder?

– Mitt genuina svar är: nej. Jag tänker inte så. Jag tänker att man vårdar ur kärlek och vilja. Man ska inte tro att ett förhållande som inte varit bra tidigare blir bättre om den anhöriga får Alzheimers eller Parkinsons sjukdom. Jag tycker att det är föräldrarnas sak att bygga en sådan relation att barnen vill ta hand om dem om de blir sjuka.


Sörjer du din mamma?

– Jag har accepterat hennes sjukdom. Jag tänker inte att hon borde vara som förr. Jag har fortfarande en mamma, och kärleken finns kvar på samma sätt som förr. Jag tittar på henne med varm blick. Att godkänna läget har varit den bästa medicinen för mig.

I boken finns en scen där Hanna Jensen besöker sin mamma och får den vänligt intresserade frågan om hennes föräldrar fortfarande lever.

”Ja, den ena lever”, svarar hon.


Hanna Jensen

– Författare, journalist och logoterapihandledare. Bor i Helsingfors.

– Aktuell med boken ”Äitini muistina”, som handlar om hennes mammas minnessjukdom.

– Skulle vilja ändra på: Att vårt samhälle är uppbyggt så att de anhöriga vårdar minnessjuka för en liten peng.

– ”Vi borde ha ställen där minnessjuka kan vistas om dagarna, som i Italien. I Finland
gör kyrkan mycket för att ordna grupper för minnessjuka om dagarna.”

Text och foto: Sofia Torvalds


Pavel taska vill ägna hela sitt liv åt att leda människor närmare Jesus. FOTO: Johan Myrskog

Pavel Taska blev kristen på allvar då han var tonåring. Sedan dess har han vuxit allt djupare in i sin tro. Att arbeta med ungdomar i Ostrava i Tjeckien beskriver han som både utmanande och fantastiskt. 3.8.2013 kl. 12:00
Mary Nystrand har alltid ett handarbete på gång. Den här tröjan ska gå till en fyraåring på ett barnhem i Uganda som hon hittat på nätet.

Ord ligger henne varmt om hjärtat. Hon både diktar och bloggar och upplever en tid av omställning i sitt liv. 2.8.2013 kl. 13:12
Pieksämäkilägret bjöd på fantastisk gemenskap och fartfyllt program. FOTO: Johan Myrskog

Kyrkans ungdoms sommarläger i Pieksämäki samlade dryga 800 deltagare. Men för att göra ett läger möjligt krävs det en massiv insats av frivilliga. Frivilliga som med ett leende på läpparna ställer upp bakom kulisserna. 1.8.2013 kl. 15:01
Under åtta år bodde Märta Norrback i Kenya och huset här hemma är fyllt av minnen från missionärstiden. Bland annat en mössa gjord av apskinn och en korg av gräs. FOTO: Sara Ekstrand

Sedan ett halvt sekel tillbaka har Svenska Lutherska Evangeliföreningen skickat ut missionärer till Afrika. Men missionsverksamheten handlar inte längre bara om evangelisering och undervisning. 2.8.2013 kl. 10:45
Fortfarande går diskussionen het efter Päivi Räsänens uttalanden.

I kölvattnet av inrikesminister Päivi Räsänens tal på folkmissionsdagarna tidigare i juli visar debatten om vem som får säga vad inga tecken på att avta. 1.8.2013 kl. 18:00
På marknivå är San Clemente en medeltida basilika. 
FOTO: COLOURBOX

Den här kyrkan kan man läsa som en historiebok, lager för lager. Det är San Clemente som står i tur i KP:s serie om tidiga kristna kyrkor i Rom. 22.7.2013 kl. 11:55
Johan Sandberg besökte bibelfabriken i St. Michel. FOTO: Johan Sandberg

Fem och en halv miljoner biblar och annan litteratur med kristen koppling kommer varje år ut ur tryckpressarna i St Michel Print. Tryckeriet är det enda i Norden som kan trycka och binda böcker på tunnpapper. 21.7.2013 kl. 12:00
Förberedelserna är i full gång. Boris Salo får hjälp med berättandet av Håkan Streng och Lasse Hjelt. FOTO: Johan Sandberg

Efter två böcker om Markusevangeliet och några försök att berätta delar av det är kaplan Boris Salo i Jakobstad redo för nästa utmaning: Han ska berätta hela evangeliet. 20.7.2013 kl. 12:00
Målningen har lyckats bra, säger från vänster Tom Hellsten, Karel Kakko, Karl-Erik Westin och Ossi Väänänen. Sammanlagt har runt tio personer deltagit i Ingå församlings båtklubb. FOTO: Rolf af Hällström

Nästa vecka sjösätts Ingå församlings förbindelsebåt, upprustad av ett kunnigt gäng på tio frivilliga som samlats inom församlingens ”träffpunkt för gubbar”. – I en skärgårdsförsamling ska församlingen syssla med samma saker som medlemmarna, säger församlingspastor Tom Hellsten 19.7.2013 kl. 13:11
Den nyaste familjemedlemmen Shiro, en japansk spets, hjälper Heidi Finnilä att lätta på sitt kontrollbehov. Nu har det gått drygt tre år sedan hon drabbades av utmattningssyndrom. FOTO: Michaela Rosenback

I sex månader gick journalisten Heidi Finnilä omkring med svåra fysiska symptom. Läkarna hittade inget fel på henne och hon fortsatte att jobba. Tillslut insåg hon själv att problemet var psykiskt. 19.7.2013 kl. 09:45
Begravdes bygdens store son Anders Chydenius här under kyrkgolvet i Karleby sockenkyrka? Det får ett DNA-prov utvisa. FOTO: KARLEBY SVENSKA FÖRSAMLING/ TAINA LAMMINEN

Frågan om var stadens store son Anders Chydenius med säkerhet är begraven är ännu obesvarad i Karleby. Med hjälp av DNA-prover ska man nu försöka få svar på frågan. 18.7.2013 kl. 12:44
Inrikesminister Päivi Räsänen ryms inom kyrkans läroramar men väcker ändå starka känslor. FOTO: KP-arkiv/Christa Mickelsson

Inrikesminister Päivi Räsänen upplevs som en belastning både för sin kyrka och sitt parti. Men hennes uttalanden ryms inom kyrkans läroramar och i partiet finns ingen som har axlar breda nog att ta över. 18.7.2013 kl. 09:32
Efter fyra år som biskop säger Björn Vikström att han börjat förstå vad biskopens jobb går ut på. FOTO: Christa Mickelsson

Det har snart gått fyra år sedan Björn Vikström blev vigd till biskop för Borgå stift. Den 17 juli fyller han 50 år. 14.7.2013 kl. 12:00
Eugen Söderström, Seija Johnson och Mikko Himanka är några av författarna till boken om gravgårdarna i Karleby. FOTO: Johan Sandberg

Adoptera en grav. Den uppmaningen går nu ut till föreningarna i Karleby. Den första graven är redan adopterad. 12.7.2013 kl. 13:38
Narcissistiska personligheter kan bli farliga för att de inte erkänner några gränser, säger Raimo Mäkelä som bland tjugotalet andra verk skrivit två böcker om narcissism. FOTO: Rolf af Hällström

Att bli offer för en narcissist drabbar inte vem som helst men kan drabba var som helst: på jobbet, i familjen, i församlingen. Teol dr Raimo Mäkelä, pionjär i vårt land med att lyfta fram det problem som var okänt ännu på 1980-talet, förskönar inte sanningen för den som råkar ut för en narcissist: ”Du är illa ute." 12.7.2013 kl. 09:43

frågesport. Börja julen med att testa dina julkunskaper! Varför inte utmana en vän? Bland alla tävlande lottar vi ut Christa Mickelssons bok "Ett blodkärl som brast". 16.12.2020 kl. 10:05
Hilkka Olkinuora närmar sig julen som ett sinnestillstånd. Det skalar bort många måsten.

annorlunda jul. – Fira den jul du kan och vill fira i år, säger Hilkka Olkinuora. Jultraditionerna handlar inte alltid om vad man gör – utan om varför man gör det. 16.12.2020 kl. 11:00

prostar. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar: kyrkoherden i Larsmo församling Max-Olav Lassila, kyrkoherden i Tammerfors svenska församling Kim Rantala och chefen för familjerådgivningscentralen inom Raseborgs kyrkliga samfällighet Ann-Sofi Storbacka. 15.12.2020 kl. 16:14
Tua Sandell bor i Istanbul  sedan sex år tillbaka.

jultraditioner. "Gemenskapen i församlingsvåningen blir det egentliga julfirandet." 16.12.2020 kl. 10:00

julafton. – Jag tror det kommer att bli en speciell stämning. Jag tror att radion blir ett surrogat för den kontakt man vanligtvis haft med släktingar, säger Kjell Ekholm. 16.12.2020 kl. 09:00