Kokonåsen i Borgå är välbekant för Mats Lindgård. Här sköter han sin kondition.
Kokonåsen i Borgå är välbekant för Mats Lindgård. Här sköter han sin kondition.

Mats Lindgårds väg till domprost: ”Det var den tuffaste tiden i mitt liv”

kyrkoherdar.

När Mats Lindgård i tiden besvärade sig över hur domkapitlet placerade präster i förslagsrum inför domprostvalet resulterade det i en period som blev den tuffaste i hans liv. I dag är han en chef som tror på att förankra beslut grundligt innan han genomför något.

3.8.2022 kl. 17:08

Domprosten Mats Lindgård fyllde 60 år i början av juni, men han är i bättre skick än på många år. Det här tack vare Kokon-trapporna vid slalombacken i Borgå, som han går upp för flera gånger i veckan, oftast minst åtta gånger per besök.

– Första gången orkade jag inte upp utan att stanna och vila flera gånger. Men nu märker jag att jag kan hålla en stadig, jämn takt och i längden hålla jämna steg med dem som tidigare sprang förbi mig.

Han har alltid tyckt om idrott. Ännu i tvåan i gymnasiet var han säker på att han skulle bli gymnastiklärare. Men sedan hände något, en långsam svängning.

– När jag skrev studenten var jag lika säker på att jag skulle läsa teologi. Medan jag väntade på att höra om jag kommit in vid teologin i Helsingfors läste och tentade jag bort alla kurser i hebreiska vid sommaruni, så att jag hade det undan.

Han har jobbat i kyrkan i hela sitt liv, i olika uppdrag, i olika församlingar, i samfällighet, i domkapitlet, i det Stiftsråd som senare blev den svenska avdelningen vid Kyrkostyrelsen. Att han idag är kyrkoherde i Borgå handlar om att han inte bara tycker om att vara präst utan också gillar det som en kyrkoherde måste gilla för att trivas med sitt jobb: ledarskap och administration.

Vägen till kyrkoherdejobbet gick i svåra kringelikrokar. Han började som kyrkoherde i Borgå 2008, men han sökte tjänsten redan fyra år tidigare. Tjänsten fick fyra sökande, varav en meddelade att han inte kommer till kyrkan om en kvinna predikar. Den här sökanden hade domkapitlet placerat i förslagsrum – med Mats Lindgård, kaplan i församlingen, utanför de tre förslagsrumsplatserna.

– Att domkapitlet placerade en person som i gudstjänsten inte fullt ut kunde jobba med kvinnor i prästämbetet i förslagsrum tyckte jag inte var rätt eller rimligt, så jag besvärade mig.

Den processen vann han, men behandlingen i förvaltningsdomstolarna tog lång tid.

– Det var nog den tuffaste tiden i mitt liv. Processen kring domprostvalet väckte känslor, och alla såg inte med blida ögon på att jag besvärade mig. Jag blev till exempel kontaktad av flera som önskade att jag skulle dra tillbaka mitt besvär.

Mediebevakningen kring ärendet var också bred, det skrevs många ledare och artiklar i de finlandssvenska tidningarna med anknytning till hans besvär.

– En del av det som skrevs framställde mig i ganska ogynnsam dager, vilket förstås inte var trevligt att läsa. Dessutom är jag en ganska introvert person som inte trivs särskilt bra med att vara i mediernas blickpunkt, åtminstone inte då det pågår länge. Jag kände mig nog ganska utsatt de här åren.

När det äntligen blev val år 2008 vann Mats Lindgård överlägset.

Hur förändrade den här upplevelsen dig?

– Jag har fortfarande hög tröskel för att publicera något offentligt och för att bli citerad i medierna, och är noggrann med varenda mening från mig som går i tryck. Jag kollar till och med Facebook-uppdateringar om helt vardagliga saker många gånger innan jag publicerar.

Det har att göra med att han vill att det som kommer ur hans mun är sant.

I Borgå har han varit en omtyckt kyrkoherde, och själv upplever han församlingsrådsmötena nästan som terapisessioner.

– Vi har så konstruktiva möten att jag gärna går till dem. Mina medarbetare är fina. Och jag gillar också biten med att sitta med som viceordförande och medlem av domkapitlet.

– För mig har det varit lätt att i arbetet som domprost och kyrkoherde prioritera ledarskap och administration eftersom jag redan i valdebatterna före valet meddelade att jag inte längre kommer att sköta dop, vigslar och jordfästningar i samma utsträckning som jag gjorde som kaplan, ifall jag blir vald.

Gudstjänstlivet har han däremot prioriterat.

– Vi har under åren medvetet och aktivt jobbat för att domkyrkans högmässa skulle få präglas av våra tillsammans utarbetade kärnvärden helighet, delaktighet och livsnärhet.

Jag tror att du hör till de kyrkoherdar i Borgå stift om vilken jag oftast fått höra att du är en god chef. Hur blir man en bra ledare?

– Jag tror att det är jätteviktigt att ha en ordning och struktur. Det får inte bli kaotiskt. Sedan tror jag att det är viktigt att vara så rättvis som möjligt när man fördelar arbetsuppgifter och ledigheter. Det finns ingen millimeterrättvisa eftersom människor har olika arbetskapacitet, men man ska göra så gott man kan.

Han tycker också att såväl anställda som förtroendevalda ska uppleva chefen som trygg, pålitlig och absolut inte oberäknelig.

– Det innebär att försöka hålla sig lugn i alla situationer, också när man blir irriterad. Det är min uppgift som chef att svälja min irritation och vara så saklig, vänlig och korrekt som jag kan.

»Jag skulle ge mycket mer makt åt församlingarna att själva bestämma över sina angelägenheter.«

Han tror mer på att förankra beslut grundligt än på att besluta och informera.

– Jag tycker det är en förlegad syn på ledarskap att man först besluter och sedan informerar. Man når mycket bättre resultat genom att diskutera tillsammans. Ändå kommer det situationer då man måste våga fatta beslut som alla inte gillar.

Skulle ge församlingarna mer makt

Om det är något han skulle vilja förändra i kyrkan är det administrationen.

– Det är okej att kyrkoherden har mycket administration, men de anställda ska inte ha det. Det verkar vara en inneboende kraft i en organisation att dess administration ökar.

Han tror att man i kyrkan aktivt måste fundera på hur byråkratin ska minskas – medan man samtidigt minns att en plattare organisation samtidigt betyder att chefen får större makt.

– Jag skulle ge mycket mer makt åt församlingarna att själva bestämma över sina angelägenheter. Jag skulle ge församlingarna mer makt i relation till samfälligheten och stiften mer makt i relation till Kyrkostyrelsen.

Han tänker på dem som är anställda vid samfälligheterna och Kyrkostyrelsen och som har administrativa uppgifter som huvudsyssla.

– De föreslår i princip fina saker, men de tänker inte alltid på att vi i församlingarna inte kan sitta vid skrivbordet åtta timmar per dag och implementera allt, utan att det ofta skapar mer byråkrati hos oss.

Ett konkret exempel är Kyrkostyrelsens ekonomihanteringssystem Kipa, som alla församlingar – också de som redan hade bra och fungerande program – var tvungna att gå med i.

– Ett program som ska användas i hela kyrkan ska vara användarvänligt och snabbt. Men Kipa innebar att vi tvingades gå in i ett långsammare och mer svåranvänt program som förutsatte mycket mer jobb av alla anställda. Dessutom tvingades vi betala för att vara med i det.

Mats Lindgård ser med viss oro på församlingens framtid, men misströstar inte.

Kyrkan och församlingarna krymper. Hur handskas man med det?

– I Borgå är 80 procent av de svenskspråkiga fortfarande medlemmar. Men för tio år sedan var de 90. Varje år dör det fler än det döps, vi har ett minus i flyttrörelsen och fler utskrivna är inskrivna. Det är i viss mån psykiskt tungt att känna att man själv tillsammans med förtroendevalda, anställda och frivilliga medarbetare jobbar hårt och gör ett gott arbete och ändå går den övergripande utvecklingen i en negativ riktning. Men det är den verklighet vi lever i.

– Samtidigt: jag misströstar inte. Det sker väldigt mycket fint i församlingens olika verksamheter för barn, unga, familjer och vuxna, inom diakoni och mission, i gudstjänstliv och förrättningar. Också det här är vår verklighet, en positiv sådan. Jag förtröstar också på att allt vi gör ligger i Guds hand, och att det är på Guds uppdrag vi sköter vårt arbete.

Text och foto: Sofia Torvalds


Kyrka. I Åbo och S:t Karins samfällighet får de anställde nio cent per kilometer som de cyklar under arbetsdagen. 18.7.2008 kl. 00:00

. Att vara på en längre resa gör ofta att man väl hemkommen ser på sin vardag med nya ögon. 17.7.2008 kl. 00:00

Ledare. Med en upplaga på ca 50 000 ex har Hbl inte på länge i verkligheten varit en finlandssvensk rikstidning. 17.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den statliga filmgranskningsbyrån har sänt en skrivelse till församlingarna i vilken byrån hoppas att åldersgränserna iakttas. 16.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Det fanns en anglikansk kyrka på min hemort. Jag gick med i söndagsskolan och tyckte om allt jag hörde och såg. Jag ville så gärna bli döpt och min söndagsskollärare sa: ”Lär dig katekesen och bibelverserna vi läser.” 17.7.2008 kl. 00:00

Människa. Kyrkoherden i Pernå, Rolf Steffansson, har valts till direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet. 15.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Vindkraftsvigslar, drive in-vigslar och vigsel på brandstationen är några av sommarens bröllopsfenomen. 15.7.2008 kl. 00:00

Världen. Gudsperspektiv i politiken belystes under politisk vecka på Gotland. 14.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Bön över samfunds- och språkgränser förväntas locka uppemot 10 000 kristna till Åbohallen i oktober. 13.7.2008 kl. 00:00

Kultur. – Den stora pilgrimsleden i Norden går från Vadstena i Sverige till Nidarosdomen i Trondheim. Den heter Romboleden och är ett slags aorta för pilgrimslederna i Norden, säger prästen Hans Erik Lindström på pilgrimscentrum i Vadstena. 12.7.2008 kl. 00:00

Teologi. ”Håll inte fast mig”, säger Jesus till Maria Magdalena efter uppståndelsen. För mig har orden fått betyda öppenhet och rymd, att inte förminska Gud. Men också att våga stå på egna ben, ifrågasätta förtryckande sidor av kristen tro. Feministisk teologi inspirerar i det arbetet. 11.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. I kolumnen "Staten som änglamakerska" KP 10.7.2008 finns en formulering om sjukvårdens kamrerssjälar.   10.7.2008 kl. 00:00

Människa. I ett mångkulturellt förhållande är kompromisser en del av vardagen. 10.7.2008 kl. 00:00

Bertrand och Anna Tikum bildar med döttrarna Nicole och Ronya en flerspråkig familj. Döttrarna behärskar svenska, engelska och serere samt lite franska och wolof.

FMS. Som en ny planet. Så beskriver Anna och Bertrand Tikum sin nya hemort Dakar i Senegal dit de återvänder efter en andningspaus i Finland. 19.5.2016 kl. 13:53
Memorykorten hittade Charlotta Buchert i Hagia Sofia i Istanbul.

Hur ska det gå för minoritetsreligionerna om skolor experimenterar med gemensam religionsundervisning för alla? 18.5.2016 kl. 12:14
Under flera perioder i sitt liv har Pia Rinne inte kunnat tala.

mission. Selektiv mutism. När Pia Rinne började skolan i Namibia var hon tyst i ett helt år. Några år senare var hon tyst i ett år till. 17.5.2016 kl. 11:27

mission. I lördags ordnade Finska Missionssällskapet missionsfest i Ekenäs. 16.5.2016 kl. 15:59
Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.

En gång var han en pojke som överlevde Auschwitz och Buchenwald. Senare blev han författare och Nobelpristagare. 13.5.2016 kl. 16:15