På kvällen har lägerelden har inte velat ta fart. Korven är efter tidtabell. Konfirmanderna har redan packat sig otåligt i bänkarna.
Rebecka Stråhlman står i röken och leder allsång. Alla verserna i Benjamini-mini kan hon ofelbart utantill och vänder samtidigt i en imponerande multi-tasking upp korv från den stora lägergrillen. När sången är slut ligger 20 rättgrillade korvar suveränt uppserverade på papptallrikar.
– Det finns saker man inte fick lära sig vid Teologiska fakulteten, pustar hon efteråt.
Rebecka Stråhlman är präst och sakkunnig på ungdomsfrågor vid Kyrkostyrelsen i Helsingfors. Konfirmandfrågorna ligger visserligen inte på hennes bord, utan på en kollegas. Men hon har valt att efter all pandemiisolering åka på Pellingelägret, i hennes hemförsamling i Borgå.
På hennes jobb arbetar kyrkan med Stigen, ett slags läroplan i kyrkan för arbetet med barn och unga inom kyrkan, från 0 till 22 år. Själv jobbar hon med vad som ska hända sedan.
"Många unga vuxna vill ha någonting i kyrkan, men det finns ingenting för dem."
– ”En kyrka för millenialerna” och för de unga vuxna, säger hon.
Skriban och konfirmationen är i dag den största och bredaste kontaktyta kyrkan till Finlands unga. Men sedan?
– Unga vuxna är den kategori kyrkan har svårast att nå. Många unga vuxna vittnar om att också om de skulle vilja ha någonting i kyrkan, så finns ingenting för dem. Vi försöker hitta bron mellan ungdomsarbetet och livet som ung vuxen.
Borgå stift är ändå inte är helt på drift här, tycker Rebecka Stråhlman. Både Höstdagarna och Ungdomens kyrkodagar (UK), som hon ansvarar för vid Kyrkostyrelsen, är smått unika jämfört med de finska stiften.
– Men också där finns framtidsevenemang, lokala happenings och festivaler, och många försök är på gång inom studentarbetet.
Inom kyrkan kan skillnaderna på hur man jobbar vara stora. Till och med inom Borgå stift är konfirmandundervisningen olika beroende på ledare, upplägg eller lägerplats. Ändå är basen med undervisning, andakter och fritidskul densamma. Från den finska delen av kyrkan kommer många idéer om hur man kan göra.
– Redan när jag var ung och sysslade med konståkning åkte en del i mitt lag på luisteluripari, isskriftskola.
De obligatoriska gudstjänsterna våren före konfirmandlägret blir en allt större utmaning. Många unga går då i dag i kyrkan för första gången i livet.
– För många är det så främmande att vi funderar om man kunde göra det på något annat sätt. I Åbo har man vänt på det så att man först efter konfirmandlägret går i gudstjänsterna.
Mera behöver förändras i kyrkans sätt att jobba för att finnas där de unga är.
– Och komma bort från att vara i kyrkan eller i församlingshemmet. Var rör sig de unga, unga vuxna, människor överlag? Att rucka på vad vi tänker, och gå ut ”...och göra alla folk till lärjungar”, säger Rebecka Stråhlman.