Den vackert sirliga kronan smiddes av Viking Sundberg, en lokal smed som gjort flera av Ålands karakteristiska brudkronor. Flera församlingar har en sådan dyrgrip i sin ägo, en krona som får lånas av traktens brudar. Men inte Lumparlands församling. Efter det första nejet har kronan sedan den smiddes 1957 varit i Marthornas ägo.
– Församlingen hade sin chans, säger ordförande Göta Alm-Ellingsworth med ett skratt.
Men församlingen har fått ha kronan till låns sedan 1992.
– Då hade Lumparland fått Finlands första kvinnliga präst och det var nya tider, säger Lumparlandsmarthornas sekreterare Christina Roberts med glimten i ögat.
Rotade i gamla dokument
Men sedan 1992 har kronan fallit i glömska. Det var när nuvarande ordföranden Göta med sin mamma, tidigare Marthasekreterare, och andra marthor började rota i gamla papper som man hittade dokument som förtäljde arbetet bakom att få till stånd kronan. På 50-talet hade åtminstone Lemland en brudkrona och marthorna i Lumparland ville inte att de egna byborna skulle vara sämre.
Under ett månadsmöte den 16 februari 1956 gav Elvira Mattsson sitt förslag om kronan. Man drog igång en insamling av både pengar och silver. Trion som i samråd med konstsmeden Sundberg handhade kronärendet var Axa Karlsson, Gertrud Calander (senare Englund) och Doris Williams. I april 1957 stod den klar: en vackert utsmyckad silverkrona. Den kostade 13 200 mark och vägde 140 gram.
Man erbjöd den till församlingen, men fick då ett nej av pastorn som inte tyckte en så världslig sak passade i kyrkans famn. Istället huserade kronan hos marthornas ordförande Gertrud.
– Det var hon som administrerade utlåningen av den, säger Christina.
– Hon hade den hemma hos sig så länge hon levde, säger Göta.
Efterlyste brudar som burit kronan
När dagens Lumparlandsmarthor började intressera sig för kronans historia så gjorde de en efterlysning av dem som burit den. Totalt nio brudar har man nu fått kännedom om. Baserat på deras giftasårtal verkar krontrenden ha gått i vågor. Den sista att bära kronan var Ann-Sofie Joelsson år 1982.
Sedan den flyttade till församlingens lokaler 1992 så har den alltså stått oanvänd, i alla fall enligt vad man vet nu.
Under samtalen och intervjuerna man haft med de kvinnor som burit klenoden genom åren har man fått ta del av vackra minnen, bröllopstraditioner och symbolism.
– En av brudarna sa att det regnade på hennes bröllopsdag, men regn i brudkronan betyder tur, säger Göta.
Det kan också vara orsaken till att kronan har formats med hjärtan, blomstrande blad och något som ser ut som dinglande droppar.
– Kronan ritades av Gertrud och man ville att Lumparlands krona inte skulle se ut som någon annan. Den skulle skilja sig från mängden, säger Christina.
Till utställningen om kronans historia, som kan ses på Lumparlands bibliotek fram till den sista augusti, har man fått till låns bröllopsbilder och vackra bröllopsklänningar från de brudar som burit kronan. På bilderna framkommer även andra bröllopstraditioner
– Som brudstängerna man hade och granarna vid dörren som skulle symbolisera antalet barn, säger Christina.
Olika bröllopstrender
Från 50-talet till 80-talet kan man följa trender i både utstyrsel och festkutym.
– I början bjöds det på kaffe och smörgås och supen förstås. Det här med tre rätters middag är modernt, säger Göta.
Och en vacker trend kan urskiljas ur bröllops-
parens historier:
– Alla som burit kronan är fortfarande gifta, om inte döden skiljt dem åt, säger Christina.
Varför tror ni att man haft en tradition med brudkronor på Åland?
– Förr hade ju bondbrudarna papperskronor. Men ålänningarna har ju alltid varit ut i världen och plockat med sig influenser. Sen har det varit ganska välbeställt på Åland, säger Göta.
– Och redan från vikingatiden har man ju haft med sig användningen av silversmycken. Ålänningarna är ett stolt folk, man kanske ville ha vackra ting, funderar Christina.
Vem vill bära Lumparlands sirliga brudkrona igen?
Brudryan hon var med och vävde
De har vetskap om att åtminstone en annan marthaförening på Åland fått till stånd sin församlings brudkrona. I den egna kyrkan i Lumparland är också brudryan – den vävda mattan paret står på när de gifter sig – ett marthadelaktigt hantverk, som församlingen med marthornas bistånd tillverkade.
– Jag var med och hjälpte till att väva den som tonåring. Jag kommer ihåg hur vi höll på med mönstret, säger Göta.
Varför tror ni marthorna varit så involverade i den kyrkliga bröllopsutsmyckningen?
– Vem annars skulle ha gjort det? frågar Göta med ett skratt.
– Marthorna har ju en tradition med att bevara kultur och sätta guldkant på vardagen med både fester, mat och folkdräkter. Kanske handlade brudkronorna om det där lilla extra, att kvinnan skulle få känna sig som en prinsessa, säger Christina.
Varken Christina eller Göta bar själva kronan när de gifte sig, men hoppas nu att den ska få en renässans.
– Kronan har levt i skymundan. Men nu ska Lemlands-Lumparlands församling sätta upp en bild av kronan bredvid brudryan så att man vet att den finns att låna. Dessutom hoppas vi på att kronan får kyrkans välsignelse, säger Göta.
– Vi lumparlänningar ska vara stolta över att vi fått till stånd en silverkrona. Det visar lite på den här egensinnigheten som vi nu firat med Åland 100 år. Att skramla ihop till att göra en egen krona är lite egensinnigt, säger Christina.