Berätta kort vem du är!
– Matts ”Matti” Aspvik, 55 år. Jag är född och uppvuxen i Karleby, men bor i Jakobstad. Jag är gift och har fem barn. Jag gillar att fotografera och segla. De senaste åtta åren har jag jobbat som lärare för arbetslösa.
Varför sökte du tjänsten som verksamhetsledare för KU?
– Jag sökte egentligen inte tjänsten, utan behovet av en ny ledare kom fram i ett annat samtal. Jag fick frågan om jag var intresserad och det ena ledde till det andra. Jag upplever det som Guds ledning och ser uppgiften som min kallelse.
Vilken är din relation till KU?
– Under min uppväxt i Karleby var rörelsen aktiv. Jag tillbringade en hel del tid vid Kyrkbacken och spelade i blåsorkestern. När jag som 16-åring kom till tro hade KU också en betydelse. Texten i medlemskortet jag fick vid medlemsintagningen blev för mig ett ställningstagande. När jag kom hem och visade kortet för mamma frågade hon: ”Vet du vad du lägger dig in i nu?” Jag svarade ”ja”. Som ung kunde man förstås inte omfatta allt. Men det var viktigt då.
– Jag har också bidragit med undervisning och musik på Pieksämäkilägret några gånger. Överlag så resonerar KU:s själ med min, på många plan. Jag värdesätter att rörelsen är driven mot gemenskap. Jag hoppas också att KU ska fortsätta att vara en av de få väckelserörelser som inte sätter sin energi på att moralisera och debattera i sociala medier. Jag uppskattar också att det finns många härliga, genuina människor att jobba med väckelserörelsen.
Hur har din tro förändrats genom åren? Hur ser den ut idag?
– Oj, det var ingen liten fråga att svara kort på. Jag antar att jag är lite mindre en av ”buffel” i min tro som ledare. Jag har jobbat med arbetslösa i åtta år. Det har betytt mycket vad gäller perspektivet på livet, tron och hur den förmedlas. Jag är inte så tvärsäker längre, men har hittat en väg att tro och tjäna.
– För mig idag är både tron och kallelsen betydligt ”mindre program och mera relation”. Den största längtan jag har idag är att genuint kunna vilja mera se och möta en människa, än att bli sedd.
Foto: Arkiv/Johan Sandberg
Vad tar du med dig från dina tidigare jobb?
– Väckelserörelserna är egentligen inte längre rörelser med väckelse. De är i stort behov av förnyelse vad gäller identitet. De måste hitta en livsnerv av relationer som förmedlar hopp, samt gemenskaper med beredskap att ta emot dem vi når. Från mitt senaste jobb tar jag med mig det faktum att vi alla har samma grundbehov av kärlek, trygghet och meningsfullhet. I mitt jobb fick jag se vilken kraft det har när en människas liv förvandlas när hon blir sedd och älskad.
Vilken riktning vill du att KU rör sig mot?
– Att vi som väckelserörelse hittar en naturlig, personlig livstil med mission i fokus, både som gemenskap och utåt. ”Gå ut” är viktigare än ”kom hit”, inte som kampanj utan mitt i de liv där var och en lever. Vi behöver fråga oss hur vi som missionsrörelse synas på sociala medier, men samtidigt vara en hörbar röst även om sociala medier skulle stängas.
Vilka av dina egna, smärtsamma erfarenheter har lärt dig så mycket att du nu är tacksam för dem?
– De senaste åren har kantats av sjukdom, tvivel, förluster och misslyckanden. Att jag nästan förlorade min tro och det att jag valde att vara öppen med den resan har varit befriande och hjälpt mig både att hitta nåden och förmedla den.